För att förstå oss själva och varandra behövs att vi lär känna oss själva, våra medmänniskor och att vi är öppna att lära känna varandra och andras mönster. Vi bär alla med oss våra egna mönster in i en relation, och så gör de andra parterna också. Detta gäller i alla relationer, kärlekspartners, vänner och kollegor etc…
Så varför är det så viktigt att veta våra mönster? Jo, för att vi skall kunna lära oss vad det är vi gör, som gör oss gott, och vad vi gör som försätter oss i situationer eller relationer som är destruktiva. Alla mönster hur goda de än är kan bli destruktiva om de går till överdrift. Vi behöver en inre balans för att kunna skapa en yttre balans.
Så länge vi inte ser våra mönster kommer vi upprepa dem. Det är först när vi blir medvetna som vi kan välja att ändra dem eller behålla dem. I en relation kan vi inte ändra på den andra personen, vi kan endast ändra på oss själva, och genom det bilda nya mönster, vilket i bästa fall kan inspirera den andra till en förändring.
Förändring måste komma inifrån även om hjälpen kan komma utifrån. Att förändras för att vi tror att vi måste göra det för att få vara med blir sällan en äkta förändring, och kommer endast att mörka ett mönster, kanske till och med dölja det, men inte att ändra på det. Om vi har vår egen balans kan vi hitta nära och kära som är i balans, men om vi är ur balans och litar till andra för att bilda balans, så lever vi på tunn is och är beroende av de andras steg för att isen inte ska spricka under oss.
Om vi tar ett exempel, ett par som förstärker varandras mönster, stärker olikheterna men inte genom samarbete utan motarbete. Ett par föräldrar där mamman är sträng och pappan är en snäll lekfarbror. Låt säga att mamman då alltid säger ”nej, du får inte gå på den festen, du måste diska och städa och hålla ordning.” Och pappan då tycker synd om barnet och låter barnet göra precis vad det vill. Då blir mamman oftast ännu strängare och sen blir pappan än ”slappare”. Föräldrarna behöver således varandra för att ge barnet balans.
Ett helt annat exempel är i en förhörssituation där man använder sig av ”good cop” ”bad cop”. Där sammarbetar poliserna, de använder med mening sig av två motsatta förhörsmetoder, för att nå det resultat som de bägge önskar. Detta kan vi applicera i ett familjemönster också, det vill säga att använda oss av våra olikheter konstruktivt, att samarbeta istället för att motarbeta varandra. När vi vet vad vi har för mönster, vad vår partner har för mönster och vad som är för- och nackdelar med dessa mönster, så kan hitta en balans i det tillsammans och var och en för sig, och då kan vi nå hur långt som helst. Och vi behöver inte försöka ändra på våra nära för att nå balans.
Som det sägs, zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur. Ja liksom zebran kan vi inte ta bort våra mönster, vi kommer alltid ha mönster, men det vi kan göra är att se igenom den, utvärdera vad vi vill förstärka och vad vi vill ändra på, men mönster det har vi alltid.
Kommer nu att tänka på en episod från när jag (Hannah) var liten och var och spelade minigolf med familjen. På en av de angränsade banorna spelade ett lite äldre, något överförfriskat par som kom att ha olika åsikt om resultatet. Parets diskussion blev alltmer högljudd, och plötsligt så hörs ett ljud jag aldrig hört varken tidigare eller senare. Det var kvinnan som för att visa sina känslor tagit sin golfklubba och bokstavligt talat slagit ut tänderna på sin man. Tänderna låg på marken och blodet sprutade ur munnen på mannen. Mannen skrek och la sig ner på en bänk. Personalen ringde polis, men innan polisen hunnit komma hade paret gått iväg… tillsammans! Jag har aldrig glömt ljudet när klubban träffade tänderna… och jag har heller aldrig glömt hur tydligt mönstret i deras förhållande spelades upp. Något detta par kanske borde tagit sig en funderare över… medan några tänder fortfarande var på plats:)
Ä-post(se Hannahs förmåga):
”I en relation behövs det två för att bygga ett mönster, men endast en för att bryta det. Alla människor behöver mönster, rutiner. Det som är viktigt är att se över dessa mönster och rutiner med jämna mellanrum, och utvärdera om de håller måttet, om något är värt att förändra, om något annat är värt att behålla.
Mönster bildas inte på en gång, det är när beteenden, handlingar och situationer upprepar sig, som mönstren träder fram. Det finns mönster som är mer slentrianmässiga och går på rutin och som är varken negativa eller positiva. Sedan finns det destruktiva mönster som skadar er själva och/eller andra, och det bästa det är mönster som är livsbejakande, livgivanade och ingår i en trygg vardag.
När ni föds in i en familj har ni redan en roll, ett mönster som ni infogas i, ni blir en del av den familjen och ni bildar mönster tillsammans. Dessa mönster kan ge er vad ni behöver, eller så får ni känna på vad som fattas er. När era nära är våldsamma och ni är rädda för dem, så kan ni gå in i ett mönster där ni är extra snälla, duktiga och timida för att ej väcka vreden i den/de andra. Då bildas mönstret att undvika gräl, undvika att riskera att göra fel, att vara otillräcklig. Ni kommer då få en undfallande personlighet. Men i vissa fall då ni trycks ned av någon annan nära, så kanske ni tar ut er vrede på någon annan, någon ni ej räds. Och det blir ”katten på råttan” osv.
Bägge dessa mönster är destruktiva, ty att undvika att ta plats av rädsla är inte livgivande, och att ta ut denna rädsla på andra och kanske göra dem rädda är inte vägen.
I alla förhållanden, i alla mönster behövs balans, ej göra mot någon annan vad ni ej vill de skall göra mot er och ej heller ta emot något ni ej behöver ta emot. När ni är den i relationen som bestämmer och styr gäller detsamma fast i omvänd ordning. Alla förhållanden bör byggas på ett givande och tagande, ej något exakt uppdelat ”broderligt och systerligt”. Det behövs också att ni hittar er egen balans inom er, inte bara gentemot er partner. Låt säga att en av er är en ”sträng” förälder, då är det lätt att den andra blir mindre strikt för att väga upp. Detta kan fungera på kort sikt. Men kan ni se att för att ert barn skall få en helhet, balanserade föräldrar, så behöver barnet er bägge? Gentemot att ni ej blir beroende av er partner, att ni har en balans inom er och detsamma gäller för er partner. För så länge ni måste vara en del av två, så länge kan ni ej vara hela.
Så mönstren ni bygger tillsammans behöver jämvikt, likväl som de mönster ni råder över inom er behöver det, för annars är det risk att ni i en ny relation upprepar mönstret och får en exakt likadan relation som den som uppenbarligen ej fungerade. Eller så sitter ni fast i en relation där ni ej ”kan” ta er ur, då ert mönster är så sammanflätad med er partner, att ni ej vet vad som är ert, vad som är ert och vad som är dennes, och vad som är gemensamt.”
I nästa vecka fortsätter vi på tema ”Mönster”. Välkomna tillbaka då!