Vi har valt att ta oss en lite närmare titt på mobbning: kan alla bli mobbade och kan alla bli mobbare? Eller är det alltid en viss sorts människor som blir mobbade och en viss sort som blir mobbare?

Det har gjorts diverse experiment kring detta. En gång fick ett litet gäng tonårsflickor i uppgift att samtala om något som jag nu glömt vad det var. Det handlade om personliga erfarenheter. De visste att de blev filmade och att det var något slags experiment, men vad fickorna inte visste var att två av tjejerna bland dem var skådespelare. En av dem skulle utsätta den andra skådespelaren för mobbning. Hon trappade under experimentets gång upp mobbningen och försökte få de andra helt ovetande tjejerna att haka på och vända sig mot den tjej, som blev utsatt för en kränkning. Skrämmande nog var det bara någon enstaka som helt motsatte sig att delta i mobbningen, några försökte hålla sig neutralt utanför, och flera hängde på mer eller mindre aktivt i vad den skådespelande mobbaren gjorde mot det skådespelande mobbningsoffret. Vi lämnar här över till Änglarna och ser vad de har att säga om ”Mobbning”.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Både den som mobbar och den som blir mobbad, bär egentligen på samma hemlighet. För mobbaren döljer sin sanna natur och trycker ned sitt offer, som då i sin tur hämmar sin personlighet, för att inte bli mobbad och sticka ut. Mobbaren är en liten person, som hävdar sig genom att trycka ned andra. Den mobbade är inte en liten person, men när hen trycks ned känner hen sig liten. Så skillnaden och likheten är mången.

Så vilka blir då mobbare? Jo de som är osäkra och vill dölja det. De som är avundsjuka och vill ha mer. De som själva tryckts ned. De som har möjlighet och har behov av makt.

Vem blir då mobbad? Jo den som vågar vara sig själv. Den som vågar vara annorlunda. Den som står stark i sina egna värderingar. Den som är ett hot, men ändock är osäker på sin styrka. Då kan mobbaren bli handsken till den mobbades hand. Vad som sker är då ett spel dem emellan, ett mönster och det som sker är, att andra hakar på. De som ej själva mobbas sluter upp på mobbarens sida. Den som inte gör det och vågar stå upp för den mobbade, blir ofta själv ett offer.

 Men den enda vägen mobbning kan stoppas på är, när alla andra enas och blir en stark enhet, en grupp, som väljer modet och då får genomslagskraft. Att börja mobba en mobbare gör dock ej situationen likvärdig, ty ingen bör utsättas för mobbning, ej heller den som själv mobbat. Det enda sättet de lär sig av sina misstag är, att bemötas med styrka och kärlek, och inte av hat. Den som mobbar bär så mycket hat inom sig, så hat är hen van vid, men att bemötas av styrka och kärlek det skakar om. Det kan nå in, och det är oavsett det enda rätta för den som står upp för sig själv. Offret ger då mobbaren en chans att bättra sig. Har mobbaren ej mod, så får hen ej den lärdomen. Då fastnar hen i sitt mönster. Men den mobbade blir då fri.”

Hur är det med mobbning bland vuxna? Hur uppstår den och vad kan vi göra för att få den att minska?

Mobbning handlar mycket om att skaffa makt, och det sker både bland vuxna och barn, i skolor och på arbetsplatser.  När mobbning sker på en arbetsplats är chefen ofta svag, och mobbaren ofta en underställd , som utnämnt sig själv till informell chef och som använder mobbning för att få igenom sin egen agenda att styra.

Mobbning kan ske subtilt genom blickar, gester eller suckar, eller mer tydligt med förlöjligande av någon, med förtal bakom ryggen eller öppet inför andra. Eller så sker det genom att utesluta någon eller undanhålla information för någon.  Olika anledningar att någon mobbar någon annan kan vara avundsjuka, eller att personen känner sig hotad i sin position, kanske vill personen vinna mark och makt och få en viss person ur vägen, eller så vill mobbaren av någon anledning helt enkelt visa sin makt.

För många år sen var en väninna till mig utsatt för svår mobbning. Hon hade aldrig tidigare mött detta. Hon var en glad, trevlig och mycket social person med många vänner. Hon hade inte haft några som helst problem på tidigare arbetsplatser, varken med kollegor eller med chefer. Kort sagt så var denna kvinna en lättsam och positiv person. Så började hon på ett nytt jobb och fick där ett bemötande hon aldrig tidigare upplevt. Det första hon la märke till var att kollegorna undvek att sätta sig bredvid henne på lunchrasten. Sen märkte hon hur samtalen tystnade när hon kom i närheten av några kollegor. Hon blev till en början förvirrad, hon hade ju aldrig varit med om något liknande, så hon tänkte att det kanske var något inbillade sig. Men hon började så småningom förstå att hon faktiskt var utsatt för mobbning. Det framkom också efter ett tag att det hade förekommit mobbning förut mot min väninnas företrädare, och att det var därför hon lämnat sin tjänst. Min väninna fick inte heller den hjälp av arbetsgivaren som eventuellt hade kunnat leda till lösning av mobbningssituationen, så hon slutade också sin tjänst. Förmodligen kom även min väninnas efterträdare att bli utsatt för samma kränkning. För att komma till rätta med en mobbningssituation som denna, där mobbningen ”gått i arv” krävs hårt arbete, det är en lång process med ändring av hela strukturen.

Det är mycket viktigt att de som varken är utsatta för mobbning själva, eller själva deltar i mobbning av någon annan, vågar träda fram och agera och inte bara stå bredvid och se på.

Vi lämnar åter över till Änglarna och ser vad de specifikt har att säga om mobbning bland vuxna.

Ä-post:

”En vuxen människa förväntas vara en mogen människa. Men alla vet ni att så inte alltid är fallet. De som blir mobbare är de som fortsätter att vara barnen på skolgården, de som bråkar om vems leksaksbilen är. Där det gäller att inte ge någon något man själv vill ha.

En mobbare väljer sitt mobbningsoffer av olika orsaker. Ofta är det en avundsjuka som ligger till grund, framför allt i vuxenmobbning. En människa som kan vara ett hot, någon som kryper under skinnet på den egentligen osäkre mobbaren. Mobbaren är skör och för att ej själv gå under, söndrar hen andra. Men frågan är vem som är mest trasig.

Mobbaren gör val i varje stund. Det går att avsluta en påbörjad mobbning. Så mobbaren väljer varje gång mobbning före vänskap. Valet är inte i framtiden. Valet är nu. Om mobbaren tro att hen inte kan/får sluta det hen påbörjat, så tror mobbaren fel. För valet är nytt, och det går aldrig att skylla på att det är gjort.

Mobbare tar ej ansvar för sina egna liv. För fokuserar man på sig själv (ej i självisk bemärkelse), så behöver man inte trycka ned andra för att må bra, känna sig stark och värdefull. Tvärtom, för varje ont ord och ond handling, som etsat sig in i mobbaren, såväl som in i den mobbade, så mörknar mobbarens innersta. Och det ljus hen försöker släcka i sitt offer är egentligen mobbarens eget ljus som försvinner. För hat och rädsla binder mörker, och det är vad mobbaren lever på.

Så finns det inget ni kan göra? Jo om ni vet att någon mobbas, våga då lyssna på både den mobbade och mobbaren. Gå ej in ”bråket”, men stå ej heller utanför och titta på. Tala om att ni ser en oförrätt och visa att mobbning alltid är fel, en oförrätt som inte är rätt. Känn in vad ni känner i stunden. Ty varje individ är unik, så det finns ingen mall att följa, ingen bruksanvisning. Det enda rätta är värme, förlåtelse och kärlek, samt att visa att detta ej är okej. Livet är inte menat att slösas på hat och förtryck, utan trygghet. Det räcker med en människa som mobbar, men så även en som säger stopp. Så varje individ kan göra en förändring och rädda liv.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi fortsätter på tema ”Mobbning”, men tittar då specifikt på mobbning bland barn.

För några dagar sedan pratade vi med en gemensam väninna i telefon om än det ena än det andra, men bl.a. om en bekant som lyckats med konststycket att både förminska sig själv och höja sig till geniets höjder i samma mening. Känslan blir att det blygsamma inte var äkta, utan att hen gjorde så för att fiska efter beröm, och att andra skulle övertyga hen om dennes briljans. Varpå hen nöjt skulle sitta och säga ”åh, men inte är väl jag så duktig…?!” Då slank det ur mig ”Falsk blygsamhet är värre än skryt”, och vi tänkte då alla tre att det var ett intressant ämne att titta närmare på. Änglarna var på sitt vanliga mer diplomatiska vis inte lika svart – vit som jag, utan ställde det mer som en fråga och inte ett konstaterande.

Änglarna lekte även med uttrycket ”klädsam blygsamhet”, och visst är det väl så att även vad som bedöms som ”lagom blygsamt”, ”lagom sturskt”, inte bara är olika från person till person utan även olika genom tiderna.  Svensk jantelag, att vi inte ska förhäva oss, talas det nu allt mindre om. Nu är det istället viktigt att vi tror på oss själva, för att kunna konkurrera med andra, framförallt på arbetsmarknaden. Men även här är balansen viktig. Ingen chef vill ju anställa någon som i sin CV skriver: ”Jag är dålig på att skriva. Jag fungerar inte ihop med andra människor. Jag byter åsikt så fort någon vill det osv.” Men inte heller någon som skriver: ”Jag är bäst på allt. En dag blir jag din chef, eller så slutar jag och konkurrerar sen ut ditt bolag”.

Men vi tror ändå inte att balansen behöver vara alltför svår, om vi verkligen försöker vara oss själva, att se både vad vi har för förmågor och brister. Att vara duktig och vara medveten om det, är inte skryt om vi inte väljer, att skryta om det. Att vara sämre på något och veta om det handlar inte om blygsamhet utan realism.

Om vi varvar falsk blygsamhet och skryt, så blir det som att åka slalom i ett längdskidspår. Vi kommer alltid utanför spåret åt ena eller andra hållet. Däremot om vi följer spåret så finns det plats för både blygsamhet och kunnighet och lärdomar på en balanserad väg, spår. Nu överlåter vi ordet till Änglarna.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”När går blygsamhet över till falsk blygsamhet? Är det något ni kan bedöma gällande er omgivning eller er själva? Skryt som gömmer sig bakom falsk blygsamhet är värre än skryt.

Uttrycket ”klädsam blygsamhet är svårtolkat, ty vad är det? Och vem bedömer vad som är klädsamt? Går det mode i det, som i annan klädsel? Att klä sig i blygsamhet säger sig självt, att det är en ”kostym” som ni tar på er, det vill säga den blygsamheten kommer utifrån. En äkta blygsamhet behöver komma inifrån. Så hur kan ni separera alla dessa lager av blygsamhet (kläder) för att veta vad som är lagom (kläder för varje tillfälle, påpälsad på vintern och tunnare klädd på sommaren)? Vad säger nu modet om blygsamhet, är det inne eller ute? Är skryt någonsin klädsamt? 

Vi skulle vilja att ni funderar på skillnaden i att bete sig blygsamt, men egentligen bära på en högfärdig attityd innanför kavajen. Visst kan det kännas skillnad på när någon genuint inte riktigt förstår hur duktig hen är, att det då inte känns olustigt i er att ge beröm och se när hen blir glad att höra att ni uppskattar denne och vad denne gör… gentemot någon som på ett vis i samma mening förminskar sig själv samtidigt som hen ”kräver” beröm och förhöjer sig själv. Detta brukar kännas olustigt, som något som inte ”går ihop”. En person som är öppet skrytsam kan vara nog så irriterande, och det kan vara frestande att ”ta ned hen på jorden” och visa att ni ej tycker att hen är Guds gåva till mänskligheten. Men där är det ett öppet spel med öppna kort. En person som uppenbart tycker den är brilliant, men försöker få er att vara den som påtalar deras excellens genom manipulation av falsk blygsamhet, kan vara än mer irriterande. Ty ni känner att något är fel, men den andra säger och gör ju allt rätt, så är det då er det är fel på?

När känslor och intryck krockar eller ej går ihop, så väcker det ofta en olustig känsla. Ibland är det lätt att sätta fingret på det, ibland är det diffust. Så vad driver någon att förminska sig själv, men egentligen tro sig om storhet? De som väljer denna väg i livet har ofta en dubbelhet i annat också, inte bara gällande sin underdåniga respektive högfärdiga sida. Dessa personer har sällan tillgång till hela spektrumet där emellan med nyanser av bra och dåligt. De har en uppfattning att de är betydelselösa, men sedan en lika stark uppfattning att de har en oerhörd betydelse. Alla människor har betydelse, men det gäller ändock att förstå att ni ej är lika betydelsefulla för alla människor, liksom ni har de som betyder mer eller mindre för er.

Balansen här är lika viktig som i allt annat. Att våga se detta kan göra att ni både ser era unika gåvor och talanger, men ändock vet att för den sakens skull, så är ni ej mer eller mindre värda än någon annan. Det finns de som gentemot andra höjer och sänker dem om vartannat. Detta sker ofta vid psykisk misshandel. Så är det då psykisk misshandel av sig själv för de som spelar med falsk blygsamhet och skryt? Eller är det de runt om som blir ”psykiskt misshandlade”?

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Vi ger oss här i kast med temat ”Godtrogen eller misstänksam”. Är det ena rätt och det andra fel? Nej, vi ska nog som med det mesta i livet sträva efter balans, och att kunna göra en första bedömning av det som möter oss utifrån den. En alltför misstänksam person kan nästan ”förgifta” sin omgivning med sin misstänksamhet och personen själv kan gå miste om något bra, genom att inte våga tro att det är sant. En alltför godtrogen person kan å sin sida ställas inför tuffa uppvaknanden, att verkligheten inte var så fantastisk som hen trodde.

Annmari berättar:

Min bästis och jag hade en hemlig klubb, eller egentligen två, när vi var små, KHK (Kärlekens Hemliga Klubb) och SHK (Spionernas Hemliga Klubb). Jag tror vi var som mest aktiva när vi var nio till tolv år gamla. Vi hade många uppgifter att ta itu med och vi förde oftast journalanteckningar vid våra utryckningar. Jag ska inte berätta om alla dessa här utan hålla mig till det som hör till temat misstänksam – godtrogen.

Vi var i vår verksamhet mycket misstänksamma, och det skulle mycket till för att vi skulle överge en teori om något misstänkt och någon misstänkt. Något som illustrerar detta är historien om en man, som vi var helt övertygade om hade utfört de grövsta brott vi kunde komma på. För att ingen utanför SHK skulle kunna identifiera personerna vi hade under utredning hade vi alltid alias namn på dem. Mannen det nu handlar om gick under namnet ”Katten”. Vi spanade och spejade och en dag, som så många andra, smög vi diskret en bit bakom honom.  Vi var fast beslutsamma att vi denna dag skulle kunna avslöja honom. Han var vår största utmaning. Katten ledde vid tillfället sin cykel – redan det verkade för oss detektiver ytterst misstänkt – och så stannade han till vid en stor hög med ris iordninggjord inför stundande valborgsmässoeld. Vi iakttar honom med stora ögon, och då ser vi hur Katten släpper ned ett papper i kanten av rishögen – för att sedan cyklandes ta sig därifrån.

Nästan utan att kunna andas gick vi fram för att titta på lappen. Nu hade vi äntligen vårt bevis om Katten… detektiverna i SHK var på väg att avslöja denna farliga brottsling!!!  Vi böjer oss ned och tar upp lappen… som är tom. Det står ingenting på pappret, vi vänder på det men det står ingenting där heller. Ger vi då upp vår teori…? Nej, nej, självklart inte. Då blev vi ännu mer övertygade om Kattens kriminella verksamhet, och så tog vi upp vår spionpenna och skrev på den tomma lappen ”ni är upptäckta EA med kumpan”. Därefter la vi tillbaka lappen och sen väntade vi och väntade på att Kattens kompanjon skulle dyka upp… Om han gjorde det… det förtäljer inte historien.

I ovanstående berättelse gällde misstänksamheten, annars ligger jag nog lite mer åt det godtrogna hållet. Vill man av någon anledning lura mig med en ”osannolik” berättelse, så är det nog stor sannolikhet att jag tror på den.

En dag när Hannah och hennes syster var små hade de varit med mig i tvättstugan som låg en bra bit bort från vår lägenhet. Vi hade mycket tvätt och jag hade därför, efter avslutad tvätt, kört fram bilen utanför tvättstugan och så gick vi i två omgångar bärande på tvätt ut till bilen. Jag hade varit väldigt ”godtrogen”, eller snarare dum för jag hade lämnat handväskan kvar i bilen. När vi efter mindre än en minut återkom till bilen hade någon slagit sönder rutan och tagit väskan. Vi blev alla upprörda, men Hannah reagerade med att säga ”det måste varit en skata som tagit den, för en människa skulle väl aldrig kunnat göra så”.

Hannah berättar:

Jag minns precis som de flesta andra i detta land när jag hörde att vår statsminister Olof Palme hade mördats. Jag var bara 8 år… och på den tiden fanns ju inte mobiler o datorer som gjorde att även vi barn hade konstant tillgång till nyheter. Utan jag hörde lite här och där, och på barns vis drog jag mina egna slutsatser… När jag var ute och gick tittade jag misstänksamt och oroligt på alla jag mötte rädd att mördaren gick där mitt i folksamlingen…

Men en dag minns jag mycket tydligt. Jag och familjen var i Farsta Centrum på torget… gående mot oss ser jag en man som jag tyckte såg mycket farlig ut… han var jättestor och hade massor av tatueringar, och så hade han en plast gorilla hängande som halsband… Då ”bestämde” jag mig för att gorillan var ”tecknet” på att det var han som mördat Olof Palme. Jag blev jätterädd att själv bli mördad då jag nu sett honom och han sett mig… Jag vågade inte berätta det här för någon, så jag gick och bar på detta inom mig. Några veckor senare var jag hemma hos en kompis och vad ser jag där om inte en likadan gorilla stående på en hylla?  Men tvärtemot min mor när hon var liten, så omvärderade jag genast detta nya fakta och insåg att gorillan inte var ett kännetecken för Palmes mördare…

Här nedan ger änglarna sin beskrivning.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla föds ni med en vilja att tro alla om gott. Ni föds dock också med en vaksamhet ,som kan utvecklas till misstänksamhet. Det lilla barnet behöver vuxna som tar hand om det, så det behöver tro dem om gott, däremot blir de flesta barn lite rädda eller misstänksamma när det kommer främlingar. Så både det godtrogna och det misstänksamma finns med er alla från start. Vad som sedan händer i era liv med människor runt er tillsammans med er personlighet kommer att göra er mer godtrogna eller mer misstänksamma. Om vi tänker oss ordet god- trogen, så är det ju att vara trogen det goda, det vill säga att vilja tro på godheten i andra människor. Men det är en stor skillnad mellan att vilja tro gott om människor tills det motsatta är bevisat och det godtrogna i bemärkelse av lättlurad, där tron om gott gör, att ni inte tänker efter om de människor ni vill lita på verkligen är pålitliga. Den formen av gottrogenhet kopplas mer samman med en oförmåga att tänka kritiskt och utvärdera människor och situationer.

Det vi önskar ni lägger i ordet godtrogen är alltså att vara trogen det goda, tro gott om människor, men ändock inte vara ”blåögda” som det heter, utan förvänta er det bästa, men ändock vara aktsamma med vem och vad ni lägger er tillit till. Att våga tänka ett steg till att lita på att ni inte behöver lita på alla. Att med hjärta och hjärna hand i hand lära er av era erfarenheter, bedöma varje ny bekantskap efter denne och ej efter de som kommit före den. Att vara lagom försiktig, inte ge er tillit till någon innan ni vet om denne är pålitlig, men ej heller misstänka det värsta om den innan ni vet vad hen går för. Som i allt annat är balansen viktig, att tillåta sig både att tro det bästa om folk, men ändock tillåta er att vara misstänksamma eller framför allt vaksamma tills ni vet var ni har personen.

Så vad är så misstänksamheten? Den är i lagom doser nödvändig för överlevnaden. Om ni som barn litat på en vårdgivare som sedan har misskött er eller övergivet er, så lär ni er tidigt att bli misstänksamma både mot dem som verkar snälla och de som redan vid första anblicken verkar mindre goda. Det kan leda till att ni då missar att se de som verkligen vill er väl, ty er tillit är då skadad. Om någon ni litat på sviker er är det inte bara att det gör mer ont, för att denne visat sig vara opålitlig utan det leder till att ni kanske omvärderar allt och alla er i era liv. Om det är någon ni ej litat på från början som visar sig vara opålitlig, så kan det antingen stärka er då ni vet ni känt rätt eller så läggs det ändock i samma fack av folk som ni litat på och som svikit er.

Misstänksamhet är i viss mån nödvändig för en överlevnad, men så är även tillit och tron på att det goda skall segra. Så när ni går genom livet var ej misstänksamma mot allt och alla, men tro ej heller att alla ni möter är era vänner.. Ta tid på er innan ni dömer och bedömer människor och situationer, och var alltid redo att ompröva era teser om människor och situationer när nya fakta och nya känslor dyker upp. Om ni försöker följa med livet, ej spionera på dem ni ej litar på, ej heller blunda och låta andra leda er, ge er själva tron och misstron, och att tro på någon och ha missdömt den är bättre än att misstro någon och sedan se att denne var trovärdig. Så lev ert liv i hopp om det goda, men räds ej tvivel.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!    

I vårt avslutande inlägg om stress tar vi upp så kallad ”positiv stress” och så kallad ”negativ stress”. Vi vill tillsammans med Änglarna ge en lite annan vinklig på vad som kallas ”positiv stress”. För finns det egentligen någon sådan? Vi och Änglarna skulle vilja byta ut det mot ”motivation”, det vill säga det som får oss att sätta fart på det vi skall få klart, starta nya projekt osv. Många säger att de behöver lite ”positiv stress” för att nå sina mål, men vi menar att vi egentligen inte behöver använda ordet stress här överhuvudtaget. Utan att det snarare, som Änglarna säger, handlar om en tidsram eller deadline för att prestera det bästa i rätt tid och att motiveras för detta.

Men vad händer då om vi inte behöver stressa för att nå detta mål, utan istället ger oss själva den tid vi behöver, inte vänta in i det sista för att sedan ”stressa” fram i mål, utan istället ta tag i det vi behöver, för att vi är motiverade att göra vårt bästa och bli färdiga i tid. För stress i sig gör oss inte mer effektiva. Visst kan vi känna att vi får en kick, en skjuts att starta, men om vi själva tar det steget kan vi lättare prestera ett bra resultat utan att det stressas fram. Så egentligen kanske frågan är; ”vad är det just jag behöver för att komma till skott med saker jag behöver göra?” Är det en tidsram? Behöver jag en ytterligare press? Behöver jag tycka att det är spännande?  Oavsett svaren så behövs det att vi själva aktivt ”tar tag” i det och oavsett om vi skjuter upp eller börjar genast, så är det inte stressen som gör klart projektet utan vi själva.

För egen del så vet jag (Hannah) att jag presterar sämre under stress, då jag har en hög prestationsångest, vilken då ökar vid stress och leder till ett sämre resultat. Jag brukar skoja om att jag kan minnas allt som är oviktigt där jag inte sätter jag någon press på mig, eller stress att minnas, medan det jag ”pluggar” in glömmer jag lättare oavsett om det är något jag finner intressant eller inte. Så är det för mig, medan det för andra kan vara tvärtom. Oavsett vilket så handlar det mer om prestationsångest eller en ”spark i baken-puff” och inte om stress.

Så kallad ”negativ stress” är lättare att enas om att det inte är bra. Bara ordet ”negativ” ger oss en vink. Men om vi med negativ stress menar att det är något som stressar oss under en längre tid och sådant vi inte kan påverka, så handlar det om en inre stress som kommer utifrån och som tär. Medan den så kallade ”positiva stressen” är mer kortsiktig. Men även en kortsiktig stress ger stressymptom som kan bli långvariga. För det kan leda till att vi springer flera hundrameterslopp, tills vi upptäcker att vi borde spara våra krafter till ett maraton. Det går inte att isolera dessa hundra meters stresslopp om de går i följd. Är det då inte bättre att slopa stressen och vara ett med tiden?

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Stress i stressens tecken är att stressa mot något, ett mål, ett resultat, en tillfredsställelse. En s.k. positiv stress är en form av ”spark i baken” att komma igång och ta tag i det som behövs, jobba mot ett mål, en deadline att slå sina rekord. Men är då det stress, eller är det en tidsram som behövdes för att få er dit ni skall? Det är skillnad att motiverat sträva framåt, att tiden inte kan påverkas när något som är bestämt skall vara fixat och klart, klappat och klart, och att då jäkta för det, just för att bli klar i rättan tid, och att stressa mot samma mål. För om uppgiften funnits där och ni valt att ta ”genvägen”, genom att först inte göra något och sedan när ni har lite tid kvar stressa klart så är detta egentligen inte positivt.

Så vad är då positiv stress? Finns det någon sådan? En positiv livsenergi är när ni är mitt i det ni nu gör för stunden, ger allt men inte mer, och flödet som är livet går av bara farten. Då behövs inte stress, för i livsflödet är ni alltid i rätt tid, på rätt plats. Men om ni bromsar genom att först skjuta upp och skjuta upp och sedan stressa, så blir det inget flöde. Det är som om ni varvar gasa och bromsa, gasa och bromsa. Hur bra bilkörning blir då det? Istället för att hålla hastigheten, lagom avstånd till bilen framför och bakom (d.v.s. uppgiften ni får och när den skall vara klar). Då behövs ingen fortkörning, inga hastiga inbromsningar och ni följer flödet och allt blir då lugnt men effektivt.

Så om positiv stress egentligen benämndes motivation, att sträva mot ett fixt mål, så vore det bara positivt, men stressen är inte god, så lämna stressen därhän och låt den ta en annan väg.

Så vad är då negativ stress? En stress som tär och ger er stressymptom och sjukdomar, och en oro att livet är för kort och att ni ej hinner med. Ni vill prestera, ni måste prestera, ni är ständigt ett steg före i stressen men ett steg efter inuti er. Då ser ni stressen två steg före er och ni vill hinna ikapp. Men stressen kommer alltid vara före er, slopa stressen så är ni i livets flöde.

Er väg till det är att bojkotta ordet stress, positiv och negativ och sedan vara ett med tiden, vara mitt i det ni gör, mitt i och i tiden. Då är stressen inte er överman och ni tävlar inte med stressen. Då är ni fria att hinna så mycket mer av både förpliktelser och nöjen, att vara i det ni gör, uppgifter som vila. Envist lita på att tiden räcker och att stressen inte är er.

Negativ stress är två negationer och ingen vinst, så lägg ned den och ge er plus i kanten. Stressa inte, men gå i er takt. Stressa inte stressen. Trippa, inte trava, gå och leta inte efter stressen för den är redan bakom hörnet. Jaga inte efter den, låt den gå och ha ro och skapa er väg.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka till ett nytt ämne.