Läs den mycket ingående och spännande artikeln om Hannahs arbete med automatisk skrift, och den fina recensionen av vår bok Terapeutiska skattkistan av psykolog, forskare och adjunkt Kersti Wistrand på föreningen Humanism & Kunskap:

Den kreativa personligheten – automatisk skrift

Terapeutiska skattkistan öppnar upp ett annorlunda perspektiv inom personlig utveckling

Besök föreningen Humanism & Kunskap

Missa inte vår inspirationskväll på Hälsans Hus i Stockholm söndag den 10 november 2019! Föranmäl dig gärna, begränsat antal platser:

Livet består av val, stora som små. Det som ibland kan vara svårast gällande valen är kanske egentligen inte att veta vad vi vill, utan att våga säga ”nej” till det vi inte vill. Hur många av oss har inte fastnat med en telefonförsäljare som tillslut lyckats övertyga oss säga ”ja” till något vi egentligen varken vill eller behöver. För någon vecka sen ringde ett telefonbolag mig. Jag brukar nuförtiden ha för vana att direkt säga ”nej tack”. Men nu lät ju detta som ett billigt abonnemang, så jag sa ”ja”. Men efter jag hade lagt på luren infann sig en gnagande känsla av obehag, att jag gjort något jag inte ville. Så jag bestämde mig faktiskt för att byta tillbaka. Det var många blandade känslor i det. Dels var jag lite nöjd med mig själv att jag vågat säga ifrån och ångra mig, dels tyckte jag faktiskt ”synd om” försäljaren…

Ibland kan det vara så att vi i stunden inte känner att vi inte vill något, det kan vara först senare som det vi sagt ”ja” till landar i oss, en fördröjningsreaktion vilket kan försvåra våra val än mer. Att av princip alltid säga ”nej” kan göra att vi missar något bra. Men att aldrig våga säga ”nej” kan få oss att hamna i situationer vi inte vill.

Kommer här att tänka på en vän Greta, som varje sommar njuter av att vara i familjens sommarstuga. Greta har ett stort hjärta och tycker om att ha folk omkring sig. Många vänner kommer gärna och hälsar på och det tycker Greta är roligt. Men ibland kan även den mest sällskapliga vilja njuta av lugn och ro, så också Greta.

Det finns en gammal känd sketch med Martin Ljung; ”Vi är här nu Ester”. Om en familj som dyker upp oanmälda till Ester, de vill tillbringa semestern hos Ester och de berättar att de är hungriga och har tagit med familjen Fredriksson också😊

Nästan exakt detta hände Greta. En familj som Greta känner hälsade en sommar för några år sen på i Gretas sommarparadis. De dök upp med pick och pack och två barn som ville underhållas. Greta fixade och donade så att familjen skulle ha det trevligt, Greta lagade mat och tog familjen på utflykter med både båt och bil. Familjen hade nog dock lite för trevligt. 😊 För sommaren efter visade det sig att familjen planerat att tillbringa sin semester hos Greta även denna sommar. Problemet var bara att Greta inte haft en aning om familjens planer. Och när Greta väl får telefonsamtal av Agda, frun i gästfamiljen, får hon veta att Agda och hennes man Gustav planerar att komma redan om två veckor, och att barnen kommer med tåg en vecka senare. Greta tog försiktigt till orda och sa att det inte passar så bra nu. Hela min familj är här och vi har ont om plats. ”Ingen fara” sa Agda, ”vi kan tälta”😊. Så fortsatte det tills Greta satte ner foten ordentligt och sa ”nej” till besöket. Varpå Agda försökte med känslomässig utpressning. ”Är vi inte vänner längre?” Men Greta stod ändå på sig och höll fast vid sitt ”nej”.

Men visst kan det vara svårt att våga säga ”nej”, oftare svårare om det är till några vi känner. Men också när det är något väldigt viktigt kan det vara svårt, vilket kan tyckas bakvänt. Just i avgörande lägen som betyder mycket för oss, så borde det väl vara lättare att följa vår vilja. Så hur har ni det med detta? Låter ni er övertalas eller har ni lätt att veta er rätt?

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”När ni föds, så föds ni med en vilja, en känsla av att veta vad ni vill ha och vad ni behöver. Allt eftersom ni växer upp inser ni, att ni inte alltid kan få vad ni vill ha och vad ni behöver. Detta är rätt och riktigt för ingen kan alltid få sin vilja igenom.

Viljestarka människor, som har svårt att klara att inte få igenom det de vill, kan lätt bli arga om de inte får bestämma. Men likafullt kan även den mest viljestarka hamna i situationer där hen inte vågar säga nej. Detta kan tyckas konstigt för omgivningen, som vet att hen står på sig in absurdum i det mesta, men som plötsligt i något viktigt inte törs göra det. Hur kommer detta sig? Jo alla människor har en egen vilja, en känsla för vad de behöver och vill ha, men också en känsla för vad de inte vill ha, ändå har alla människor ibland svårt att våga stå för den känslan.

Det är lätt att tro att ju viktigare och känsligare något är för någon, desto självklarare bör det väl vara att våga hålla på sin rätt. Men i själva verket kan det vara så, att just för att det är viktigt och känsligt kan även den ”starkaste” känna sig ”svag”. Så hen kan säga ”nej” till allt utom just något som så starkt känns så fel. Allt beror på situationen, hur ni kände er där och då när ni blev pådyvlade något ni inte önskat. Är ni i ett extra utsatt läge är det svårt att gå emot det andra säger och gör. Andra gånger när något är mindre viktigt och livsavgörande kanske ni med lätthet säger ”nej” utan minsta känsla av oro att såra den andra.

Att försöka hitta vad ni vill och behöver inom er är första steget att nå dit ni vill. Nästa är att se om det är en reell önskan, eller om det är en dröm. Att hitta inom er varför ni säger ja eller nej i varje situation. När är det svårt att stå på er? När står ni på er mer än nödvändigt? Vad är det som driver er? Är det att inte vara till besvär ni säger ”ja” eller ”nej”? Är det för att ni inte törs säga vad ni egentligen vill? Är det för enkelhetens skull ni väljer att inte ”bry er”? Är det trots? Är det principer? Är det oro att såra någon annan?

Alla dessa frågor bör behandlas inom er simultant med att processa vad som samtidigt kan vara en möjlighet i verkligheten. Det vill säga är ni inte miljonär behöver ni inte tänka över ett erbjudande som kostar en miljon. Men är ni miljonär, då är frågan; är detta vad jag vill? Dessa val sker varje dag i stort och i smått.

Att känna vad ni känner är alltid det ni känner. Men så gäller det att integrera känslan med tanken, göra en kalkyl av bästa väg framåt. Inga beslut sker isolerade från andra, alla beslut stora som små länkas samman till en kedja ni integrerar med varandra. Så när ni kan säga ”nej” och ”ja” för att det är vad ni vill och behöver, så har ni hittat en balans. Men att likaväl vara medveten om att ni inte alltid kan få det ni önskar och vara okej med det är lika riktigt.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

”Har du hört om Joakim…? Han är otrogen mot sin fru.”

”Var har du hört det?”

”Men det vet ju alla…”

Vi människor skvallrar inte sällan om andra, och mest handlar det om problem som andra sägs ha, sanna eller inte.

Vilka är det då som skvallrar mest egentligen? Ja, vi får nog alla medge att det hänt, att vi berättat vidare om något vi hört om någon utan att egentligen vetat sanningshalten bakom. Sen finns det de som vill krydda sin egen kanske lite händelselösa tillvaro, med att berätta några sensationer om andra människor. Uttrycket ”vad Andersson säger om Pettersson säger mer om Andersson än om Pettersson” är ofta relevant.

Skvallerpressen fylls ständigt på med nyheter om vad kändisarna gör och inte gör,och vad de eventuellt döljer. Det spekuleras vilt i om den eller den personen är gravid t.ex… för visst är väl hennes mage lite rundad nu… Och vi läser och konsumerar gärna vad som skrivs om offentlighetens personer, trots att vi vet att det mesta är påhittat. Vi försvarar ofta intresset för skvaller av kändisar med att de valt vara i offentlighetens ljus.

Med photoshop kan man nu också ganska enkelt förvanska bilder. En väninna till oss råkade för ett tiotal år sen ut för detta. Hon och hennes man besökte någon utställning med en gemensam manlig vän. De tre gick bredvid varandra i armkrok med väninnan i mitten. Trion blev fotograferad och i någon av våra mest kända skvallertidningar fanns snart en rubrik, att väninnan och den andre mannen var på väg till altaret. Att väninnan redan var gift och inte alls på väg till altaret igen, hade man löst genom att klippa bort den äkta maken från fotot. 😊

Men hur som helst så känns det inte bra att föra skvaller vidare, så visst bör vi försöka göra vårt bästa för att sluta att vårdslöst prata om människor som inte är närvarande. Detta gäller även om vi skulle veta att det vi berättar om är sant.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att skvallra har sällan en positiv klang, men finns det gott skvaller likafullt som mindre gott? Skvaller är inte svart eller vitt i den bemärkelsen, att ”skvaller” kan binda människor samman likaväl som splittra. Att dela en hemlighet med sina förtrogna kan leda till en nära och trygg relation. Att däremot bära en hemlighet som är svår att hålla kan orsaka oro och smärta. Förtroende är när någon delar med sig av något som hen inte vill ska föras vidare, och att få ett förtroende är en gåva som dock kan bli tung att bära.

Men om vi nu lägger förtroende åt sidan och tittar på just skvaller. Skvaller är inte bra, att ”skvallra” om sina vänner är att föra något vidare, ofta utan att veta om det är sant eller inte. Från barnsben lär ni er att ingen uppskattar en skvallerbytta; ”skvallerbytta bing bong…” Samtidigt säger man ofta till barn som att ”det här blir din och min hemlighet, berätta inte för mamma eller dylikt”. Barn har ofta svårt att hålla inne med hemligheter. Men visst blir det lite dubbla budskap?

Så länge det har funnits människor har skvaller funnits. Byskvaller hette det förr. Sedan kom ”skvallertidningarna” Mer och mer har skvaller förknippats med ”nyheter” och att sprida dessa vidare, utan att ha någon tanke bakom det.

Det finns skvaller som är illasinnat skapat för att förstöra, söndra och härska, att så tvivel i andra människor. När någon upprepar samma sak tillräckligt många gånger kan det uppfattats som sant. Kommer det dessutom från flera källor, så ökar tilltron till skvallret. Men det är viktigt att inte glömma att likt ”viskleken”, så har skvallret en tendens att ändras från den ena till den andra, munnen och örat. Det läggs till och det dras ifrån.

Så hur ser ni på skvaller? Underhållning, men att tas med en nypa salt gällande trovärdigheten? Spännande? Ovärdigt?

Att ”skvallra” på någon kan göras av välmening, att hjälpa en annan människa som behöver det. Det är att våga ta ansvar för att hjälpa. Att skvallra om någon är däremot inte samma sak. För då behöver ni inte säga det för att vara till hjälp, utan att ni helt enkelt vill skvallra om någon annan. Kan ni se skillnaden?

Så för att förstå skvallrets natur behöver ni se på både innehållet i skvallret och varför ni för det vidare eller inte. Om ni är ”skvallriga”; är det harmlöst eller är det ett större svek?

Ord kan såra och sagda ord kan inte bli osagda, så var försiktig innan ni ger er in i skvallrets lockande värld, skvallrets glittrande flärd och välj vad ni säger och till vem, så får ni ”skvallra” och tala i god tro.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Visst ska vi vara självständiga och inte räkna med att alltid kunna lämna över till någon annan när vi står inför något problem. Men det är också viktigt att vi både kan be om hjälp och också ta emot den hjälp som vi behöver.

Vi kan inte kunna allt själva, men många vill ändå inte tillstå sig att be om hjälp, eller ens ta emot hjälp som erbjuds. Som barn har ”kan själv-attityden” en självklar plats, men när börjar ”kan själv” bli mer av ett hinder än en utveckling? Det är svårt att säga exakt, men om vi i en situation vi inte bemästrar inte vill ta emot hjälp, så har vi nått den punkten med råge.

Kanske vi har svårt att orka bära något tungt, men hu inte vill vi be om hjälp, för det skulle ju verka svagt… Frågan är då: är inte detta att inte kunna ta emot hjälp en annan form av svaghet? Styrka och svaghet gällande det fysiska är lättare att mäta, men trots det vägrar många att ens acceptera detta faktum. Sen är det styrka och svaghet i beteende. Det är mer godtyckligt, men även här är det att våga både ge och ta emot hjälp en styrka då vi inte låter rädsla för svaghet hindra oss.

Någon har sagt. ”Alla är vi änglar med bara en vinge. Flyga kan vi bara om vi omfamnar varandra.”

Ä-post (se Hannahs förmåga): 

”För att lära er nya saker behöver ni pröva på dem. Frågan är bara; hur behjälplig är ”kan-själv- attityden”? Ett litet barn är oftast vetgirigt, det vill lära sig nya färdigheter och när det lärt sig dessa, så vill det dela med sig och ”lära ut” dem till andra. Här gäller det som vuxen att tillåta barnet att ”kunna själv”, i den mån det är ofarligt. För kvävs ”kan själv- andan”, så kommer barnet bli rädd att göra fel och att visa sig duktig. Det vill säga barnet kan inte vinna oavsett vad det gör, om det gör det själv eller ber om hjälp.

Så vart efter ett barn växer upp bör det lära sig vad de bemästrar, vad de kan, men också vad de inte kan, att se sina begränsningar. Att se vad som är möjligt att lära, och vad som är bättre låta andra som kan det göra, det är den önskvärda inlärningskurvan och vägen in i vuxenlivet.

Men hur kommer det sig då, att så många vuxna verkar ha stannat kvar i ”kan själv” andan? Att vilja lära sig nya saker är sunt, att däremot tro att ni kan nya saker som ni inte provat kan vara vanskligt. När ni till exempel har läst något och vidare då tror att ni besitter kunskapen om det ni läst, även om ni endast en artikel. Låt säga att ni läser om hur en elektriker förnyar elledningar, och att ni sedan tycker att ”nu vet jag hur jag gör, så därför behöver jag inte anlita en elektriker”. Gör ni så, så har ni missat poängen, det vill säga att det finns en anledning till varför det finns specialistutbildningar till varje yrke. Alla kan klippa ett hår, men det gör er inte till frisörer.

Oftast handlar ”kan själv-attityden” om en dålig självkänsla, för om ni inte klarar allt själva, så tror ni att ni inte kan något. Det handlar också om dålig självkännedom, att inte veta era begränsningar. Och sist men inte minst, så handlar det om kontroll. Att vara den som styr, inte den som följer med. Ni tror det är tryggare att ha er själva vid rodret, även om någon annan faktiskt i detta läge passar bättre till kapten.

De människor som vill kunna allt själva är oftast inte medvetna om hur mycket det lyser igenom dem, att det för människor i deras omgivning blir väldigt tydligt. Deras attityd ”kan själv” kan leda till att de inte får hjälp när de faktiskt ber om det. För det är svårt att hjälpa någon som både vill och inte vill ha hjälp. Uttrycket ”You are damned if you do and damned if you don´t” passar perfekt i detta.

Så vad gör ni då om ni har ”kan själv” -Kalle i er närhet eller själv är ”kan själv”-Kalle? Att vara diplomatisk i alla stunder om ni lever med Kalle är inte lätt. Men om ni skall nå Kalle på djupet är det är det inte det bästa att spricka ut i ett argt ”du kan ju ingenting, men du tror du kan allt”, utan att vara saklig med Kalles kunskaper och hans icke-kunskaper för att förhoppningsvis spegla dessa för honom.

Om ni själva reflekterar och inser ”oups, jag är ju Kalle”, så kan ni redan bocka av självkännedom från de tre delarna i ”kan själv” och det är en god början. Med detta sagt är det inte menat som om ni inte skall försöka lära er nya färdigheter, våga pröva och misslyckas, för det är vägen till att lära er nya färdigheter och kunskaper. Men att också kunna lämna över kontrollen, när ni har någon som vet vad de gör. Exempelvis när ni lämnar in bilen på service måste ni överlåta den i mekanikerns flinka fingrar. När ni går till doktorn så går ni dit av en anledning, så försök lyssna på läkaren. När ni flyger försöker ni sällan ta över från piloten.

Om ni kunde applicera dessa tänkesätt i ert vardagliga liv, kan ni vara duktiga både på att kunna själv, men också på att veta vad ni inte kan och inte kommer kunna, utan att gå en lång utbildning till det yrket. I detta kommer ni då finna en större tillit till er själva och till omvärlden. Att våga släppa kontrollen ibland, men inte hela tiden. Att våga göra något nytt och misslyckas är modigt, att däremot tro att ni inte kan fela är dumdristigt. Kan ni se skillnaden? Alla kan inte kunna allt, det är det som är vitsen, att samarbeta och att veta att ni människor behöver varandra och att lita till att det är något gott.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Hör vi vad vi vill höra eller hör vi vad vi inte vill höra?

Att lyssna, höra och tolka vad som sägs behöver inte vara samma sak. Hur vet vi egentligen att vi hör vad någon annan säger, eller för den delen om andra hör oss? Vi filtrerar det vi hör genom våra öron, men också genom våra rädslor och vårt önsketänkande.

Så hör vi då vad vi vill höra eller vad vi inte vill höra? Egentligen hör vi väl alltid vad vi ”vill” höra, annars skulle vi inte hört det, även om det är något negativt vi ”vill” höra för att det passar in på våra förväntningar.

Om vi nu tar ett exempel med två patienter, som får exakt samma diagnos av exakt samma doktor. Per, som när han får höra att han har högt blodtryck och behöver varva ner, hör att han ska varva ner men inte varför. Han är bara så nöjd att kunna gå hem till sin familj och säga att; ”nu måste jag ta det lugnt så ni får ta hand om allt hushållsarbete, medan jag varvar ner på soffan. Doktorn sa ju så.”

Och så har vi Clara som får samma diagnos, men hon hör att hennes man Claes inte får bråka med henne mer, för det är inte bra för blodtrycket.

Så har vi två andra patienter som båda får reda på att de är kärnfriska. Gunilla som då säger ” men jag mår ju så illa. Snälla ge mig en diagnos och låt mig få lida lite till och få vältra mig i min ”sjuka”. Och så Wilhelm som hör att han är frisk och kry och tackar och tar emot.

Alla hör vi det vi räds eller det vi önskar, vilket dock kan variera från tid till tid. Men de flesta av oss lyssnar till slut och har en någorlunda samlad bild av verkligheten. Dock inte alla…

Så hur ligger det till; hör vi vad vi vill höra eller vad vi inte vill höra?

Ä-post (se Hannahs förmåga) 

”För att hitta det första svaret på den frågan behöver ni känna efter om ni vill tolka det ni hör positivt eller negativt. Att lyssna med positiva öron har en fördel, att ni vill se eventuella svårigheter genom att se det från den ljusa sidan. Dock kan det bli negativt om ni tolkar även farliga saker genom rosenfärgade glasögon. Har ni däremot för vana att lyssna mellan raderna, läsa ut negativa svar från den ni lyssnar på, så kan ni också missa det som verkligen sägs.

Så hur kommer det sig då att ni inte alltid hör vad som sägs? På denna fråga finns det nästan lika många svar som det finns människor. Om ni är rädda för att tolka något positivt, och därav bereder er på katastrof, så kan ni tro att ni skyddar er själva. Något ni egentligen inte gör, för då lever ni i en ständig katastrof. Ni kanske inte märker skillnaden på en verklig katastrof och en inbillad ni räds. Det i sig kan leda till mer skada än nytta.

För att hitta balans, att vara rädd när det finns något att frukta och inte vara det när allt är lugnt, behöver ni en nyansering så ni inte ”slösar” katastroftanken på ”småsaker”, och när ni står i svårigheter, så har ni redan använt motkraft till inbillade faror. Det vill säga ni har använt all er ammunition på rädslan, och när faran nalkas har ni inget kvar att stegra från max. Kan ni se det?

Om ni dessutom ser faror i allt, så lever ni bara halva ert liv då hälften är en inbillad verklighet. Att däremot alltid höra det positiva och sålla ut det negativa kan också ge konsekvenser, som inte heller är ultimata. Om ni minimerar faror, så att ni inte skyddar er, så kan ni lättare råka illa ut.

Men nu till frågan vad ni vill höra och vad ni inte vill höra. Inte ens den är svart – vit. För ni kanske ”vill” höra negativa svar för att ni är mest bekväm i det och då tror att ni inte ska bli besvikna. Så är det då att ni inte ”vill” höra positiva svar eller är det ett försvar? Somliga lever för att vältra sig i svårigheter och det kan då vara en självömkan, vilket inte tyder på ett försvar mot det svåra, utan en längtan efter uppmärksamhet, en egenvinst, sjukdomsvinst i att må dåligt. Medan andra verkligen tror att ni skyddar er själva mot besvikelse, genom att ta ut all oro i förväg, och det tyder på en känslomässig försvarsmekanism. Kan ni se skillnaden?

Om ni då bara vill höra vad ni uppfattar som goda nyheter betyder det då, att det också är ett försvar? Svaret här är ja, det är en annan väg att skydda er känslomässigt, att blunda för det negativa, att blockera oro och inte ta in verkligheten.

Så hur har ni det med era försvar? Vad ”trivs” ni bäst med, goda, glada, positiva svar och meningar från era medmänniskor eller är det i det negativa ni finner ro i?

Alla människor har sina egna tankebanor och känslor som ingen annan helt kan förstå. Ni kan komma nära men inte helt. Ty ni har era egna tankemönster, som guidar er i livet, hur ni reagerar på det ni upplever, och det som är viktigt i detta är att ni försöker lära er hur ni fungerar. Har ni lätt att misstolka andra till negativt för eller emot er, eller har ni tendensen att vara så positivt inställda till er själva att ni inte ens kan ta in, om någon ger er minsta negativ kommentar eller kritik etc.

Ingen av er har samma mönster i alla situationer och i alla relationer. Så att lära känna er själva i relation till er själva är steg ett, steg två är att hitta er relation i förhållandet till andra, lära av era misstag men inte genom att vare sig minimera eller maximera dem.

Hämta input från andra, ”kolla av” om ni förstått dem rätt eller om ni feltolkat deras ord på det vis ni antingen räds och då ändå blir lugna av, för då det ni räds är riktigt, så vet ni att ni inte får en obehaglig överraskning. Eller på ett vis som är långt mer bejakande än det var menat.

För att hitta ”rätt” behöver ni självkännedom och tolka det ni upplever med varandra och därav höra vad den andra säger, inte vad ni vill/inte vill höra.”

Välkommen tillbaka nästa vecka

Kontakt. Facebook.