Tillåter vi oss själva att lyckas och tillåter vi andra att lyckas? Tillåter vi oss själva att misslyckas och tillåter vi andra att misslyckas?

Vad betyder det egentligen att lyckas? Blir man lycklig då man lyckas? Vi har varit inne på denna frågeställning tidigare i ”Hur hittar vi en balans där ”vara” och ”prestera” väger lika tungt?”,  och vi har skrivit om att vara lycklig. Här koncentrerar vi oss på känslan kring lyckanden och misslyckanden.

Vi vill alla lyckas… eller kan vi vara rädda för att lyckas? För vad detta eventuella lyckande kan innebära… och kan det då innebära att vi till och med undviker att lyckas? Vi människor har inte sällan strategier, som vi oftast inte är medvetna om förrän vi plötsligt blir klarseende, vilket kan ske genom terapi eller av någon annan anledning.

Somliga kan se hur andra personer lyckas, men vet inte hur de själva ska göra för att lyckas med sina föresatser. Och här händer det ibland att man då försöker minimera andras lyckanden för att själv framstå bättre. Detta kanske man gör helt inom sig själv eller i samtal med andra eller kanske till och med till de personer man ser ha lyckats. Det görs oftast inte av elakhet utan springer ur den egna dåliga självkänslan, men det är dock aldrig rätt att släcka någon annan lampa utan man får istället försöka hitta hur man lyser av egen kraft.

Något som det skrivits massor om är hur de flesta av de personer som vi ser som ”stora” och ”lyckade” har misslyckats på vägen till framgång. Det finns otaliga exempel på det, författare, forskare, vetenskapsmän, artister etc.  För att kunna lyckas måste man våga misslyckas, dock är det inte nödvändigt att misslyckas för att kunna lyckas. Återigen är vi tillbaka till hur vi behöver balans på vår väg i livet.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Först och främst, så handlar lyckanden och misslyckanden inte bara om prestationer, utan också om känslan omkring dem. En person kan känna sig lyckad även med något som en annan känner sig misslyckad med. Så hur bör vi då definiera att lyckas och att misslyckas? Det innefattar att prestera något som är ”lyckat”, att känna er lyckade, att få feedback utifrån, att ni nått ett mål.  När det talas om att någon är ”lyckad” så syftas det oftast på en person som har en karriär som är lyckad, att personen genom valen i livet nått en plattform där omgivningen ser denne som lyckad, både professionellt och på ett personligt plan.

Om ni tittar närmare på misslyckanden; vad ser ni då? Ett misslyckande kan i än högre grad vara på ett högst personligt plan. Det kan vara så att omgivningen ser er som lyckad, men att ni trots det känner er misslyckad.  Det kan dock vara så att även omgivningen ser er som mer eller mindre misslyckad per definition, att ni inte nått er högpresterade plattform i livet.

Att ständigt gå och känna er misslyckad är tungt att bära, men än tyngre är bördan av att rädas att misslyckas. För det ni då gör är att ni ständigt har förväntningar och farhågor på att misslyckas, ni är ständigt ”beredd” och det ger er ej utrymme att njuta av eventuella lyckanden. Ty dessa lyckanden blir då än svårare att ta till er och ni riskerar då, att istället för att segla med i framgången, rädas än mer att misslyckas senare.

Kraven på er/på uppgiften är vad som avgör om det är ett lyckande eller ett misslyckande. Har ni höga krav på er själv eller andra, så är det svårare att uppnå lyckanden och alltså en längre måttstock tills ni anser er eller andra som ”lyckade”. Har ni lägre krav på er själv och andra, så har ni en kortare måttstock och kan känna er lyckade genom att ni gör något, som den högpresterande kanske hade kallat mediokert. Så det är inte lätt att helt definiera vad som är ett lyckande och vad som är ett misslyckande. I vissa fall är det dock mer svart och vitt, som vid ett prov, en arbetssituation, en arbetsintervju osv. Men även här har ni olika idéer om vad som ni ger er själva för ”betyg”.

Om vi ändå leker med tanken att det finns en formel som beskriver lyckande och misslyckande. Vad är det då ni känner er mest hemma i?  I ett lyckande eller ett misslyckande? Vad som är av vikt är hur ni upplever er själv. Tillåter ni er göra misstag, att misslyckas? Om ni misslyckas med något, anser ni då att ni ÄR misslyckad? Eller att ni misslyckats i det ni nu företagit er? Kan att misslyckas vara en strategi, att skydda er från oron för att misslyckas? En väg där ni kanske inte ger allt, för om ni ger allt och misslyckas, så kanske ni upplever er som en misslyckad person. Så det som kan tyckas som en oro att misslyckas, kan i själva verket vara än mer en oro att lyckas.

Att lyckas kan vara oerhört tillfredsställande, men det kan dock ge en rädsla att inte kunna upprätthålla framgången. Men om ni vet att ett senare misslyckande inte raderar ert tidigare lyckande, så har ni hittat jämvikten och balansen i att lyckas och att misslyckas. Vår önskan är att ni kan hitta glädjen i att försöka lyckas och stoltheten över er själv om ni lyckas, men även att ni hittar stoltheten över att ni försökt även om ni misslyckats med er föresats denna gång. Att ni har tillit till att saker och ting ordnar sig, att ni ej ger upp, men ej heller gör lyckandet till det enda viktiga målet i livet.

Om ni har höga krav på er själva, betyder det inte automatiskt att ni har det på andra. Många som lider av prestationsångest har inte samma måttstock för andra, andra får misslyckas och ändå vara lyckade. Dock finns det de som har höga krav på andra och det brukar ofta handla omen mer fördömande natur. Om ni ställer väldigt höga krav på alla i er omgivning, att de måste leva upp till era förväntningar, så ger ni ej dessa personer en chans att lyckas eller misslyckas för sig själva.

I världen krävs dock ibland att vissa saker lyckas för att ni skall kunna komma in på den utbildning ni vill, få det arbete ni vill etc.  Där finns det ett objektivt mått på om ni har uppnått betygen, som visar att ni är lämpade för de arbetsuppgifter ni skall utföra. Men utöver detta är det viktigt att inte mäta lyckanden i betygsättande, i prestation.

Somliga tål inte när andra lyckas, de blir avundsjuka och dömer därvid den ”lyckade” men i och med det också sig själva. Att stärkas av andras lyckanden är önskvärt, att inte avundas utan unna andra att lyckas, och leva efter er egen väg och inspireras av dem ni ser lyckas.

Att lyckas är ej liktydigt med att vara lycklig, och att misslyckas är ej liktydigt med att missa lyckan. Men strävar ni efter lyckan genom att lyckas eller misslyckas kommer ni med stor sannolikhet missa lyckan, ty den är ej kopplad till lyckande eller misslyckande utan till balansen i dem. Det vill säga att kunna glädjas åt era och andras framgångar och hantera era och andras motgångar och ändock leva era liv och lyckas ni med det, så har ni lyckats med att vara nöjda i lyckanden och misslyckanden.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

För oss känns det självklart att vi lever flera liv, att vi återkommer till jorden för att här i den fysiska världen kunna utvecklas genom de erfarenheter vi får i relation till andra människor och med de olika förutsättningar vi kan tänkas ha i våra olika liv. Vi tänker att när vi befinner oss på andra sidan så sker det också där en utveckling av själen, men att det sker på ett helt annat vis än här, att vi där klarar oss utan en fysisk kropp och en fysisk omgivning.

Vi tänker att vi behöver komma hit till den fysiska världen och vara i en fysisk kropp, för att det skall vara möjligt att kunna känna känslor, smärta, glädje, sorg, ilska mm och via dessa känslor utvecklas. Vi behöver känslorna för att upplevelsen av konsekvenser av våra handlingar ska leda till att vi lär oss av dem.  De som får en NDU (nära-döden-upplevelse) efter ett självmordsförsök berättar inte sällan om känslan av att problemet man brottats med i livet, och som var det man ville komma ifrån genom sitt försök att avsluta sitt liv, fortfarande är kvar, men att man inte längre har en fysisk kropp och fysiska förutsättningar för att kunna lösa detta problem.

Så om vi nu behöver leva flera liv för att utveckas på själsnivå, måste vi då inte komma ihåg våra lärdomar från respektive liv? Nej där anser vi att det är precis tvärtom, att vårt medvetna jag ska glömma dem, medan de däremot göms och koms ihåg i vår själ. Det händer att vi människor får spontana minnen av tidigare liv, en annan tid, men att detta nog då sker för att vi av någon anledning behöver det i vårt nuvarande liv. För olösta knutar från tidigare liv kan ställa till det för oss här i vårt nu, och då kan det vara både läkande och befriande att ta tag i de minnen som kommer upp antingen spontant eller genom hypnos. Ofta kan även svåra fobier spåras till att ha ursprung mycket långt bak i tiden, och då man funnit ett sådant samband finns det gyllene möjligheter, att i nutid läka det som hänt för kanske århundranden eller ännu längre sen.

Författaren och psykiatern Brian Weiss har skrivit flera böcker om hur han i sitt arbete med klienter använt sig av hypnosterapi och där patienten kommit tillbaka till att minnas tidigare liv. I första boken ”Många liv, många mästare” får man följa hur författaren och läkaren genom patienten Catherine gör erfarenheter som inte bara förändrar hennes liv utan även hans. Catherine led av mycket svår ångest och handikappande fobier, och läkaren gav henne hypnos för att försöka hitta bakgrunden till dessa problem. Catherine började under hypnoserna berätta om möten med ”Mästarna” och om händelser från andra tidsåldrar och hennes fobier löstes upp efter hand. Brian Weiss hade själv inte tidigare haft tankar kring reinkarnation, men genom Catherine och hennes möten med Mästarna” började han tänka om. Något som verkligen fick honom att göra det var då Catherine under hypnos berättade om något som Mästarna ville säga till honom. Budskapet rörde något mycket personligt om Brian, något som Catherine absolut inte hade en aning om.  Brian Weiss ändrade så småningom sitt sätt att arbeta med patienter och medvetet använda sig av hypnos för bearbetning av tidigarelivminnen i syfte att läka fobier i nutid. Man har också upptäckt att denna positiva läkning kan ske även om varken patient eller läkare tror på reinkarnation.

Precis som Änglarna här nedan säger, anser vi att man inte ska rota i det förflutna bara för nöjes skull. För tänk om vi skulle komma ihåg alla människor vi mött i tidigare liv… hur skulle det vara om man skulle se på sin son och samtidigt ”komma ihåg” honom då han var farmor, och kanske inte minnen från bara ett liv, kanske man också då i sonen skulle sin gamla lärare eller till och med en fiende från något mycket gammalt liv? Det skulle vara mycket förvirrande och helt ohållbart, när den eventuella första känslan av fascination lagt sig.

Så vi anser som Änglarna säger att vi ska leva våra liv här där vi är, och så kan vi när så är befogat ta en titt i backspegeln och då för att få lite hjälp på den väg vi nu går.

Vi båda har flera minnen från tidigare liv, minnen vi berättar mer om i vår kommande bok.  Och vi har båda upplevt hur vissa möten med ”nya” personer genast givit en känsla av igenkännande, en känsla som kan vara både positiv och negativ.

Vi bad Änglarna ge se sin syn på reinkarnation, att vi föds just där vi föds, att vi känner gemenskap med vissa personer, som om vi känt dem i evigheter. Vi frågade också om hur länge vi är på andra sidan innan vi föds igen och om vi väntar in att födas ihop med andra, och om vår vistelse på andra sidan varierar beroende på om vi har mer eller mindre att lära där?

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Vi har beskådat er genom liv och död och återfödsel, så för oss finns inte frågan om reinkarnation existerar. Vi vill däremot visa att det finns många svar på frågor kring reinkarnation. Varför reinkarnerar själar? Vad är det som styr era öden var ni föds, när ni föds, vilket kön ni föds till, vilken grupp ni föds in i och så vidare?

Så för att vara tydliga är reinkarnation inte vare sig en gåva eller ett straff. Det är inte universum som straffar er genom att sända er till jorden. Det är inte som Adam och Eva i bibeln. Det är ej heller en gåva ni får för att ni förtjänat den. Utan det är en del av era själars liv. Ni kan mäta liv från den dagen ni föds eller kanske från att ni blir till, till den dag ni dör. Men vi mäter livet i oändlighet för era själar lever hela tiden. Så ni är på en resa som sträcker sig så långt att ni inte är beständiga utan föränderliga, men ändock ni.

Så hur kan ni då tolka att någon föds till ett liv i fattigdom, krig, svält och till andra stora svårigheter och tillsynes inte har givits tur i livet? Om ni ser det som ett straff ser ni ej helheten, ty alla liv är värdefulla, alla själar är värdefulla och alla lärdomar är värdefulla. Så ett svårt liv är, likt som en svår hemläxa är en del av skolgången, ej ett straff från läraren och inget som bara ni valts ut för, utan något som alla elever måste igenom. Så det liv som ni ser som svårt kan vara värt det i långa loppet. Det som är den viktigaste lärdomen är att vara där ni är, även när livet är svårt. Inte drömma er bort till nästa liv och önska att det skall vara ett bättre liv. Då finner ni ingen ro varken nu eller sen. Ni kanske lever ett lyxigt liv, ni skapar ett liv ni drömmer om här och nu, och ni har en möjlighet som känns oändlig. Var då tacksam för det, men lev inte i rädsla att förlora det liv ni nu har.

Alla livsöden på jorden har en början och ett slut. Ni kan däremellan fylla detta liv med händelser, situationer, människor och minnen. Ni har olika stora möjligheter att skapa det liv ni önskar, men alla har möjlighet att vara verksam i sitt liv i sin död.

Så vad har ni då att lära? Varför kommer ni dit ni är, och hur kommer det sig att ni är där? Vi vill svara på detta, utan att för den skull styra in er i en enda tro. Ty det är viktigt med en öppenhet för livet och vad ni har att lära i livet. Så alla svar kommer ej att ges. Ni har er egen väg, som är endast er, och på denna väg kommer vi hjälpa er hitta till nästa vägskäl och till nästa. Vi kommer guida er mot det mål ni söker. Alla vägar går ej rakt, alla vägar kantas av sorger och glädje, kärlek och ensamhet, val och stillastående. Så när ni väl går på er väg, så skall era vägar korsas med dem ni är ämnade att möta, dem som ni går emot, går ifrån och de som slår följe på er väg.

När ni föds har ni olika förutsättningar, ni kommer genom att vara just där och då möta de personer ni är ämnade att möta. Om ni hade fötts ett år tidigare eller tio år senare, så hade ert liv inte blivit detsamma, även då ni vore densamma. För att allt skall passa in behövs en noggrann planering. Tänk alla människor och själar ni möter, hur alla dessa vävs in i era liv, och hur de i sin tur har andra i sina liv. Det är som ett stort pussel, som alltid behöver fler och fler bitar för att passa ihop.

Ni har val ni gör i livet, vissa väljer att orsaka andra smärta, andra orsakar sig själva smärta. Om ni väljer en väg att vara grymma mot andra, så kommer ni en gång att få uppleva denna känsla av grymhet, att uppleva känslan hos dem ni sårat. Även detta är inte ett straff, utan en oerhört viktig del i att lära er, att ni alla hör ihop, och att såra någon annan är att såra er själva. Att ta något från någon annan ger ej er det ni tagit. Att lämna efter sig kaos och förstörelse förstör inte bara för andra utan även för er, och det är det ni då får känna på.

Kanske behöver ni vara en längre tid på vår sida för att bearbeta vad ni gjort i livet, kanske vill och bör ni återfödas i en ny kropp strax efter att ni lämnat er gamla kropp. Det finns inga regler för hur länge ni är döda eller hur många liv ni har levt och kommer att leva. Det som är av största vikt är att leva det liv ni lever, att vara öppen för det. Ni kan ha mer eller mindre tydliga minnen från tidigare liv. När ni får en förnimmelse eller en déjà vu, var öppen för det. Om ni har problem i detta liv och att ni känner att det härrör från ett tidigare liv, så är det av godo att söka svaren. Men gör det ej för nöjes skull, ty livet ni nu lever är det enda liv där ni kan finns nöjdhet.

Var öppna, var nyfikna och lev väl i detta liv. Ni kommer att märka att vissa platser kommer känns som hemma och vissa människor kännas som om ni redan känner dem. Det kan vara platser ni får rysningar av eller platser ni älskar. Människor ni direkt känner en obeskrivlig närhet till eller människor ni retar er på bara de existerar, är inte alla gamla bekantskaper, men några kan så vara. Att ni har färdats genom flera liv tillsammans, ni har en stor familj som ni följer, och en själ kan känna igen en annan själ utan att veta vad de betytt för varandra genom tiden, men att ändock känna ett band. Så ge nya människor en ärlig chans, välj era vänner, er familj och era nära genom att känna dem och känna igen dem.

Lita på er väg, så kan ni leva och ändock lära er det ni skall lära er på vägen. All världens visdom ligger i allas era händer ty tillsammans är ni pusslet som kopplar samman världar, tider och själar i pusslet som blir större och större, och ständigt ger rum för nya pusselbitar i detta liv eller i nästa.”

Välkommen tillbaka nästa vecka.

Kontakt. Facebook.

Att leva ett liv i balans, vad innebär det? Hur kan vi hitta vår egen balanserade tillvaro?  En tillvaro som ger oss vad vi behöver.

Änglarna säger ofta att om det finns ett enda ord, som skulle beskriva allt vad vi bör ha och behöver i livet, så är det balans. De har även sagt att uttrycket ”lagom är bäst” är ett uttryck som de tillfullo står bakom. Men visst är det väl så för de flesta av oss, att vi inte direkt tänker att lagom är bäst? Trots att lagom per definition faktiskt är en perfekt utmätt mängd.

Att vara för lite eller för mycket, att ha för lite eller för mycket är per definition inte perfekt. Så egentligen borde lagom ha samma positiva status som ordet perfekt. Men det är som om vi mer och mer går emot tider där allt skall vara uttryckt i bäst och sämst, inte den balanserade ”perfektionen” i ordet lagom. Så vår strävan efter mer, är just vad som kan få oss ur balans.

För om vi tänker oss en gungbräda, så behövs det lika stor tyngd på bägge sidor för att gungbrädan ska stå rakt. Men precis som att en gungbräda med två lika tunga tyngder kan gungas med hjälp av lite handlingskraft, så kan vi leva i balans (jämntyngdhet), men ändå få uppleva upp-och nedgångar, gungbrädans vippande. Är det två ojämna tyngder då hamnar den ena sidan alltid är upp och den andra alltid ner, och då blir inte gungningen lika rolig.

Så en balanserad tillvaro innebär inte ett statiskt tillstånd. Ingen är helt balanserad hela tiden, och det är det som gör att när vi väl hittar balansen igen så kan vi uppskatta den och de stunder där balansen har satts i gungning. Det mesta kan vara gott i rätt mängd, det finns som bekant många maträtter och drycker som kan vara nyttiga i en viss mängd, men skadliga i för stor eller för liten mängd. Så det går inte att generalisera ens livets goda som enbart gott. Allt har sin baksida i fel mängd. Vad som är rätt eller fel mängd kan dock variera från person till person, tillfälle till tillfälle, men grunden är att även skadliga ämnen i små mängder behöver inte rubba balansen.

Att gå balansgång på en lina är inte samma sak som att leva sitt liv i balans.  En lindansare har inte råd med felsteg, medan vi på livets väg kan tappa balansen utan att falla, gå lite hit och dit och ändå vara inom balansens trygga tillvaro. Kropp och själ behöver också leva i balans med varandra. Att vi som änglarna ofta säger tar beslut med hjärta och hjärna hand i hand ger oss just det, balans mellan kropp och själ, som då ger oss en bredare väg att balansera på, än om vi endast lyssnade på vår hjärna eller endast följde hjärtats röst.

Här låter vi nu Änglarna säga sitt om livets balans.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att leva ett liv i balans betyder inte att livet måste vara en plan linje. Tvärtom, för att leva i balans behövs lite obalans, både toppar och dalar. Balans kräver lite av varje. Balans är inte liktydigt med att vara likgiltig, att inte kunna leva ut känslor, att inte vara passionerad.

Vad vi syftar till när vi talar om ett liv i balans, är att livet må innehålla mycket, men att det är som ett smörgåsbord, en buffé och ej bara förrätter, varmrätter och efterrätter. Om vi använder liknelsen av en buffé, så finns det mycket gott att välja på. Ni kan välja och välja bort. Ni kan ta extra av något och inget av annat. Ni har alla valen på bordet framför er. Ni kan prova er fram vad ni gillar och vad ni ogillar. Ni kan lämna kvar något, för att ge utrymme för något annat.

Ni har alla val framför er, och ni kan välja och välja om. Till skillnad från när ni sitter på en restaurang, beställer en varmrätt, ni väntar på denna rätt, den tillagas och när ni slutligen har den på bordet, så har ni exkluderat allt annat på menyn och valt ut just denna rätt. Men vad händer om rätten blir fel? Även om pengar inte är något problem för er, så brukar ni ändå finna er i ert val, äta maten eller lämna kvar den, men sällan beställa en ny rätt. Så även om ni på buffén väljer att välja mer av något och mindre av något annat, så är ni friare och i balans. Kan ni se det?

Detta gäller i allt, att vara extrem åt något håll är sällan receptet på ett tillfredsställande och spännande liv.  När ni väljer endast en enda sak att leva för, att tro på, ett sätt att vara, då mister ni oförutsägbarhet, livsglädje och njutning. Kan ni se det? Att i ett balanserat liv får ni mer av allt, alltså har ni en större livsglädje, en bredare upptäckarglädje, ni låser er ej vid en enda sak. Så balansen blir spännande och påhittig, nyskapande och äventyrlig, tvärtemot vad många vid första antydan av ordet balans tänker på.

Att ”snöa in” på en enda sak är inte spännande, det är begränsande hur spännande än denna enda sak är. Kan ni se det? Så det är inte bara det att ett balanserat liv är ett harmoniskt liv. Det är även ett fylligare liv, där ni får chansen att pröva fler och fler saker. Ni behöver inte gå till ytterligheter, för mellan motpoler finns det ett så stort spektrum, att det är där spänningen ligger. Att bli besatt av någon eller något gör er isolerad, gör att ni får tunnelseende, som gör att ni ej ser allt ni missar. Att inte bli för beroende av någon eller något, men ej heller för oberoende, det är balans och det ger liv.

Att vara enkelspårig smalnar av era vägar tills ni måste gå balansgång för att ej tappa balansen och stega utanför er smala väg och falla. Men ju bredare ni gör er väg, desto lättare har ni att hålla balansen. Om ni nu tänker er bilden av en lindansare, är det då inte klokare att ha ett skyddsnät att falla ned i om ni mister balansen än att bara gå på den smala linan? Om linan skulle stå för att vara extrem i något, en tro i religion, i rasfrågor, i rätt och fel, i en besatthet av någon eller något, vad skulle då finnas kvar som skyddsnät? Endast ett vakuum. Om ni däremot har en öppenhet för att livet är mer än en trosuppfattning, en ”rätt” ras, en ”rätt” väg och en ”fel” väg, då har ni ett skyddsnät som ni kan falla mjukt i om ni tappar balansen på livets lina. Ty ni har då ej låst er vid att linan är den enda rätta vägen. Ni har valt er väg, men ni har ert nät, ert nätverk som är större än linan, större än ett enda val, en enda väg, ett extremt tänk.

Så balansen är inte tråkig, och den innefattar upp och ned, hit och dit, men det ni har i balansen är valen och öppenheten, som gör livet mer spännande. Balans är alltså inte lika med tråkig utan med möjligheter i livets alla delar. När ni hittar det kan ni hålla balansen på den smalaste linan och den bredaste vägen. Då kan ni leva i frihet och tro på er själv och varandra.”

Kontakt. Facebook.

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Skattkistan

Nu när semesterledigheten för många börjar lida mot sitt slut vill vi återuppta bloggandet, alltmedan sommaren fortfarande står i blom.

Vi har under blogguppehållet skrivit och ritat till en bok som kommer att ges ut till våren 2018.

Vi gräver än djupare i skattkistan och gör nya och nygamla fynd, och som vi kommer dela här på bloggen. Så vi hoppas att ni kommer följa med oss på resan.

Nästa vecka kommer vi ta upp ämnet ”Balans”, så väl mött då!

Kontakt. Facebook.