Förra veckan berörde vi ämnet ”mobbning” och valde då att fokusera på när den äger rum bland vuxna, och nu går vi vidare och tittar på mobbning bland barn. Det som nu blir tydligt är frågan; ”hur kan vi förvänta oss att barn inte ska utesluta och mobba varandra, när så många vuxna utsätter varandra för det?” Det finns inget enkelt svar på den frågan, men det bästa vi kan göra är att försöka vara uppmärksamma på våra och andras barn, att intressera oss för dem och vad som sker i deras liv. Det bästa viset att få insyn i barnens värld är, att barnen bjuder in oss och inte att vi snokar.
Ingen föds varken som mobbare eller en som blir mobbad. Det beror på hur vi uppfostrats, på vilka människor vi möter på vår väg, och vilka erfarenheter vi får, som blir det som formar våra personligheter. Så valen vi vuxna gör påverkar barnen i vår närhet. Våra val kan inte helt skydda dem från sig själva och varandra, men väljer vi att vara reko och lyssnande, så ökar vi chansen att våra barn för detta arv vidare och väljer att vara goda vänner, lyssnande och lyhörda. Att kunna upptäcka om de själva eller någon annan blir utanför och/eller mobbas.
När vi vågar se och inte blundar för våra och andras barns förehavanden så ökar chansen att vi kan ge barnen verktyg för att klara skolgårdens ibland tuffa kultur. Vi får inte blunda för varken om våra barn tillhör de mobbade eller de mobbandes skara. För det är inte lätt att inse att ens älskade barn inte får vara med och leka, att de mobbas och trycks ned, men det är likaså svårt att inse att ens älskade barn är någon som trycker ned andra barn. Men om vi vuxna kan möta varandra utan att bråka om vems barn som gjorde vad, så kan vi lära barnen att inte ge sig på varandra.
Det är inte lätt och det fungerar inte heller alltid, men konfliktlösning börjar hos oss vuxna, och det är den enda möjliga vägen. När det inte går att lösa konflikten, så kan det behövas en ”time out” och sära på barnen för att alla ska få chansen att må bra.
Mobbning har alltid funnits, det är bara uttrycksformen som förändrats genom åren. Nu sker det även mobbning via sociala medier, och det kan försvåra det för de mobbade barnen. Det är så mycket lättare att vara elak när man inte är öga mot öga med den man gör illa. Dock är dessa medier också en väg att möta nya vänner. Så vår uppgift här blir att vara vuxna och inte mobba varandra eller de mobbande barnen för då lär vi bara mobbarna att det är enda vägen nå makt. Så att fundera på vad vi kan göra – och att aldrig ge upp – det är vårt ansvar.
Ä-post (se Hannahs förmåga):
”Mobbning mellan barn är inte alltid så lätt att definiera. Det räcker ofta med att mobbaren retar sig på något hos någon till och med ett namn eller ett udda karaktärsdrag och så är mobbningen i gång. Barnen runt om väjer då ofta sida. Ingen vill själv bli mobbad, så att sluta sig till mobbaren är ofta en följd av de andra barnens rädslor, att bli ensamma och utsatta. Sådant händer så anklaga ej barnen som sluter upp. De är bara rädda små barn.
Men de vuxna på skolan måste vara uppmärksamma och se interaktionen mellan barnen. Visa dem att trycka ned inte är vägen. Att tro att makt är samma sak som att vara populär är inte hela sanningen. Ty den makt, som mobbning ger är en makt som fruktas ej högaktas. Och den makten är byggd på falska grunder, och vinner aldrig i längden. Det är därför mobbaren ofta eskalerar sin mobbning, för om hen ej trappar upp den förlorar hen sin makt.
Så visa att barnen har stöd, att ingen står ensam. Om mobbaren får rätt hjälp kan även denne komma till insikt. Det är så viktigt, att detta tas upp i tidigt skede, så mobbaren ej växer upp och fortsätter mobba vuxna och kanske till och med barn, när hen är vuxen.
Allt som skett har skett. Men visa att valen framåt inte är avlagda. Så fram med hoppet, inte rädslan, så finns chansen till en ny start.”
Välkomna tillbaka nästa vecka!