Att kommunicera och konversera är inte alltid samma sak. Att kommunicera bör innebära att bägge parter talar med varandra, ej till varandra. Att konversera kan vara att vi talar och den andra talar, men vi behöver inte nödvändigtvis tala om samma saker eller ens förstå vad den andra försöker kommunicera.
Viljan till att bli förstådd och att förstå finns med oss redan när vi är små, små barn. Vi behöver förstå saker för att kunna sätta dem i ett sammanhang och bygga upp vår världsbild. Så viljan att förstå ökar chansen till en dialog. När viljan att förstå är mindre, medan viljan att förstås är större, så kan det leda till en monolog och inte en dialog.
Vi har nog alla upplevt hur det känns när någon inte slutar prata, det blir ett anförande, en monolog, och vi kan inte få en syl i vädret. Den som för monologen kan bjuda in för frågor, men sedan inte ta någon notis om dem. Alltså blir frågorna retoriska, trots att retoriken haltar. För att föra en konstruktiv dialog behövs det minst två personer, och även för att föra en monolog krävs det egentligen fler än en. För vem talar man för, om inte för andra? Skillnaden är dock att vi i en monolog inte tillåter samspelet.
Anledningarna till att föra en monolog kan vara flera. Det kan handla om en stark önskan att få bekräftelse på det man säger, att man helt enkelt är rädd att ”tappa bort” sin egen åsikt om man släpper in någon annan i diskussionen. Att man då inte bara vill övertyga någon annan om det man säger, utan kanske även vill övertyga sig själv. I sin iver att övertyga någon om sin åsikt händer det inte sällan, att man missar att den andra personen faktiskt håller med en. För vissa personer blir samtalen med andra nästan till föreläsningar, och ”åhöranden” blir ofta trött och kanske ”slår dövörat” till och tänker på något annat.
När två personer talar till varandra och inte med varandra, så lyssnar ingen riktigt på den andra, och samtalet kan aldrig leda vidare, utan bägge parter står stilla. De flesta gräl hamnar nog i den kategorin, och aldrig blir man väl så trött som i den typen av konversation. När man möter någon som för en ihärdig monolog väcker det ofta en lust att argumentera tillbaka, och så vips står man där och för en monolog själv. Och vill man själv inte gå in i en enpersonskonversation, men samtidigt inte på ett bryskt vis avbryta monologen, så kan man ju göra som en person som satt på sitt kontor, när en närstående ringde och inte kunde sluta prata. Hon la helt enkelt luren ifrån sig en stund, för att sen lyfta upp den igen och artigt säga några avslutande ord J. Monologen som strategi är dock nog oftast omedveten.
När dialogen är som bäst är det spännande och utvecklande, vi kan inte förutse var vi hamnar när vi får nya perspektiv. Att lyssna till varandra, att reflektera och bemöta varandras ståndpunkter leder samtalet vidare… Så vad har då Änglarna att säga om detta ämne?
”När är det passande att föra en monolog, när är dialogen att föredra? För att möta andra människor och kommunicera behövs en dialog, en förklaring som springer ur varje ny mening som sägs. När en människa ej är öppen för att lyssna, för de gärna en monolog. De kan tro att de talar med någon, medan de egentligen talar till någon.
En ”monologare” lyssnar ej på lyssnarens frågor eller svar på monologen. ”Monologaren” kan till och med ställa frågor i monologen, men ”akta sig” den som försöker svara. Ty det är inte vad ”monologaren” vill. Tillfällen där en monolog är önskvärd är inte många, ty även i en lärande situation, så behöver läraren vara uppmärksam på åhörarens förståelse för det hen berättar. Det vill säga det behövs en dialog både med frågor och ord, och även ett möte med åhörarnas ögon för att se om de följer med i resonemanget. En god föreläsare håller således en blandning av en monolog och dialog och kan välja sina ord utifrån sällskapet. Tala fackspråk med fackmän, tala i enklare ordalag för de ej invigda.
Det viktigaste i en dialog är att få fram det ni önska förmedla på det vis som era medmänniskor förstår, så det betyder att ni behöver modifiera orden ni uttalar. Sedan är det av vikt att era medmänniskor aktivt lyssnar på era ord, och sedan kan svara på det ni sagt och att ni lyssnar och tar in vad den andre personen säger innan ni talar igen. När ni ”väntar” på att flika in vad ni vill säga, så finns det tillfällen då ni ej lyssnar på vad er medmänniska säger. Ni ”väntar” på att bryta in i konversationen med det förberedda tal ni har. Ni kanske till och med börjar svara på något den andra personen säger innan denna pratat färdigt. Då är det inte alltid ni vet vad er medmänniska vill säga, ty ni funderar endast på er bit av resonemanget.
Ingen kan vara en perfekt aktiv lyssnare i alla lägen, men alla kan försöka. Att stress och oro minskar förmågan till aktivt lyssnade är tyvärr svårt att undvika. För räds ni att tala inför folk, så kanske ni ej lyssnar på vad som sägs, eftersom ni då bara oroar er för att ni ska göra bort er när det är er tur att tala. Eller om ni är stressade så börjar ni ofta planera er dag i huvudet och ”vips” så har ni ej hört vad som sagts i sällskapet. Kärnan är att försöka vara närvarande både när ni talar och när ni lyssnar. Det är då dialogen blir enkel, det flödar och ni behöver ej oroa er för att säga fel saker.
Men dialoger och monologer finns även inom er själva, i tankens värld. Om ni känner efter, tänker efter… hur brukar er inre röst låta? Brukar den vara en dialog med andra delar av er, eller är det endast en enda klart lysande stjärna som håller monolog? Den som tänker i monologform kan vara duktig på dialoger i samspel med andra, men det kan likaså vara ett tecken på att ni inte vill lyssna till nya åsikter, även om de råkar vara era egna. Det vill säga ni vill inte ens riskera att behöva ändra er egen dialog. Kan ni se det?
Har ni en dialog med er själv i tanken, så finns det många olika vis den kan yttra sig på. Antingen har ni två olika åsikter som ni försöker ena. Ni kanske tror ni gjort något fel och någon del av er ångrar det, medan en annan del av er försöker övertyga er om att alla gör misstag och att det inte är så farligt etc. Ni är öppen för att ändra åsikt, men ni vet inte om ni vågar tro på den positiva sidan. Eller så har dialogen mer en självsäker karaktär, där ni är övertygad om er egen excellens och att det finns många delar av er som ni hör även i er dialog.
Monologen hör hemma på scenen i en monologföreställning, men finns det verkligen någonstans där den kan vara värd att upplevas i livet? Ty dialogen kan innefatta flera monologer, så är det då inte bättre att vara en ”monologdialogare” än en ”monologare” som ej kommunicerar?”
Varmt välkomna tillbaka till bloggen nästa vecka!