Välkomna tillbaka efter jul och nyårsuppehåll! Nu så här i början av ett nytt år, ett nytt decennium, så kommer det ofrånkomligen tankar på vårt gamla år och på det nya som väntar. Ibland kan det kännas som om tiden ”springer förbi” medan vi ändock står still. Livet går vidare runt oss, men vi, vi står still. Känslan av att alla andra går framåt, når dit de ska, har ork att springa med tiden, medan vi har ”fastnat” stillastående och ”kvarlämnade”.
Ibland kan vi vilja stanna tiden för att vi känner oss så lyckliga i stunden, ibland kan vi önska att livet ska rulla på snabbare, för att vi inte vill må såsom vi mår och inte vill vara där vi är. Men samtidigt så känns det då som om vi ”slösar” våra liv. För det är trots allt oftast när vi inte känner oss med i livets flöde, som vi har svårt att gå vidare.
Det finns de som lätt går vidare i livet oavsett vad som händer sen, och andra som har svårt att släppa taget. Det som är bäst för oss ligger troligen däremellan, att vi försöker gå vidare, för livet står ju aldrig still, men att vi också då tar med oss människor vi mött på vägen, minnen och händelser. Att vara med i flödet även när det gör ont. Att känna känslan både av sorg eller lycka. Att så vara i nuet med det förflutna i ryggsäcken och framtiden som en olöst gåta.
Ä-post (se Hannahs förmåga):
”Livet är i ständig rörelse, även när ni känner det som om inget händer, så händer livet hela tiden. Ibland kan det vara just det som är kruxet och som ger er en känsla av utanförskap, att livet lever vidare, att alla andra runt er går framåt, medan ni upplever att ni står helt stilla.
Detta är ofta en smärtsam upplevelse, som kan orsaka ångest och depression och som i sin tur leder till ökad känsla av stillastående. Ungefär som om ni står stilla mitt i vägen, medan hela världen rör sig runt er. Ni ser livet ”gå er förbi” och ni känner då ett utanförskap, att ni inte lever och att ni slösar ert liv på att stå still. Från ert perspektiv där finns det bara ni, som en ensam ö där alla andra är en enhet, ett fastland. För att få vara med krävs en ansträngning, att ta ett steg åt vilket håll som helst, men i dessa stunder är ofta även ett litet steg övermänskligt.
Så vad gör ni då för att åter känna att ni följer med i livets flöde? Det finns inga enkla svar som fungerar i alla situationer för alla personer. Men om ni upplever det som om ni ”tittar” på livet eller ”blundar”, för att inte se det ni missar, försök då våga sträcka ut en hand kika lite och sen lite till. Låt er ta fart genom att länka er samman med omvärlden. Detta är dock lättare sagt än gjort. För det som ni känt har avstannat, ert flöde, finns ju kvar. Det kan handla om relationer, att ni känner att alla era ex och era vänner har någon, de går vidare. De kan släppa den gamla relationen och ”glida vidare”. Varför kan inte ni?
Ni kanske ser kollegor komma och gå på arbetsplatsen ni varit på i evigheter. Ni kanske sitter kvar hemma i er lägenhet på semestern när alla andra tycks ”lyxa till det” på ledigheten.
Det som gör mest ont i dessa fall är oftast inte just en olycklig kärlek, missnöjdhet på jobbet osv. utan att ni känner er ”kvarglömda”. Ni känner er, som om det är fel på er som inte lika lätt släpper taget om det gamla, för att bereda plats för det nya. Kan ni känna igen det?
Det viktigaste här för er alla är att tillåta er att ”stå stilla” ett tag, och att inte klanka ned på er själva att ni är dåliga, som inte är snabbare i er bearbetning av känslor och händelser. För det är något av det mest paralyserande som finns, och det är kraften i det som gör att ni känner det som om ni står still. Så kan ni ”tillåta” er att stå still, så kommer ni paradoxalt nog bli redo för kärlek och flödet igen. Kan ni se det?
Ni behöver vara snälla mot er själva, vara tillåtande och visa er själva vägen, er väg. Alla människor är olika och ni har varit med om olika upplevelser, som påverkar hur ni processar händelser och känslor. Ni behöver känna, att det finns inget rätt eller fel. Det finns inga tidsplaner för hur länge ni kan/får sörja en relation, en bortgång, eller ett stagnerat arbetsliv.
För att vara en del av livets gemenskap så behöver ni tillåta er att vara er själva och låta andra vara dem. Att se olikheter som tillgångar och inte orsaker att hitta fel på er eller varandra. Döm varken er själva eller andra på hur snabbt eller långsamt ni går ”vidare”. För om ni klarar det så kommer ni aldrig känna att livet går er förbi eller att ni står still. Även evigheten är i rörelse, det enda som skiljer evigheten från livet är att den aldrig tar slut.”
Välkomna tillbaka nästa vecka!