Alla vi människor kommer genom livet få prova på både lycka, olycka, glädje och lidande.
Det vi här nu väljer att fokusera på är det lidandet som på något vis är ”självvalt”, det som vi alla känner igen som ”offermentalitet”… vid ett senare tillfälle kommer vi att skriva mer om det verkliga lidande som drabbar oss genom livet, det lidande vi inte kan välja bort.
Beteendet att inta offerrollen och ta på sig sin ”offerkofta” när något inte blir som man tänkt sig, har ofta startat redan i barndomen och har då en gång ”lönat” sig. När man sen vuxit upp och lönsamheten inte längre är lika stor, eller kanske till och med obefintlig, så kan man tänka sig, att en lämplig strategi vore att ta av sig denna kofta. Men vanan är då så stor, att offerkoftan ofta fortfarande får sitta på.
Offerbeteendet kan också ”ärvas” eller ”förvärvas” över tid. Om en förälder ständigt burit ”offerkofta”, så kan barnet försöka sig på att övertrumfa föräldern med, att själv sätta på sig en ”offerkofta”, men då i en större storlek. Barnet kan tro att om det själv lider stort ,så kommer barnet börja ”synas” för föräldern. Detta beteende ger då alltså inte en vinst, men startar ändå beteendet att själv bära offerkofta och kommer så fortsätta göra. Vanligast är nog ändå att ett barn, som vuxit upp med förälder iklädd offerkofta, aldrig själv skulle sätta på sig en sådan.
För den som ”väljer” lidandet blir det viktigt att ”behålla” sitt lidande. Ibland kan det till och med bli till en ”tävling” mellan flera personer, alla iförda sina offerkoftor. Vems är störst? Vems är vackrast? Vems är mest trasig? Vems lidande är störst? Ingen av dem” beundrar” någon annans lidande. Ingen bryr sig här egentligen om de andras lidande, utan vill bara visa sin egen fantastiska kofta. Som dock sällan är klädsam.
Skämt åsido så är detta beteende ändå inte så roligt för den som själv tagit på sig lidandet och inte heller för omgivningen.
Ä-post (se Hannahs förmåga):
”Alla människor har sina egna lidanden. Inget lidande går egentligen att jämföra helt med någon annans. Hur ni än mår så kan ingen annan känna exakt vad ni känner. Men när går ett lidande som känns legitimt över till att ni har anammat en offermentalitet? Gränsen är inte alltid så tydlig, för vem har egentligen rätten att säga till någon ; ” du har offermentalitet” eller ”ditt lidande är tillräckligt för kvalificera dig som ett ”riktigt” offer.
Mycket av det som räknas in som offermentalitet handlar om hur omgivningen uppfattar er. Och hur ofta ni tycker synd om er själva. Kanske vet ni något som ingen annan vet vad ni bär på, men ändock brukar det bli tydligt för era nära om ni ”väljer” att lida gentemot att ni verkligen lider. Kan ni se skillnaden på vad ni väljer att känna, och vad ni inte kan hjälpa att ni känner? Kan ni uppfatta denna distinkta skillnad hos andra? Åter är det en flytande gräns, men låt oss nu titta närmare på det som ”väljs” att lida för, det som klassas som offermentalitet. Uttryck som att ”ta på sig offerkoftan” finns för att det är något ni kan välja att sätta på er när ni vaknar om morgonen, likaväl som ni kan välja en annan kofta som inte säger; ”jag lider, tyck synd om mig”.
Nidbilden av det “självvalda offret” är någon som oavsett vad som sker i dennes liv ser det svåra, som fokuserar endast på det negativa och vältrar sig i lidandet. Ett kännetecken är att om ni är nära någon, som vill lida är att ni kan bli tröttare och tröttare medan ”offret” känner sig lättare och blir piggare och piggare, ju mer den får lida. Detta är motsatsen till hur det är att vara i närheten av någon som genuint lider och inte vältrar sig i det, utan faktiskt har sorg.
När någon som väljer lidandet inte får medlidande brukar det sluta med att dennes lidande växer och växer i hopp om att få gehör. Men när ingen lyssnar på lidandets klagovisa brukar den ”lidande” sjunga högre och högre, och om ingen hör vad ”offret” vill att de ska höra, så kommer den ilskna sorgen fram. Om det inte går att få medlidande kan offret se sig än olyckligare eftersom ingen förstår hen. Hen är missförstådd och det kan ge nytt utrymme att lida för lidandets skull.
Att de flesta som väljer att lida också bär på en aggressivitet är en underdrift. När den som lider ej får gehör vänds det inåtvända lidandet till en utåtriktad aggression. Kan ni någonsin vara offer och samtidigt inte bära ilska? Svaret är att när lidandet är ”frivilligt” bottnar det i regel i en aggressivitet, en känsla av att vara missförstådd, och ju mindre andra förstår ert lidande, desto argare blir ni och desto mer lider ni, och ni kan då ge näring åt ert lidande och er ilska. Er väg blir då fylld av lidande som späds på av omgivningens oförståelse. Kan ni se det?
När ett lidande är fritt från ilska är det ett lidande som inte faller inom kategorin ”offer” såsom offermentalitet. Då är det en ”regelrätt” sorg. Livet består av både lycka och sorg, och alla människor behöver tillåta sig att känna både sorg och glädje, att ha en sund inställning till livets toppar och dalar. Men när lidandet är självvalt, så vänder det aldrig från botten till toppen. För då gräver ni djupare och djupare, för att ni riktigt ska visa att ni lider. Om lidandet så är ”inlärt” så väljer ni också att vårda denna väg som ni känner er trygga på. När ni blir utmanade i detta finns det val. Om ni vill så är det aldrig för sent att vända väg. Om ni ej vill det, så finns den passivt aggressiva rondellen, som ger er lidande och ilska som ni pyser ut likt avgaser från en bil. Eller den ventilerade ilskan som kraschar rakt in i vem ni än möter.
Klart är att offerkoftan inte behöver vara er uniform. Ni kan välja att svida om och låta varje ny dag bli en väg som antingen är lycklig eller ej, men med vetskapen att det kan vända igen, när ni inte väljer känslorna utan låter dem välja er, glad, ledsen, arg etc. Ingen känsla är konstant och så bör ej heller lidandet vara.”
Vi tar nu en paus från bloggen (för att ladda våra batterier) och återkommer söndag 4 november. Välkomna tillbaka då!