Att låta våra egna känslor ta överhanden brukar kännas okej, men hur får det oss att känna när någon annan ”tar över” våra känslor? Det vill säga de gör det som handlar om oss, att istället handla om dem Det är nog något de flesta av oss reagerar starkt på, och beroende på situation och person reagerar vi olika. Ibland kan vi bli riktigt arga och irriterade för ”vad i… det är ju vi som ska vara i fokus!”

Vi kanske kan känna oss förbisedda, men har vi tur kan vi se det komiska i situationen. Hur ofta har det inte porträtterats i komedier hur blivande fäder svimmar under förlossningen, medan den blivande mamman föder deras gemensamma barn. Detta kan ju vara både komiskt och irriterande. Hur ofta detta händer i verkligheten vet vi inte, men det är ändå ett bra exempel på när någon annan ”tar över” stunden.

Ett exempel från verkliga livet är en förälder, vi kan kalla henne Selma, som betygsätter sig själv efter vad sonen Sverker får för betyg. Selma har höga krav och bara högsta betyg är gott nog, därför har Selma för vana att nogsamt kontrollera Sverkers pluggande. När så lille Sverker fick några små fel på historieskrivningen ville Selma egentligen skriva om historien. ”Visst borde ju Sverker få rätt, det är väl inte så noga med var kriget skedde, vem som vann m.m…” För Sverker kunde ju egentligen svaret, det visste ju Selma som pluggat så hårt med honom.

Men historien går inte att skrivas om, så vad gör Selma då? Jo hon ältar och ältar vad som gått fel. Selma är besviken på ”allt” och tycker att detta är katastrofalt. Vid frågan ”hur känner Sverker?” tittar Selma frågande upp från sina vridna händer; ”det vet jag inte, han är ute med kompisar.” Ja, Sverker verkade ju tack och lov vara ”obrydd” av övertagandet av hans känslor, men utifrån sett så blir det väl lite snett så säg?

Det är viktigt att låta andra ha sina känslor och att möta dem med känslor, dock med våra egna känslor. Men det är värt att då och då tänka till, hur vi visar vårt engagemang. Lagom är bäst. Sen så kan vi ibland uppfatta det som att andra ”tar över” även där de inte gör det, kanske speciellt när det är något som berör oss mycket och där våra känslor är så starka, att vi blir hyperkänsliga. Typiska exemplet är väl tonåringen som skriker ”jag hatar dig” till sin förälder, som då blir ledsen och tonåringen än argare. ”Det är ju mig det ska handla om, du vänder alltid allt till dig osv,”

Allt vi är och gör belyser något för oss och de omkring oss, så vi kan bara göra vårt bästa. Lära och leva efter devisen ”gör mot andra såsom du önskar de ska göra mot dig”.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla människor reagerar med sina känslor, men vad händer när ni reagerar med ”andras känslor”? Det vill säga när ni ”tar över” känslor som hör hemma hos någon annan. I denna bemärkelse ej som att någon ”lägger över” sina känslor på er, så att de själva ska ”slippa känna” dem, utan när ni ”tar över”, och det plötsligt kommer att handla om er. Er känslomässiga reaktion på den andres känsliga känslor/händelser eller dylikt.

Empati, att känna med någon annan är en god egenskap, som får er att forma nära band med varandra. Men att ta det ett steg längre och vara den som känner mest, kan få den andre att känna sig bortglömd, oviktig och kanske även bli arg. Det finns många vis som går att göra detta på, mer eller mindre tydligt. Om er vän berättar att hen har mist sitt jobb och är orolig för framtiden, om er reaktion då blir ”åh, stackars dig”, men sen flyttar ni fokus till er själv, ert jobb; ”tänk om jag förlorar mitt, jag är ju så ensam i allt. Hur kan hen som redan mist sitt jobb sitta och berätta för er något, som får er orolig och ångestfylld? Hen har ju inget att förlora, det har ju ni. Vilken otrevlig vän ni har, som bara tänker på sig själv. Nu måste jag till jobbet och kolla.” Hur tror ni i sådant fall det känns för er vän, som är mitt uppe i det, som ni nu oroar er för skall hända er?

Om någon i er närhet blir allvarligt sjuk, så är det brukligt att själv tänka över sin egen hälsa och kunna börja oroa sig för att bli sjuk själv. Det är så långt inte att ”ta över”, det går att ha två spår samtidigt, vetskapen om er väns sjukdom och vid sidan, om en ökad medvetenhet om er egen hälsa. Men även här kan det lätt gå överstyr, att ”hoppa över” er väns verkliga sjukdom för er eventuella framtida sjukdom, och att då inte kunna hjälpa och stödja er vän, utan att ni istället ger hen mer oro genom er. Kan ni se det?

Det är inte bara svåra, negativa känslor som kan ”tas över” av andra, även glädjebesked och allt däremellan. Det är alltid en fin linje mellan att vara med er vän i dennes känsla och att ta den till att bli er. Låt säga att ert vuxna barn berättar att ni skall bli far/morförälder, då är det självklart att ni både gläds åt att ert barn ska bli pappa/mamma, men också att ni ska blir far och morförälder. Däremot är det skillnad om ni istället för att inkludera dessa båda yttre aspekter på en och samma händelse, endast fokuserar på er och glömmer ert barns glädje och oro inför föräldraskapet. Kan ni se det?

När någon ”tar över” de känslor ni känner brukar ni känna det i er, även om ni inte alltid kan sätta fingret på det, men att det känns som att något blir ”taget” från er, ert fokus. Ert perspektiv är plötsligt i periferin och er vän och bundsförvant är epicentrum, där allt utgår från. Kan ni känna vad den känslan gör med just er? Blir ni ledsen, uppgiven, arg? Eller kan ni hålla det på distans och roat betrakta er väns beteende? När ni hittar vad ni känner är det ibland värt att försöka berätta det för er vän. Ibland kanske ni dock vet, att gör ni det ,så kommer det handla än mer om er vän än er, och då är det nog klokast att inte gå in i en sådan diskussion. Däremot kanske ni sedan är mer selektivt med vad ni delar med just denne vän.

Oftast handlar det inte så mycket om ord eller handlingar, utan bara en känsla som väcks inom er, att ni plötsligt står kvar och er vän har ”tagit” det ni berättat och fört över på sig. Det känns skillnad när någon genuint delar er känsla gentemot när någon ”tar över” den. Ibland kan ni se det hända mellan människor ni möter, och det kan vara både smått roande och upprörande. När en förälder oroar sig för sina barns framtid handlar det om en naturlig och viktig del av föräldraskapet. Men om föräldern lever genom barnen är det inte det. Om ni som förälder känner att ni misslyckats om ert barn misslyckas, och om ni då inte kan ta hand om barnets behov, utan tycker att det är så hemskt för er att ert barn inte klarat det ena eller det andra, så har ni hamnat snett. Här lär ni barnet att ni är den som drabbas och inte de, vilket i sin tur kan få många olika konsekvenser. Barnet kan lätt släppa ansvaret och strunta i om det misslyckas, för det är ju ni som misslyckas och inte de. Eller så kan barnet bli rädd att misslyckas, för att inte vill att ni ska må dåligt.

Alla bör ni då och då försöka stanna upp och tänka på hur ni reagerar på goda och dåliga nyheter, som handlar om andra, som visserligen kan påverka er, men där ni är som ringarna på vattnet och inte ursprunget. Känn efter och lär er av era känslor genom hur andra bemöter er. Det är ofrånkomligt att era nära ändock kan tycka att ni ”tar över”, men det är då ni kan visa att ni inte gör det, utan att ni är där med dem, så ni önskar andra skulle göra med er. ”

Kontakt. Facebook.

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Välkomna tillbaka efter jul och nyårsuppehåll! Nu så här i början av ett nytt år, ett nytt decennium, så kommer det ofrånkomligen tankar på vårt gamla år och på det nya som väntar. Ibland kan det kännas som om tiden ”springer förbi” medan vi ändock står still. Livet går vidare runt oss, men vi, vi står still. Känslan av att alla andra går framåt, når dit de ska, har ork att springa med tiden, medan vi har ”fastnat” stillastående och ”kvarlämnade”.

Ibland kan vi vilja stanna tiden för att vi känner oss så lyckliga i stunden, ibland kan vi önska att livet ska rulla på snabbare, för att vi inte vill må såsom vi mår och inte vill vara där vi är. Men samtidigt så känns det då som om vi ”slösar” våra liv. För det är trots allt oftast när vi inte känner oss med i livets flöde, som vi har svårt att gå vidare.

Det finns de som lätt går vidare i livet oavsett vad som händer sen, och andra som har svårt att släppa taget. Det som är bäst för oss ligger troligen däremellan, att vi försöker gå vidare, för livet står ju aldrig still, men att vi också då tar med oss människor vi mött på vägen, minnen och händelser. Att vara med i flödet även när det gör ont. Att känna känslan både av sorg eller lycka. Att så vara i nuet med det förflutna i ryggsäcken och framtiden som en olöst gåta.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Livet är i ständig rörelse, även när ni känner det som om inget händer, så händer livet hela tiden. Ibland kan det vara just det som är kruxet och som ger er en känsla av utanförskap, att livet lever vidare, att alla andra runt er går framåt, medan ni upplever att ni står helt stilla.

Detta är ofta en smärtsam upplevelse, som kan orsaka ångest och depression och som i sin tur leder till ökad känsla av stillastående. Ungefär som om ni står stilla mitt i vägen, medan hela världen rör sig runt er. Ni ser livet ”gå er förbi” och ni känner då ett utanförskap, att ni inte lever och att ni slösar ert liv på att stå still. Från ert perspektiv där finns det bara ni, som en ensam ö där alla andra är en enhet, ett fastland. För att få vara med krävs en ansträngning, att ta ett steg åt vilket håll som helst, men i dessa stunder är ofta även ett litet steg övermänskligt.

Så vad gör ni då för att åter känna att ni följer med i livets flöde? Det finns inga enkla svar som fungerar i alla situationer för alla personer. Men om ni upplever det som om ni ”tittar” på livet eller ”blundar”, för att inte se det ni missar, försök då våga sträcka ut en hand kika lite och sen lite till. Låt er ta fart genom att länka er samman med omvärlden. Detta är dock lättare sagt än gjort. För det som ni känt har avstannat, ert flöde, finns ju kvar. Det kan handla om relationer, att ni känner att alla era ex och era vänner har någon, de går vidare. De kan släppa den gamla relationen och ”glida vidare”. Varför kan inte ni?

Ni kanske ser kollegor komma och gå på arbetsplatsen ni varit på i evigheter. Ni kanske sitter kvar hemma i er lägenhet på semestern när alla andra tycks ”lyxa till det” på ledigheten.

Det som gör mest ont i dessa fall är oftast inte just en olycklig kärlek, missnöjdhet på jobbet osv. utan att ni känner er ”kvarglömda”. Ni känner er, som om det är fel på er som inte lika lätt släpper taget om det gamla, för att bereda plats för det nya. Kan ni känna igen det?

Det viktigaste här för er alla är att tillåta er att ”stå stilla” ett tag, och att inte klanka ned på er själva att ni är dåliga, som inte är snabbare i er bearbetning av känslor och händelser. För det är något av det mest paralyserande som finns, och det är kraften i det som gör att ni känner det som om ni står still. Så kan ni ”tillåta” er att stå still, så kommer ni paradoxalt nog bli redo för kärlek och flödet igen. Kan ni se det?

Ni behöver vara snälla mot er själva, vara tillåtande och visa er själva vägen, er väg. Alla människor är olika och ni har varit med om olika upplevelser, som påverkar hur ni processar händelser och känslor. Ni behöver känna, att det finns inget rätt eller fel. Det finns inga tidsplaner för hur länge ni kan/får sörja en relation, en bortgång, eller ett stagnerat arbetsliv.

För att vara en del av livets gemenskap så behöver ni tillåta er att vara er själva och låta andra vara dem. Att se olikheter som tillgångar och inte orsaker att hitta fel på er eller varandra. Döm varken er själva eller andra på hur snabbt eller långsamt ni går ”vidare”. För om ni klarar det så kommer ni aldrig känna att livet går er förbi eller att ni står still. Även evigheten är i rörelse, det enda som skiljer evigheten från livet är att den aldrig tar slut.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!