Att bli älskad utan villkor är väl något vi alla önskar oss, att bli älskad för den man är och inte för vad man gör. Men vad är egentligen ”villkorslös kärlek”?  Betyder det att man kan bete sig hur som helst? Ska man låta sina barn göra vad de vill?

När Annmari var gravid med mig berättade hennes barnmorska om något hon bevittnat på väg till jobbet. Hon hade suttit på tunnelbanan, bredvid henne satt en äldre kvinna med ett gipsat ben, mittemot kvinnan med det gipsade benet satt en flicka i sjuårsåldern och bredvid flickan satt hennes mamma. Flickan tittade fascinerat på kvinnan med det gipsade benet och så började hon sparka på det. Inte hårt, men regelbundet. Mamman tittade på utan att säga något. Då sa kvinnan med benet: ”det gör inte ont när du sparkar men jag tycker inte om det, så jag vill att du slutar med det”. Mamman sa fortfarande ingenting och flickan fortsatte sparka.

Då bad kvinnan med benet att mamman skulle säga till sin dotter att sluta sparka, varpå mamman svarar ”hon får en fri uppfostran”. Barnmorskan berättar om hur hon och övriga passagerare nu var väldigt obekväma i situationen, att ha blivit publik i detta mindre drama. Då reser sig en tonårstjej upp och när hon går förbi gör hon en ”luftspottning” mot mamman medan hon kastar ur sig ett ”jag har också fått en fri uppfostran”. Därefter går hon av tåget. Det blev en slags befrielse hos passagerarna i detta att någon hade reagerat och flera klappade i händerna. Mamman och barnet gick av vid nästa station. Vad som sen hände med den ”fria uppfostran” förtäljer inte historien.

I Ä-posten här under kan vi läsa om att villkorslös kärlek handlar om att låta dem vi älskar få växa och blomstra på sin väg. Detta gäller i alla relationer, framförallt är det viktigt låta sina barn göra det. Ingen annan människa kan någonsin veta vad som är någon annans väg. Ska man då bara stå bredvid och låta den man älskar ta in på en väg som man tror kan ta en ände med förskräckelse?

Det är inte villkorslös kärlek att utplåna sig själv för någon annan, eftersom kärleken också ska inkludera en själv. För många av oss villkorar nog kärleken till oss själva än mer än till andra. Och den är lika viktig och det kan vi läsa mer om i Ä-posten härunder.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

 ”Att älska utan villkor och förbehåll är den renaste formen av all kärlek. Den kärlek, som går bortom tid och rum, från en själ till en annan. Men med ovillkorlig kärlek menas ej, att mottagaren bör agera hur som helst, för då är det inte kärlek.

Att älska är, att måna om den andres välmående, att vilja dela glädje och sorg. Att få kärlek tillbaka är viktigt för att själen skall blomstra. Att ge de ni älskar frihet, frihet att älska, att växa, att mogna och att leva är ovillkorlig kärlek. Men även kärlek, som är så djup och ren behöver odlas, för att växa. Att låta sina nära välja galet och stå bredvid och inte försöka hjälpa, är inte kärlek, det är rädsla. Rädsla att förlora den andres kärlek om man säger emot. Men kärlek är, att våga stå för det man tror på. Ingen vet helt vad, som är bäst för någon annan själ. Men alla är ni villiga att tro det.

Så att våga säga emot er älskade, då ni tro på vad ni säger är kärlek, och ej villkorad sådan, bara ren och skär omtanke. Men tar ni er kärlek från den andre, om den inte gör vad ni tro är bäst, då är kärleken villkorad. Ser ni skillnaden?

Att ha förväntningar och förhoppningar på era nära och kära är gott, och att hjälpa dem nå sin fulla potential är kärlek. Att älska ovillkorligt innebär att kärleken är lika stark då mottagaren tar egna beslut, som ej gå hand i hand med era. Och att om ni hade ”rätt”, ej säga ”vad var det jag sa”… utan då trösta och finnas där vid eventuella motgångar. Och om er kära får ”rätt” gläds med denna och medge, att ni inte visste ”bäst”. Då blomstrar den ovillkorliga kärleken i all sin prakt. Att lysa på någon annans bekostnad är inte kärlek, men att dela rampljuset, även då solen lyser på er, det är kärlek.

Att finnas för sin nästa och för sig själv är kärlek. Ty den ovillkorliga kärleken är även kärleken till dig själv. Den kärleken du ger dig själv har ofta villkor, och det som du anklagar dig själv för att vara ”fel”, är kanske det du behöver ge dig själv all kärlek för. Att försonas med sig själv och vara ett i kropp och själ, det är att älska den ni är, den som vi vet ni kan vara, och allredan är.

Men då kärleken till er själva är villkorad, stänger ni ute den kärlek ni kan få och alla förtjäna. Ty den muren, som då byggs mellan er och er, är den mur ni bygger runt er inför andra. Så att älska förbehållslöst, men ej utplåna sig,( ty det är ej kärlek,) det är livets väg. Då ni se er kärlek växa, ser ni all potentiell kärlek i världen. Att ta emot kärlek, är lika viktigt som att ge. Så om kärleken ni ge, ej har er själva som mottagare också, finns en mur i era hjärtan. Den ni älskar vill ni väl, och den som älskar er vill er väl. Om ni alla är i sann kärlek, så finns inga hinder, inga murar.

Att välja att ge sin kärlek till de som vårdar den är vägen. Ingen kan kräva kärlek åter. Men ni kan då välja att inte ge av er kärlek till de ni känner ej värdesätter den. Så att ge och ta är en cirkel, ett kontinuum. Då ni både ge och ta emot är cirkeln av kärlek hel, den flödar från själ till själ och alstrar mer kärlek, ju mer ni ger och mottager. Men då ni väljer att lämna kärlekens cirkel, kan ni alltid återvända. Den är evig. Så all kärlek är ren, även om det ej alltid upplevs så. Men den kärlek, som ej tas emot och alstrar mer kärlek, den kärleken kommer att nå någon annan, någon som vill ta emot den, någon som väljer att ta emot den med kärlek.

Lev och ta er kärlek till er själva också. Lys genom varje vrå av er, då hela ni är kärlek, så finns det bara kärlek. Ingen kan ta den ifrån er. Att älska är att lita på någon, att ge sitt hjärta och sin själ och, att den som mottager den är er kärlek värdig. Den kärleken som då existerar är alltid ovillkorlig.

Att ingå löften och måsten kan kväva den rena kärleken, om det görs av rädsla för att förlora kärleken. Den kärlek som ej är ömsesidig, är inte sann kärlek, ty den kärleken är alltid besvarad. Så vila i det, att ni alltid hitta er kärlek. För ni älska då tillsammans. Ingen kärlek är ensidig.” ∞

Nästa vecka fortsätter vi på tema ”Kärlek”, då om partnerkärlek och passion, förälskelse och kärlek. Välkomna tillbaka!

Kontakt. Facebook.

I skrivande stund är det en vecka sedan det förfärliga terrorattentatet ägde rum på Drottninggatan, i hjärtat av Stockholm. Fyra människor dödades och minst 15 skadades då en man helt avsiktligt i hög hastighet körde på människor med en lastbil. Ett avskyvärt brott, en handling som skakade om oss alla, främst förstås offren och deras anhöriga men också alla oss som inte var direkt drabbade.  På bara några minuter togs tryggheten ifrån oss. Samtidigt kunde vi se hur kärleken och medkänslan för varandra växte fram mer och mer. Det fanns många hjältar på Drottninggatan den dagen, och allt vad dessa hjältar gjorde berörde oss ända in i hjärteroten. Den stora kärleksmanifestationen på Sergels torg då 45000 personer deltog visade att kärleken är större än hatet. Vi människor har mer som förenar oss än skiljer oss åt.

Vi var många stockholmare som tog emot eller skickade sms med frågan ”Är du ok?” Vi hade inga nära som var på plats exakt vid den aktuella tidpunkten, men det visade sig att vi hade ett antal i vår närhet som precis hade passerat platsen eller som varit på väg dit, men som av någon anledning ändrat sig och åkt hem eller någon annan stans.  

Min sambo Mikael tänkte åka till Kulturhuset efter jobbet och samtidigt passa på att köpa en jacka. Så kom han att tänka på att kanske den avdelning han ämnade besöka på Kulturhuset fortfarande var stängd, så han ändrade sig och åkte till Farsta Centrum för jackinköpet istället. På bussen hem fick han höra vad som hänt på Drottninggatan. Min ”låtsassyster” Eva hade parkerat sin bil längre upp på Drottninggatan och börjat promenera ned mot Åhléns för ett ”specialerbjudande”. Plötsligt blev hon alldeles matt, kände att hon inte orkade gå hela vägen till Åhléns och vände istället tillbaka till bilen och körde hem…

Var detta en lycklig slump eller fanns det någon annan mening? Detta fick oss att titta lite närmare på den frågan. Vi funderade över hur man får en förnimmelse, en hjälp, kanske som för Eva att bli så trött att man ändrar väg eller mål, men att det är först i efterhand som man kan tolka det. När man förstår hur nära man varit att råka illa ut, kanske till och med dö, kan man bli alldeles förskräckt över tanken vad som hänt om man inte hade följt känslan att ändra kurs. Eller så kan vi försöka hitta tillit till att vi faktiskt har ett beskydd när det inte är vår tid att gå. I Ä-posten här under kan vi läsa mer om det.

I ett tidigare blogginlägg berättade jag om vad som hände strax efter att min mamma dött. Min pappa befann sig i Småland hos släkten och han och hans ena bror Kalle stod en dag och pratade på bygatan. Plötsligt känner pappa, att någon tar tag i hans arm och drar i honom. Pappas reflex blir då att ögonblickligen dra tag i Kalles arm, så att de flyttar sig en bit. Strax efter rasar en skorsten ihop, och en massa tegelstenar hamnar på den plats där de stått. Både pappa och Kalle blev chockade. Någon/eller något hade räddat dem… Båda trodde det var min mamma. Men återigen var det först i efterhand de kunde göra tolkningen.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Kring öde och slump finns det många olika teorier. Vi kommer inte att skriva om dessa, utan om hur vi från vårt perspektiv ser att livet och döden har en större mening. En mening som inte kan förklaras i ord eller handling till fullo, den är ofta inte förklarlig förrän det som skett hamnat i ett perspektiv.

Då ni lever på jorden har ni flera uppgifter, en av dem är inte att förstå och kunna förklara allt för det vore omänskligt. Att leva betyder att inte veta allt, att inte alltid veta varför något sker. Att hitta en lagom balans mellan att utforska varför och att acceptera det som är och varit, är den största uppgiften i livet.

Barn börjar i en viss ålder att fråga ”varför är det si? varför är det så…? De är vetgiriga och genom sina frågor lär de sig om livet, vad ord betyder och det ger dem en större värld att leva i.

Frågan ”varför” är en fråga som följer er genom livet och det på gott och ont. För vetgirighet och själrannsakan i: ”varför fungerar världen som den gör? vad har jag gjort som är bra? vad kan jag ändra på?”, kan leda till ny kunskap, omprövad kunskap och en god självkännedom. Dock kan en ständig fråga ”varför” också leda till en otrygghet, för det går inte att få svar på allt. Det kan leda till ett ständigt ifrågasättande eller en jakt på att hitta syndabockar till något som hänt etc.

Så varför har ni ett så stort behov av att veta allt som sker? Det är samma sak som driver det lilla barnet att fråga ”varför är det så?” Men det som vi önskar ni lär er när ni växer upp är skillnaden på att söka svar till frågor, som ej kan/bör besvaras på jorden och på sådant som leder er framåt på er väg.

När ni hittat en väg där ni har frågor ni ej finner svar på, men ändock går vidare då har ni nått förbi ett hinder. Kan ni se det? För om ni valt att stanna på den plats där ni har en fråga och så inte går vidare förrän ni når svaret, så kanske ni fastnar i något som ej går att lösa. En obesvarad fråga om ”varför” men ni ändock går förbi, kan ni hitta svaret på en annan dag längre fram på er väg. Men låt inte en obesvarad fråga bli vägs ände.

Så när ni står inför ett val att lyssna på en förnimmelse eller ej, låt inte valet bli att stå still. Ni kan ibland känna på er att ni bör ta ett steg åt sidan, gå en annan väg eller leda någon annan en annan väg. Ni har oftast inte en klar tanke och bild av vad ni vill nå eller undkomma, utan något i er leder er till en plats dit ni först ej tänkt gå. Ni kanske ser till att komma en annan tid. Oftast får dessa vägval inte större konsekvenser än att ni når en plats en annan tid eller väljer en ny plats. Men ibland är detta avgörande gällande liv och död, lycka eller olycka. Så förnimmelsen som gav er mod och lust att ta en annan väg, kan tolkas först i efterhand. Ni kan då se att ”om jag tagit mig till den plats jag var på väg till hade jag råkat illa ut”. Ni fick alltså en hjälp att inte skadas, men ni förstod ej ”förkänslan” förrän efteråt.  Detta är det vanligaste viset, att ni tolkar förnimmelsen först i efterhand. I ovanliga fall kan ni få en tydlig signal, att ni vet att om ni väljer en väg så händer det och det, men vanligtvis ges ni hintar eller känslor som leder er på nya vägar.

Är det då en slump om ni följer era förnimmelser eller inte? Är det en slump om ni upplever förnimmelser?

Vi vill visa er att ni har en väg ni är på som är kantad med vägval och hinder, stora som små. De stora vägvalen är tydligare och de små är mindre synliga, så när ni talar om att välja en väg där ni råkar illa ut gentemot en där ni räddas, så vill vi ge er tilltro till att det finns en plan som inte är menad att förstås på jorden. Ingen som skadas själv eller drabbas av en anhörigs död är menad att tänka att det var meningen, för det är inte er uppgift att vara alltför ”heliga”.

 Att vara mänsklig innebär att fråga sig ”varför skadades jag, min nära eller någon annan?” Men vägen är att klara att inte få denna fråga besvarad på jorden, utan när den största chocken och sorgen, saknaden och ”ångern” lagt sig hitta en balans i acceptansen. Där ni ger er själva friheten, att inte vänta på svaret till ”varför” utan hitta en tro att någon, någon annanstans har det svaret och ni själva ej behöver hitta det. Att ni har endast tron att detta ”varför” inte svaras med ”därför”, utan att svaret finns och det är ett tillfredsställande svar, som ni kommer få den dagen era dagar på jorden är över.

Så för att vara människa och leva igenom livets många frågor och svar rik i tron att allt har en mening, men meningen är ej alltid klar för er, utan ni får leva med vissa frågor. Att veta är inte alltid möjligt, precis som, att vetskapen ej kan besvara alla trosfrågor, så får inte alla ”varför-frågor” svar. Men det betyder inte att det inte finns ett större svar.

Allt som inte kan bevisas är inte falskt. Det är bara ej vetenskap eller vetskap. Att tro är att våga, att ha en idé utan att den bevisas. Och tro är viktig, inte bara i benämning av gudstro eller inte, utan förmågan till tro och tillit. Inte bara tro det ni vet, för då är det inte tro. Kärleken tror de flesta på, trots att den ej går att bevisa. Så låt denna tro vägleda er i livet på vägar mot lycka och olycka, glädje och sorg, det vill säga livets gång.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.  

I förra veckan skrev vi om Panikångest. Nu fortsätter vi med Ångest mer generellt, och om hur vi kan göra för att möta den och sedan låta den gå iväg.  Änglarna ber oss(som de brukar med sjukdomar eller känslor) tänka Ångesten som en person utanför oss själva, trots att det känns som den är i oss. När vi placerat den utanför oss ges vi frihet och möjlighet att se på den mer objektivt, och att som vi kan läsa här under i Ä-posten även samtala med den.

Generell ångest kan ibland vara svårare att känna igen och hitta ursprunget till. Så här gäller det verkligen att välkomna den och sedan titta på vad som hände i anslutning till ångestkänslan. Att gå bakåt från nuet till när vi tyckte oss känna att ångesten började krypa fram. Ibland kanske vi inte hittar orsaken, men att gå baklänges i vårt känslominne kan ändå göra det lättare att släppa ångesten genom att ”börja om”.

Det är ju inte bara panikångest som är tydlig och avskild, prestationsångest till exempel är likaså riktad till något speciellt. Vi kan även ha egenhändigt ”ihopknåpade” ångestscenarios. Själv brukar jag halvt på skoj säga att jag har ”packångest”. Min definition av det är att likt vid prestationsångest, till exempel inför en uppgift som ligger framför oss, och där själva prestationskravet gör att vi blockeras, och att det känns svårt att komma igång. Så känner jag då jag ska packa inför en resa. Själva startsträckan tar mer kraft än packandet, om jag bara skulle göra det direkt. Efteråt känns det som om jag ägnat hundraprocent av tiden åt att packa, men egentligen har cirka nittio procent handlat om en diffus inre stress att skjuta upp packandet och endast tio procent behövts till att packa. Det är inte den svåraste ångest jag fått känna på men jag tänkte att den var lätt att illustrera.  Ni kan säkert hitta egna liknande upplevelser, scenarior och känslor som ni kan koppla samman med ångest både som min lite smått absurda ångest med packande och djupare ångest.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Att bli rädd för sin ångest hör till. Det ni då ofta gör är, att försöka få kontroll och makt över ångesten. Vi vill försöka visa er, att ni ej behöver kontrollera den, för då ni klarar det kan aldrig ångesten kontrollera er.

Först då ni vågar möta ångesten, se den i vitögat, stanna i den tills den går över, för det gör den, då vet ni att ni är fria, och ångesten är inte ni, ej ens en del av er, utan en yttre känsla som omvandlas till en inre. Detta gör att ni ofta tror att ångesten är ni. Den är mitt i er, i er kropp och i er själ. Hur skall ni då få ut den? Jo, genom att bjuda in den. Men också säga; “nej du, nu är det dags att gå hem“.

Så stäng ute det, som känns som ert inre, men ej är ni. Bekanta er med ångesten, Se den ej som en ovän, som bestämmer och styr, utan en vän som kanske inte ge de bästa råden. Så varför vill man umgås med denna vän? Hade ni haft en mänsklig vän, som behandlade er som ångesten gör, så kunde ni nog lättare brutit kontakten med denne vän sagt; “du är ej bra för mig“.  För vem vill hänga med en negativ vän hela tiden? Klart ni då kommer påverkas av denna negativitet, och ofta då göra om den, och tro att den är ni.  Men nej, den är ej ni.

Så se ångesten, som en som en gång var en vän, en uppriktig vän, som dock talar och agerar ur rädsla, men det är ångestens rädsla, ej din. Så säg till ångesten; “Visst får du komma över, om du låter mig pyssla om dig, och du inte trycker ned mig för att själv må bra. ”Säg att ni vill ångesten väl och önska att den fann lycka och frid. Men då ni vill, be den gå. NI är herre över ert hus, er kropp och er själ. Låt den bilden leva i er. Ni säger ja eller nej till ångesten.

Talesättet lyder; “håll din vän nära, men din fiende närmare“. Men försök ifrågasätta den teorin. För, mår ni bra av det? Umgås hellre med “vänner”, som stärker er och som vill er väl.

Säg nej till er bekantskap Ångesten. Säg; ”Sorry, jag är ledsen, men jag är inte den som kan rädda dig. Det kan bara du. Jag hoppas du hittar vad du söker, men jag kommer lämna dig här och gå min egen väg. En väg, som kanske inte alltid är en dans på rosor, men det är min väg. Jag önskar dig allt gott och att du finner ro i din oroliga skepnad. Det är bara att det är något du må göra, ej jag. Så här skiljs våra vägar. Kanske vi möts, men då känner jag igen dig och jag vet om du hittat din ro och därför då kan få vara med mig. Men har du fortfarande oro i dig, så kommer jag hälsa, men sedan säga adjö.

Mitt liv är för värdefullt att ödsla på att hjälpa dig må bra. Nu måste jag se mig för den jag är, och din plats i mig fylla med glädje och ro och stärka vad du försökt bryta ned men ej lyckats med. Så vi skiljs som “vänner”, ej “ovänner”. Men du ett råd; “Låt detta bli en läxa för dig med. Att ej såra andra så du sårat mig. Vi ses kanske – eller kanske ej. Ta da…”

 Välkomna tillbaka nästa vecka!

 Kontakt. Facebook. 

 Hjärtklappning, svettningar, skakningar, svårt att andas, tryck över bröstet… är de vanligaste symtomen vid en panikattack. Då det är liknande symtom vid en hjärtattack, är det ofta svårt att stilla oron helt även då man någonstans vet med sig, att det är en panikattack som pågår.

De flesta av oss har nog någon gång i livet känt av panikångest. En del har återkommande attacker medan andra bara får någon enstaka. Ibland känner man att man vet varför attacken kommer.  Ibland känns det som om den kommer från tomma intet. Det är då vi inte kan härleda varifrån den kommer, som vi blir än mer benägna att tro att det är farligt.

Paniken är sällan logisk men det finns ändå alltid en anledning till den. En panikattack är extrem ångest under en kort stund, den går alltid över.

Man brukar säga att man ska försöka stilla paniken. I Ä-posten här under finns lite ”nytänkande” att man istället ska ”röra om” en annan infallsvinkel till förklaring av paniken och hur vi kan göra om paniken kommer.

 Ä-post: (se Hannahs förmåga)

 ”För att förstå panikångesten behövs en vågskål och en tippning av denna. Om panik bryter ut till synes, och som det känns, utav ingenting, så beror det på en tippning av vågskålen. Paniken behöver rörelse i vågskålen för att bryta ut och brytas av.

 Så om nu livet är i ena vågskålen och döden i den andra, då vore det väl troligast att tänka att när livets vågskål är den tyngsta och dödens den lättaste skulle det ge liv. Och till viss del är det så. Och så om döden är den tyngsta, så skulle dödsrädslan få större plats än livet och livsglädjen. Men den känslan är inte vad som leder till ren och skär panikångest. För i var och en av dessa känslor, så är det en av dem som är starkare, och då tar den över, men det ger ej panik.

 Panikångesten bryter ut när vågskålarna är exakt lika stora, när rädslan för livet och för döden är precis lika starka. För där blir det en inre krock mellan liv och död, en kamp med två lika starka känslotillstånd. Så vad gör vi nu med detta? Jo, låter skålen tippa igen och antingen går då paniken över och livet tar vid igen, eller så blir paniken med dödens del större, och då kan det leda till depression.

 Så för att förstå panikångesten, behövs det att förstå vad som finns i dessa vågskålar, vad som väger tyngst och vad som väger minst, för det är inte bara mängden det handlar om utan även den totala vikten. Så vid varje ny panikattack, försök se vad som finns i dödens skål och vad som finns i livets. Vad behövs för att vända paniken till en lugn, rolig livsglädje, en livsglädje som finns i alla människor?

 Vad finns i dödens skål? Är det en rädsla att dö eller är det en vilja att dö? Bägge tar plats i dödens vågskål, vilket gör det svårare att differentiera vad som är vad. Men kroppen reagerar, och i det slås liv och död ut och det blir en panik som kan vara inåtagerande eller utåtagerande. Men oavsett så blir det ändock ett stiltje, där livet är långt bort och döden är skrämmande eller lockande, men paniken ger inte utrymme för att gå framåt.

 Så vem är då paniken? Jo den är en alldeles egen, ensam och rädd liten parvel, men den döljer sin rädsla genom att själv bli fruktad. Så om Paniken är rädd, vad finns det som kan trygga den?

 Panik är ett tillstånd och en upplevelse, ett känslosvall, en överväldigande känsla. Så tysta den ej. Låt den leda till svaret. Vem har svaret? Jo Paniken och ni. Ni är de enda som vet vad mötet handlar om.

 Så kämpa ej mot Paniken, men låt den ej heller stanna. Ge orden plats, då bryts paniken ofta. För en panik är ofta ordlös, tydlig men diffus, okontrollerbar men i kontroll. Alla dessa motsättningar, det är vad som leder till panik. Paniken lever på dessa motsatser. När känslorna krockar i er, där, där och då får paniken plats.

 Så ju bättre ni ser vad som paniken vill här och nu, desto mer kan ni låta den positiva känslan växa så att panikens stiltje ruskas om. För paniken ruskar om er, så att ni tror att panik är ett kaos. Men egentligen är den stilla. Vågskålen står still men ni tror att det stormar. Kan ni se det? Så tvärtemot vad det känns, rör om i grytan, tippa vågskålen och få rörelse istället, för att försöka lugna paniken. För då föder ni den.

Låt alltså paniken förstå att den står still. Den är inte en företagsam uppviglare utan en fryst panik. Så även om paniken upplevs som rörlig och störande, och ni vill stilla oron, så lita på att det är er handling och rörelse som tippar så att paniken inte kan styra. Så lugna er inte utan rör om. Det är livets väg ni då väljer.”

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi tittar lite närmare Ångest och vad vi kan göra för att säga ”Hej” och ”Hej då” till den.

Kontakt. Facebook.