Annmari: När Hannah och jag funderade över vem/vad vi skulle skriva om nu, föll mina ögon på ett foto av min moster Gudrun, eller Gutte som hon kallades. Och plötsligt kändes det så rätt, att berätta om hennes livsöde, och om hur det påverkat mig. Hon var min mammas lillasyster, som insjuknade i malignt melanom (hudcancer) vid 30-års ålder och dog när hon var trettiofem. Mamma och Gutte stod varandra mycket nära, även då mamma inte längre bodde kvar i Malmö, och det blev ett stort trauma för min mamma när Gutte inte längre fanns vid hennes sida.

Jag var så liten när Gutte dog, att jag inte har många minnen av min moster. Men jag kommer ihåg, att jag kände en stor kärlek och närhet till henne. Ett av mina starkaste minnen var, då jag var med mamma på besök i Malmö för att hälsa på Gutte, som bodde kvar där. Vi bodde som alltid, hos mormor och morfar. Moster Gutte hade blivit sämre och låg nu på sjukhus.

Mamma tog med sig mig till sjukhuset, men där blev det stopp för mig. Jag var fyra år, och små barn fick på den tiden inte följa med in på avdelningarna. Min mamma måste ha varit i chock över Guttes tillstånd, och tog därför här ett högst tvivelaktigt beslut. Hon lämnade nämligen mig, och gick själv upp till sin syster! Detta var helt tvärtemot hur hon brukade ta hand om mig, då hon ofta annars kunde vara mer “beskyddande” än vad som var befogat. Jag kommer inte ihåg detaljerna, vet inte om hon lämnade mig innanför eller utanför sjukhusdörrarna. Det jag kommer ihåg är, att jag befann mig utanför sjukhuset i någon slags park. Jag minns att jag grät och kände mig ensam, och hur en trädgårdsmästare kom och tog hand om mig. Han tog mig med in på sjukhuset och lyckades klura ut på vilken avdelning min moster låg och tog mig sedan i handen, och så gick vi tillsammans till hennes sal.

Här blir minnena mer tydliga… Jag kommer in på en stor sal med flera sängar, det är högt till tak, min blick fladdrar runt och så upptäcker jag moster Gutte , som ligger i en av sängarna. Både Gutte och mamma skiner upp och blir glada när jag kommer. Mamma kramar om mig. (Jag tror att mamma ganska snart förträngde att hon lämnat mig nere i entrén utan tillsyn.) Jag minns hur Gutte vände sig mot mig och sa; “har du sett vilken hög säng moster ligger i?” Så undrade hon om jag vill komma upp till henne, och det ville jag! Så mamma lyfte upp mig i sängen, och jag kan fortfarande i mitt inre se Guttes glada leende när hon kramade mig, och hur jag la mig bredvid henne och hon kärleksfullt höll om mig.  Mitt känselminne kan fortfarande känna hennes armar runt mig. Detta är det sista jag minns av min moster.

Gutte lämnade jordelivet när hon precis fyllt trettiofem år. Mina föräldrar berättade inte detta direkt för mig. Förmodligen av omtanke. Men jag kände ju att något var fel, mamma grät mest hela dagarna. Så på barns vis försökte jag hitta förklaringar till att mamma var så ledsen, och så försökte jag trösta henne.  En dag när jag var ute på promenad med mina föräldrar, så hörde jag dem prata om Gutte. Jag snappade upp spridda ord, bland annat “död”, och jag frågade då direkt om moster var död, och jag fick det så bekräftat. Jag blev jätteledsen, men här for också en annan känsla, ett slags pirrande, genom min kropp och som sa mig att hon fortfarande “levde”, och att hon nu var frisk.  Som vuxen fick jag sedan höra, att mamma haft många “besök” av sin syster efter hennes död.

Mamma hade ju tydligen “träffat” Gutte efter hennes död, men sorgen fick henne ändå, att under lång tid dra sig in i sig själv. Detta har min pappa berättat för mig när jag var äldre. Och det är ju, som vi skrivit om tidigare så, att trots att man fått “bevis” för att den man förlorat fortfarande finns med, om än på ett annat vis, så kan sorgen kännas bottenlös. Man har ju inte längre sin fysiska kontakt.

Min mamma hade sparat några brev, som Gutte skrivit till henne under sjukdomstiden. Jag har sedan behållit dem i alla dessa år, och tog nu fram dem och läste dem tillsammans med Hannah. Gutte berättar om hur hon mår, och om hur hon försöker hantera sin sjukdom. Vi slogs av hur Gutte försökte trösta mamma och tipsa henne hur hon kan göra när paniken kommer.

Här ett litet utdrag ur ett av breven: “Kära lilla Gulli! Nu fungerar underarmarna fint, så nu ska jag sätta igång med ett brev till dig. Som du hörde i telefonen är jag efter omständigheterna förvånansvärt pigg, och jag hoppas du känner dig lugnare nu lilla vän. Du måste göra som jag, när jag börjar känna en panikartad rädsla inför det hela stiga upp inom mig. Då andas jag djupt och tänker igenom vad jag känner, och så säger jag till mig själv; “idag och imorgon finns ingen anledning till panik”. Så tvingar jag mig själv att vänta med oron tills det inte skulle gå att komma undan den, och så ber jag om tron under tiden, att den stunden aldrig skall komma.”

Man kommer så nära när man läser breven, och om hur hon beskriver sina känslor och vill gärna veta mer.  Jag bad därför Hannah ta pennan och fråga Änglarna hur Gutte kände sig och hur hon tänkte, när hon var sjuk och förstod att hon skulle dö.

Ä-post om Gutte. (se Hannahs förmåga)

“Ena dagen var inte den andra lik. Gutte valde att fokusera på livet och sina älskade. Hon kände inte fruktan för att dö och begravas, men hon våndades av att lämna de hon älskade. Hon ville vara ett stöd för sin älskade syster. Hon såg att Gulli var skör, och att hon behövde henne. Det smärtade henne mest att behöva lämna sin syster.

Hon delade en djup kärlek med sin man, och hon gav honom sitt allt, men Gulli var den hon hade velat leva för. Gutte önskade var dag att hon skulle bli frisk, men innerst inne kände hon att tiden var ute.

Det gav henne styrka att lämna jorden, sin kropp och sina nära. Hon var livgivande, och hon lämnade sitt liv medveten om att det var hennes tid. Ingen doktor i världen kan bota döden när döden är ämnad. Det är därav mirakeltillfriskande kan ske, och likaså att människor dör av “mindre” saker. Tiden är helt enkelt inne eller inte. Gutte visste detta, och det lät henne leva tills hon dog. En dag i taget. Varje dag en ny dag, en annorlunda dag, en unik dag.

Gutte har lämnat kärlek efter sig. Hon blev frisk och kry, då hon kom över på andra sidan. Hon har vakat över de sina och velat dela den kärlek hon fått från alla på jorden och på denna sida.

Inte en dag är den andra lik, varje dag är annorlunda och unik. Förunderligt magisk. Friheten hon upplevde var oändlig, och det är så hon vill minnas, som en oändlig del av livet och döden, alltid.”

I Ä-posten kan vi se, hur det var speciellt min mamma, som hon hade svårt att lämna, att hon kände mammas skörhet. Så jag kan förstå att det kändes fint både för mamma och för Gutte, att mamma var mottaglig för att uppfatta Guttes närvaro, även efter hennes död. Som vi berättat om är det ju inte alltid så, att de döda kan nå direkt till den de vill meddela något eller hälsa till, och att de då måste hitta någon eller något de kan gå via.

Ända sedan jag var liten har man sagt mig att jag var så lik Gutte … detta gjorde jag till ett likhetstecken att jag också skulle dö tidigt. Jag sa aldrig det högt, så ingen runt mig visste hur mina tankar gick. Samtidigt som jag tyckte att det var roligt att jag var lik henne, hon var ju både söt och trevlig och jag älskade henne, så var jag alltså rädd att jag måste gå samma öde till mötes. Och trots att jag alltid haft en övertygelse på en fortsättning efter döden, så var jag rädd för att jag också skulle dö ung. Jag ville ju leva!

När jag var i den ålder då Gutte gått bort, så hände något. Jag hade köpt en massa jordgubbar, det var extrapris om man köpte tre liter. Jag stod och sköljde gubbarna, och innan de nådde skålen, så hamnade de en efter en både i min, Hannahs och hennes systers magar. Jag kände plötsligt att det började klia runt min navel, men brydde mig inte om det. När vi sedan satt till bords, så fortsatte jag glatt att mumsa i mig de röda godsakerna. Då uppträder utslag över hela min kropp och det kliar nästan outhärdligt. Såsom varande allergiker hade jag allergitabletter till hands, och jag stoppade kvickt i mig ett “antiklipiller”.  Men klådan ville inte ge sig, och jag började i desperation mumsa allergipiller, som om det var lösgodis. Nu fick jag en ordentlig reaktion också av pillren, förutom kliande nässelutslag över hela kroppen och in i munnen mådde jag nu väldigt dåligt på annat vis. Jag blev tvungen åka till sjukhusakuten. Där fick jag någon form av “motgift”, och någon spruta mot kliet.

Förståeligt nog så litade man nu inte på mitt omdöme vad gäller att ta medicin, så jag fick ett litet kuvert med några enstaka tabletter med mig hem, när jag några timmar senare mådde bättre.

Detta hände på min 35-årsdag. Efteråt trillade polletten ner ordentligt. Någonstans har det inuti mig bott en rädsla att dö vid trettiofem, och detta för att jag liknade min moster och hon dött när hon var trettiofem! Kroppen manifesterade detta, trots att jag nu när det hände inte hade en tanke på det, medan oron när jag var liten varit påtagligt närvarande. I vårt nästa inlägg kommer vi att fördjupa oss mer i kraften av vad som kan hända, när vi identifierar oss med någon närstående.

Nu tillbaka till när jag var i sjuårsåldern. Jag hade utnämnt en sten, en alldeles speciell sten i skogen, till min “tänkesten”.  Jag brukade sitta på den ibland när det var något “problem”, som upptog mina tankar. Jag satt där i min ensamhet och tänkte och filosoferade. Stenen fanns alldeles nära där vi bodde, men ändå lite avskilt i skogen där flera gångvägar möttes.

Nu var det några år sen moster Gutte dött. Jag saknade henne väldigt mycket, och var ledsen att hon var borta. Jag visste att hon haft hudcancer, och att det börjat med ett födelsemärke som blött. Jag satt och funderade kring detta och undrade om det hade kunnat sluta annorlunda… Det var som om jag nu förväntade av mig själv, att lösa hela cancergåtan… Födelsemärket hade suttit på hennes ben. Jag tänkte, att det kanske hade räddat henne om doktorn hade skurit av hennes ben. Om amputation hade jag förstås aldrig hört talas vid det laget, varken som ord eller att det överhuvud taget existerade… Jag minns också att jag tänkte, att läkarna nog skulle hinna lära sig hur man botade cancer, tills jag blev lika gammal som Gutte blev, och då det var stor risk att jag skulle dö. Jag fortsatte att besöka den här stenen lite då och då, för att lösa fler av livets stora gåtor.

Det har ju nu gått en massa år sen moster Gutte dog, ändå har hon känts så nära och levande nu, när jag skrivit om henne. Det har känts väldigt fint, att som vuxen nu titta tillbaka in i hennes liv och med Hannahs och änglarnas hjälp har det varit möjligt att få reda på än mer hur hon kände sig…