I vårt förra inlägg skrev vi om energitjuvar och om hur vi kan skydda oss så att vi inte tappar vår energi. Vi fortsätter nu på tema ”Energi” och tittar lite närmare på ”Iver” och funderar kring hur vi kan hitta en balans i att vara ivriga och energiska så att vi är i harmoni, men utan att bli så uppjagade att vi blir uttröttade. För det är inte bara så att vi kan tröttas ut av att någon annans uppjagade energi, vi kan även själva dränera vår energi.

Till skillnad från så kallade energitjuvar som ”tar” vår energi, brukar man vad gäller iver säga att någon annan mer kan dämpa vår iver. Detta kan göras på många vis… men vanligast kanske är att vi har en idé, som vi är uppspelta och ivriga av, vi bubblar fram våra idéer, tankar, planer och så är någon ”nej-sägare”  genast framme och säger ”men har du inte tänkt på det här”… ”det där går ju inte att utföra i verkligheten” osv… Då är det lätt att ivern rinner ur kroppen på oss och vi känner os s tillplattade, uppgivna och kanske till och med fåniga att vi hade kunnat tro… Så här gäller det att vi lär oss att behålla vår iver och inte vara beroende av att någon annan måste övertygas och uppmuntra vår iver. Att vi är nog, vår iver räcker.

I Ä-posten här under kan vi läsa om vikten av att försöka skilja på ”stressenergi” och ”energisk iver”. Den energiska ivern alstrar mer och mer energi, medan stressenergin tömmer oss på energi, vi riskerar att gå in i väggen. Så ”Ivern” ska vi värna om, den leder oss framåt.

Hur kan vi göra för att hushålla med vår energi, så att den räcker längre?  Något att tänka på är att försöka ”vara i ett flöde”, man kan faktiskt exempelvis dammsuga på två olika vis. Man kan göra det med ett ”motstånd”, att man trögt och tungt och kanske suckande drar runt med slangen, eller så kan man göra det mer som en ”dans”. I första fallet blir man väldigt trött men inte i det andra. Detta gäller i det mesta vi gör. En del personer jobbar så gott som alltid mot kraften, det vill säga använder mer energi än vad som krävs. Medan i den andra änden andra så att säga ”go with the flow” och orkar då mycket mer. I spannet däremellan finns nog det flesta av oss.

Ä-post:( se Hannahs förmåga).

 ”Energi är en färskvara. Att ladda batterierna för att få ökad energi är nödvändigt. Likaväl som ni laddar era mobiler, så behöver ni ha återhämtning. Att husera med energin och spara på den är inte lika nödvändigt, utan att mer göra det ni behöver och önskar använda er energi till och sedan ladda era batterier. För vet ni att ni har en möjlighet att ladda, så behöver ni ej spara på energin. Kan ni se det?

 Ändock inte springa tills ni stupar, för då är det energidödande. Att springa som om det vore ett hundrameterslopp, när det är ett maraton leder till att laddningen tar slut innan ni når mål.

Men ändock är det inte riktigt det att spara energi, som ger er kraft att nå mål, utan att ha laddat batterierna exakt rätt för att klara er till nästa laddningstillfälle. Och behövs det innan mål ge er det. Spring ej tills ni stupar. Ett maratonlopp kan ibland behöva ”pausas” för att t.ex. dricka lite vatten. Så kan ni behöva ladda era batterier en stund.

 Så energi i rätt mängd är den härligaste av alla faktorer, som leder till ett uppåtgående humör. En balans i att ni vet att ni har möjligheten att ge er energi igen. Då är det ett kontinuerligt flöde som ger er harmoni och kraft, lika mycket av bägge. Och det som behövs i stunden är precis den energi ni har.

 Om energin går över i ett uppjagat tillstånd går stressen in och stör harmonin i energibalansen. Allt blir ett inre kaos. Ni springer och inget händer, inga batterier laddas, inget vatten dricks, ni är igång på reservbatterierna, kroppens egen vätska. Men då fungerar det/ni tills det/ni inte gör det längre. Som ett batteri som ”poof dör” eller en uttorkad kropp som behöver vätska. Det är inte den livgivande och uppiggande energin, det är en konstgjord andning, som håller er uppe tills ni ej orkar längre. Så då blir det ofta ett abrupt stopp. Ni ”går in i väggen”, blir deprimerade, trötta och så vidare.

 Medan att ladda och använda, och ladda igen ger er lika mycket energi som ni använder och behöver. Så välj att separera er stressenergi och energisk iver. Stressenergin är ett uppjagat tillstånd där kortisolvärdet i kroppen ökar, och ni först blir pigga som mörtar tills ni bara inte är det längre. Men en ivrig energi som är uppladdad ger er liv och energi, en upptäckarglädje, en nyfikenhet på livet.

 Så ivern bör ge er lika intresse både för att ladda batterier och för att använda den. För ivern i sig är inte energi. Ni kan känna iver för något ni gör, och det ger er energi, men glöm ej att iver kan även vara, att vara ivrig för att sova skönt eller gosa ned er i soffan med en god bok eller se på TV. Så att låta ivern kunna kopplas ihop med alla tillstånd och handlingar är nyckeln. Varva upp som varva ned, ni hitta en harmoni i det. Ivrigt längta efter både uppvarvning och nedvarvning.” ∞

 Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Har du upplevt hur du alltid blir trött i vissa människors sällskap? Har du märkt hur dessa personer samtidigt blir piggare och piggare? Har du någon gång känt hur du krympt samtidigt som personen du pratat med växt? Kanske har du då interagerat med  så kallade energitjuvar. Men hur är det egentligen? Kan verkligen någon annan stjäla vår energi, eller är det i själva verket så att det är vi själva som släpper in tjuven, medvetet eller omedvetet?

Kan vi skydda oss mot en energitjuv? Hur stoppar vi den innan den kommit in? Hur motar vi ut den när den väl kommit in? Kan vi installera ett larm som varnar oss? Hur identifierar man en energitjuv? Finns det ett gemensamt signalement? Ämnet är stort och mycket har skrivits om det och på lite olika vis. Vi lät Änglarna säga sitt och det finns att läsa i Ä-posten längre ned.

I Ä-posten står det tydligt, att energitjuven bara kan ta sig in om vi ”bjuder in” den. Den kan inte ”bryta sig in”, och ofta ”bjuder vi in den” trots att det är något vi egentligen inte vill. Och oftast förstår vi inte själva att vi faktiskt öppnar dörren för tjuven. Änglarna varnar oss också för att slösa energi på energitjuven, för då blir det vi och inte tjuven som hamnar i fängelse.

Vi vill nu här visa skillnaden på att bli dränerad av en energitjuv och att känna av någon annans sinnesstämning. Energitjuven tar mer eller mindre medvetet vår energi, och vi blir väldigt trötta i dennes sällskap. Vissa av oss känner i princip alltid av, tar in och påverkas av sinnesstämningar i vår omgivning. Det vill säga vi behöver inte ens ha interagerat med personen eller personerna ifråga. Här har inte någon ”stulit” vår energi, utan vi har ”tagit in” den och påverkats av den. Detta är alltså inte samma sak som när vi blivit ”bestulna” på energi och känner oss energilösa. När vi ”känner av” och ”tar in” en sinnesstämning känner vi de känslor som någon annan har.

Vi har lagt märke till att en och samma person ibland kan vara en energitjuv, som dränerar sin omgivnings energi rejält, för att vid andra tillfällen själv ge massor av energi. Det är lätt att avskriva en person som energitjuv och att tro att den alltid är så. Men så är det inte alltid, det har vi sett många gånger. Det är fascinerande att lägga märke till och också hoppfullt, för det visar ju på vad Änglarna säger, att liksom vad gäller att energi inte är statisk är inte heller energitjuvens tjuveri det.

Även om det alltså är så, att det är vi själva som tillåter någon annan ta vår energi, så bör vi inte kategoriskt överge alla som ”stjäl” vår energi. Det är som med det mesta, en fråga om balans, ibland får man ”tillåta” att någon tillfälligt tar ens energi. Vi får försöka lära oss att kunna vara nära, utan att själva dras ned i vår sinnesstämning.  Att inte ta ansvar för det som inte är vårt. Då har vi mer energi för att hjälpa. Detta är definitivt inte lätt och kan kräva övning.

Det finns ju förstås även andra sätt att bli trött på också. Sjukdom eller hårt arbete ”stjäl” också vår energi, men här är det inte fråga om en person utan något helt annat än det vi behandlar nu.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

”Alla ni människor kan vid olika tillfällen uppfattas som energitjuvar, och alla har ni säkert upplevt att känna att någon ”tar energin” ifrån er. Att vara energitjuv är inget konstant tillstånd, en människa kan ej diagnostiseras som en obotlig energitjuv. Det är aldrig statiskt. Precis som med energin, så är energitjuven ej en konstant. Den är alltid föränderlig. På gott och på ont. Energi är inte något som ni besitter eller inte besitter.

Energi är något ni varken får eller tar, utan ni bildar den själv. Sedan kan ni uppleva att ni ges energi av något eller någon, men det är ändock ni själva som alstrar energi och som vårdar denna energi ömt eller inte. Ni kan uppleva att någon tar er energi, en så kallad ”energitjuv”. Men åter igen så kan ingen ta er energi om ni ej låter dem. Till skillnad från en ”vanlig tjuv”, som stjäl materiella ting, så kan en energitjuv aldrig ta er energi om ni ej låter det.

En tjuv, som stjäl era pengar eller andra värdesaker, kan ta dem från er utan att ni kan hindra dem. Ni kanske märker när det sker men har ej förmåga att stoppa tjuven. Eller så märker ni först efteråt att ni blivit bestulen genom en fickstöld eller ett inbrott.  En energitjuv jobbar mer under radarn och till skillnad från en ”vanlig tjuv” är energitjuven oftast ej medveten om sin tjuvaktighet. En vanlig inbrottstjuv kan välja att göra inbrott när de boende är utflugna, men en energitjuv kan aldrig stjäla från en tom boning eftersom den ”stjäl” energin från människor.

Så vad är det som gör att vissa människor i vissa perioder uppfattas som energitjuvar? Ofta är det någon som är självupptagen, kanske på grund av en depressiv ”tycka synd om sig episod”, som kan göra att ni även om ni tycker synd om vederbörande ändå känner att ni dras ned i denna tunga sinnesstämning. Det går oftast inte att sätta fingret på det. Vissa personer kan vara hur ledsna, självcentrerade och deprimerade som helst utan att ni blir dränerade i deras sällskap, medan andra kan få er att känna det som er energi rinner ur kroppen och ni drunknar i pölen av er förlorade energi.

Andra energitjuvar kan vara så uppeggade att de stressar upp er och ni ödslar er energi på denna stress varav ni sedan känner er urlakade. Som om ni svepts med av en tornado och sedan landat med en duns och inte har ork att stoppa orkanen.

Så finns det energitjuvar som är mer utstuderade i sitt energitagande. De är mer som vampyrer, som med mening tar ett ”bett” och vet att ert blod/energi kommer skänka dem liv. Denna typ är dock mer manipulerande och sällsynt.

De flesta är helt vanliga människor, som bara inte märker vad deras beteende och sinnelag gör med dem runt om dem.

Så om ni tänker er en energitjuv som en blodigel, så kommer den suga ert blod om ni låter den komma er in på skinnet. Men om ni håller er undan från blodigeln, så kan den ej mumsa på ert blod. På samma vis är det med en energitjuv, den kan ej ta er energi om ni inte låter den göra det. Ni kan vara uppmärksamma på när ni känner att ni blir trötta av någon eller något, ni har då valet att ursäkta er från sällskapet och skydda er energi. När ni upplever att ni måste hushålla med er energi, bjud då inte in en energitjuv till hushållet. För en energitjuv kan bara komma in om ni släpper in den, den kan ej bryta sig in.

Att ”slösa med energi” är ett uttryck som egentligen betyder att ni borde lägga er tid på något annat, inte att någon stulit energi. Att låta er energi bli till mer energi är att vara i ett flöde. Att ni då och då blir exponerade för en energitjuv är inte farligt. Att ni då och då själva lutar åt att vara en energitjuv är inte heller farligt. Summan av inkommande och utsänd energi bör jämnas ut om ni låter ert flöde leda er rätt.

Undvik det ni ej känner ni ej orkar med här och nu, våga vara en energibehållare åt er själva och låt den energin bilda ny energi till er och till andra. Låt inte energitjuven tro den kan stjäla något ni egentligen vet ej kan norpas. Slösa inte energi på energitjuven För det är bara ni som hamnar i fängelse inte tjuven.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

I förra inlägget skrev vi om ”Tillit” och det känns naturligt att nu fortsätta med ”Trygghet”. Det vi här främst syftar på är en inre trygghet, en trygghet som man kan ha även i ett otrygg yttre sammanhang. Och trygghet är väl något vi alla, stora som små, önskar oss. Att kunna vara trygga i både vår miljö och i vårt inre.

När jag(Annmari) var liten brukade jag varje kväll be ”Gud som haver barnen kär…”, och när bönen väl var läst hade min pappa och jag en egen liten ramsa som fortsättning. ”Kan jag vara lugn?” undrade jag, varpå pappa svarade ”ja”. ”Hur lugn?” frågade jag och fick svaret ”kolugn”. ”Hur lugnt är det?” ville jag då veta. ”Det lugnaste som finns” blev svaret, som jag alltid blev lika glad för.

Som vi kan läsa om i Ä-posten nedan, så är det inte så att en trygg person aldrig är rädd eller orolig. Livet ger oss olika prövningar, och i de stunderna får vi försöka hitta en tillit och trygghet i att det inte för alltid kommer vara så svårt. Hittar man sin inre trygghet, så är det inte omöjligt att även i svåra omständigheter hitta glädje. Som vi skrivit om tidigare är det ofta så exempelvis i svår sjukdom och i livets slutskede. Många upplever till och med att det då är en av de lyckligaste tiderna i livet. En förklaring är nog att om man vet att man snart kommer dö, så behöver man inte vara så rädd och försiktig.

Socialantropolog Thomas Hylland Eriksen leder en forskningsgrupp i Norge. Utgångspunkten är trygghetstänkande i ett mångkulturellt samhälle. En av slutsatserna är att en överdriven jakt på trygghet skapar otrygghet.

Ä-post:(se Hannahs förmåga)

”En trygg person är inte en person som aldrig är rädd eller orolig, utan en som vet att trots oro och rädsla, så finns det en inre trygghet, en visshet om att när livet känns tungt kommer det ej att vara så för evigt. Och att lyckan ej heller är för evigt, men att den återkommer stadigt.

Så att lita på att lyckan vänder efter olycka, det är trygghet. Att sitta vackert still och tiga, för att ej ta risker i kärlek, relationer och jobb, är ej trygghet. Det är en otrygghet som leder till att undvika alla risker. Eller så långt som möjligt.  Men det är en falsk trygghet.

Vill ni hellre vara trygga i att ni intet har att förlora, för att ni ej tar risker, eller att istället riskera er trygghet för att nå verklig trygghet? För utan att våga sig ut ur bekvämlighetszonen, så kan ni ej veta om tryggheten ni har håller där ute i vida världen.

En trygg person tar risker, men ej onödiga sådana, är ej dumdristig men modig. En trygg person är ej rädd att riskera tryggheten, för denne vet att tryggheten i sig aldrig är i risk, utan det är det ni gör som är risken.  Kan ni se skillnaden? Så gå inte in för att ”testa” era nära, men däremot när det blir tillfälle för en ”test” våga ta det tillfället. För en relation eller situation som ej håller då, hade till slut ändock raserats.

Så om tillit inte utgör grunden på ert hus, för att ni ej fått den som barn, Hur gör ni då för att få en stabil grund? Att riva ned hela huset för att börja om går ej. Men om grunden är otrygg/instabil så svajar ändock ni/huset oavsett om ni från en viss ålder bara byggt med trygga/stabila stenar.

 Så frågan är då; hur byter ni plats på stenarna? Jo, genom att alltid när ni tar bort en otrygg sten, lägga till en trygg sten i botten. För det är vägen. Det går inte att ta bort otryggheten och ej ersätta den, för då rasar huset. Detta gäller också i beteenden. För att verkligen dra ifrån ett destruktivt beteende, så behövs det läggas till ett annat mer positivt. Jämviktslagen, och det faktum att något nytt måste tillkomma för att det skall vara möjligt att släppa det gamla.

 En dag kan ni ha ett stabilt tryggt hus, som tål väder och vind och som skyddar er. För den falska tryggheten finns ej kvar. Det betyder dock ej ett liv utan oro, men ett liv i tillförsikt. Att livet ej är så svårt, men väldigt värdefullt.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Så har vi gjort ett ”dyk” ner i skattkistan och hittat två äldre Ä-posttexter om ”Tillit”, och vi bestämde oss för att publicera båda här.

Som vi kan läsa mer om nedan i texterna, så är det här med tillit inte lätt. Vi föds alla med en fullständig tillit. Vi är helt beroende av någon annan, oftast mamman, och vi har ingen tanke på att inte få det vi behöver, såsom kärlek, mat och omvårdnad. Om vi sedan däremot inte får denna anknytning, så får tilliten sin första törn. Ett barn som skriker ut sina behov och inte får respons slutar till slut att skrika, även om det dröjer mycket länge.

Har vi blivit svikna och övergivna, och har inte de personer som övergivit oss kommit tillbaka, så är det stor risk att detta kommer påverka oss och vår tillit framöver i livet också. Däremot bör vi försöka sträva efter att inte döma ”nya” relationer efter våra gamla erfarenheter.

Även då vi på grund av yttre omständigheter ofrivilligt skiljs från vår vårdnadshavare, så påverkar det den framtida tilliten. Ett barn som exempelvis behöver gå igenom operationer och behandlingar, och plötsligt skiljs från sin mamma kan få sår, som behöver lång tid att läkas vid återföreningen. Med en omsorgsfull medveten mamma, som genast tar hand om sitt barn, så sker denna läkning, och lämnar inga spår. Men får inte barnet denna hjälp, så kan tillitsbristen bli bestående.

Tilliten påverkas också av våra erfarenheter i vuxen ålder.  Om vi tänker oss tilliten som ett nät, så är nätet lätt att trasas sönder, medan det tar längre tid att laga det. Vid en otrohet raseras ju tilliten till partnern, och om paret vill fortsätta leva tillsammans krävs mycket arbete från båda parter. Om man klarar att försonas med det som skett, och även om man kanske förlåtit sin partner, så kan ändå relationen falla om tilliten inte återskapas.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Att lita på någon annan är inte lätt. Att lita på sig själv är inte lätt. Det är därför tillit är så skör. En brusten kvist på tillitens träd, kan få hela trädet ur balans. Men glöm ej att en kvist kan växa ut igen. Så kan ni också hitta tilliten åter. Din djupa tillit till livet, det är trädets rötter. Och även de kan gro igen. Så tilliten är ibland bruten, men den är ändock alltid möjlig att återfå. Kanske inte tilliten till alla personer, som man upplevt har svikit eller missbrukat tilliten, genom att fara med osanningar.

Men det viktigaste, det som är den stora tilliten, trädet som växer, det kan slå rot igen. Och då har du tilliten till dig själv, till livet och till vissa utvalda. Så se att om tilliten till någon bryts, så är det en kvist och om vederbörande förtjänar en ny chans, vattna då extra mycket och se kvisten växa ut.

Men känns tilliten till den personen som om den är av för alltid, vattna då inte där, vattna på rötterna och livet, tillit, så känner du att du har tillit, men inte blind tillit till alla, för det är inte heller rätt väg.

Så om du nu ser på den person som svikit, som en kvist som brutits av från ditt träd… Vad vill du nu att det skall hända? Kan du låta kvisten vara bruten, eller vill du läka den? Är det en torr gammal kvist, som brutits mitt itu, eller är det en färskare kvist, som du försöker bryta av, men som inte riktigt vill, som är seg och levande? Det kan vara en blandning av bådadera, för den torra totalt avbrutna kvisten kan symbolisera en specifik person. Medan en annan person kan symboliseras av en kvist, som svajar och inte helt ger vika, som studsar tillbaka med stark kraft då du försöker bryta av den. Men här gäller det att identifiera om det är en kvist du verkligen vill bryta av, eller om det är en kvist som försöker tala om för dig att den bör vara kvar.

Om du tittar på alla kvistar på ditt träd kan du se vad som orsakat skada i ditt träd, och vad du behöver ändra på för att trädet skall må bra? Du kan se vilka kvistar som tål vindens kraft och solens ljus och regnets vatten. Du kan se vad som får dig att växa och slå ut.

Det är då du vet vad dina kvistar tål och vad de inte tål. Trädet bär på alla årstider och årsringar för alla år du levt. Lita på att trädet, livets träd vet vad det behöver för att vara hälsosamt, rakt och stolt och växa och frodas.

Trädet låter sig aldrig luras, dess ringar ljuger ej.  Så gå tillbaka till ditt träd och se hur det vuxit i de stunder du tvivlar på är sanna. Där har du svaret. Har ditt träd tillfälligt slutat att växa? Har någon huggit av grenar? Har du låtit någon annan såga av dem?

Om du nu låter ditt träd visa dig hur du mått i någon annans sällskap… Vad ser du då? Hur mår ditt träd? Trädet ljuger aldrig. Det är beroende av naturens lagar och därför en god värdemätare på ditt välmående.”

Här under publicerar vi nu nästa Ä-post om ”Tillit”. Denna gång hade vi frågat om hur vi kan hitta tillit? Och om hur vi kan hitta tillbaka till tillit när den brustit genom svek? Som synes är andemeningen J densamma som i föregående Ä-post, medan vi här smalnat av frågan och frågat specifikt om tillit efter svek. Källan svaren hämtas ur är outsinlig, och vi tänkte det är lite intressant visa vad som händer när vi ändrar frågeställningen lite.

Ä-post:

”Att lita på någon innebär, att ni öppnar er för att bli sårade. Att lita på någon annan, någon ni älskar, leder till kärlek, men det kan också leda till sorg. Ty om den ni lagt er tillit hos, ej visar sig vara den värdig. Då är smärtan djup och sveket känns än större. Men om tilliten ej fanns, så vore kärleken inte längre kärlek. Att få någon annans tillit är en vacker gåva, som ni bör förvalta med silkesvantar. Och att våga mottaga den kan närma er i kärlek.

Om ni svikits och litat på någon, som sedan ej håller sina löften, då faller ni och faller tills ni känner, att det ej är ni som faller utan den som svikit er. Att välja vem ni lita på är sunt. Alla bör inte få er tillit, men när ni givit någon den och den sen trampas på, då har ni valet att lita på er själva, på ert omdöme… Valde jag ”fel”? Nej, den andre valde ”fel”. Men ni blir ändå försiktigare, att ge er tillit. Det som ske är, att om ni ej litar på någon, tror ni ofta att smärtan av ett svek kommer att göra mindre ont. Men om ni lever nära någon ni ej vågar lita helt på av rädsla att svikas, då känner ni hela tiden den sorgen såsom ni skulle känna den om ni blir svikna. Så då sviker ni er själva.

Ni skyddar er ej. Den ni litat på, som svikit er kanske ni förlåter. Men att förlåta, är inte lika med att tilliten är där igen. Att förlåta någons svek innebär inte automatiskt att tilliten är åter. Tillit behöver förtjänas, men likväl behöver båda vara öppna, att hitta vägar att återuppta tappad tillit. För om ni ej gör det, går ni ej åt samma håll.

Tillit är att öppna sitt hjärta och våga lita på någon annan. Det finns även den stora tilliten, tilliten till något större än människan. Vad man nu må lägga i det, är det en tillit, som läker och ger hopp.

Valen ni gör bör ej springa ur rädsla, för då rädslan styr, kan tilliten ej vakna. Så om ni vill lita på någon, bli vän med er själva, era svagheter och styrkor och detsamma med er nästa. Då kan ni skala bort alla skal och skydd och börja om. Då ni ej lita på någon, försök känna efter, vad det handlar om. Är det er rädsla eller är det, att ni känner, att den andre personen är opålitlig? Det är inte alla som förtjäna er tillit. Men om ni hittar vad, som är orsaken till att ni ej känner tillit, kan ni veta om det beror på egen rädsla och gamla sår, eller att den andre helt enkelt ej förtjänar din tillit. Om du tror att den andre förtjänar en ny chans, är det mödan värt att jobba för, så att det leder framåt. Men hittar ni, att det ej är rädsla, utan att ni ej tro, att den andre kan förvalta och förtjäna er tillit, kan ni lättare gå vidare.

Tillit är vacker men skör. Den tillit som brustit, behöver tid att läka, och då bör tiden ges, Ej göra ett ”slarvjobb” och klistra ihop tillitens spruckna skärvor på måfå. Utan ta tid på er, se var varje del ska klistras, så ni när ni hittat alla delar, har helat den så att sprickorna inte syns. Tilliten sviker er ej. Det är människorna ni förlagt er tillit till, som sviker. Så bli inte rädd för tilliten, den är ren och god. Ni har den alltid inom räckhåll. Giv den till er själva och till dem ni väljer.” ∞

Välkomna tillbaka näst vecka då temat är ”Trygghet”.

Kontakt. Facebook.