Vi har i våra två föregående inlägg skrivit om hur vi på olika vis guidas från universum för att hitta vår väg. Hur universum placerar ut vägskyltar åt oss. Denna gång fortsätter vi med hur det kan ske genom möten med andra människor.

Vi möter massor av människor varje dag i alla möjliga sammanhang, och självklart är de flesta av dessa möten oviktiga för oss och för vår väg. Men så ibland har ett möte en alldeles speciell och signifikant betydelse för oss. Mötet kan vara kort, men den andra personen hinner ändå säga något som går rakt in i oss. Något som kanske är svaret på något, som vi funderat på länge, eller något annat för oss viktigt. Kanske är personen själv inte medveten om sin betydelse av det han/hon säger, kanske inte ens märker hur påverkade vi blir. För universum talar ibland genom människor, eller som vi kan läsa om i Ä-posten “lånar” någon för att meddela något. Och den som blir “lånad” kanske egentligen har en helt annan betydelse med sina ord, en betydelse som vi kan uppfatta samtidigt.

Ibland är möten viktiga för en fortsatt relation på ett eller annat vis, för en längre eller kortare tid. Även ett möte där bara man ses en gång och sedan skiljs åt, kan ha stor betydelse på vår framtida väg. Vissa möten kan långt senare visa sig ha en större innebörd än vad vi trott, och en person vi trodde hade bara hade en statistroll eller biroll, kan visa sig få en huvudroll i vårt liv.

Det är viktigt att försöka titta lite närmare på de möten där man känner att det finns en djupare mening.

Både Hannah och jag har ofta starka förkänningar av vad som skall ske. Däremot är det inte alls säkert att det vi känner på oss händer direkt. Det kan faktiskt dröja flera år. Tidsperspektivet är inte detsamma i den andliga världen.

Vi får försöka ha tillit till att vi hittar våra “vägskyltar” och vår väg. Som vi sagt förut och som vi kan läsa om i Ä-posten får vi många chanser att hitta dem, och det som är viktigt för oss. När vi mött någon person, som blivit antingen romantiskt eller vänskapligt viktig för oss, och vi tillsammans börjat titta lite bakåt i historien upptäcker vi ofta, att vi rört oss i samma kretsar, varit på samma ställen, kanske bott i närheten av varandra. Förmodligen har vi haft chansen att se varandra tidigare, men av någon anledning har vi inte upptäckt varandra. Detta kan bero på att tiden inte var mogen, eller att vi helt enkelt “blundat”.

Det finns något trösterikt här, att vi aldrig är ensamma, inte ens i de stunder då det känns så. Och den tilliten är värd att söka finna.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Från den stund ni föds till den dag ni tar ert sista andetag, så består hela livet av möten och upplevelser som formar er och som ligger på er väg. Möten vägleder er och visar er möjligheter, som ni har att upptäcka. Det finns många uttryck som innefattar ordet slumpen: “det får vi lämna åt slumpen”, “välja slumpmässigt”… Ni kan tro att ni har slumpen på er sida, när det går er väl, speciellt om det tycks vara en “otrolig” händelse, inte utvunnen ur kunskap och hårt arbete. Ni kan tro att ni har slumpen mot er, när livet ej går er väl. Detta kan även uttryckas som att ha “turen på sin sida” eller vara “otursförföljd” etc.

Men finns det egentligen något som att slumpen får besluta, eller är slumpen snararen en vägvisare och en guide som lett er dit ni är, där ni tror ni att ni “slumpmässigt” hamnat?

Ni föds in i en familj, ett land i en kultur, och ni växer upp antingen i denna familj, detta land och denna kultur, eller så får ni resa vidare och växa upp i en annan familj, ett annat land, en annan kultur. Men trots att de vuxna är de som till en början väljer barnets vägar, så menar vi att även detta är en väg som är guidad. Med detta menas inte att det saknas val, val som påverkar er själva samt era nära och även människor i världen. Tvärtom är livet fullt av val och icke-val.

Men det finns ändock en större plan en väg som vi försöker guida er på. Om ni tänker er en väg som är väl markerad, lätt att hitta och som tycks följa en utstakad karta, så finns det sedan där bredvid också små vägar, små stigar, avtagsvägar och vägskäl. Dessa har inte samma självklara bana utstakad, de finns där även när ni inte alltid ser dem. Dessa vägar kan vara genvägar eller senvägar. Att enbart följa den stora vägen blir som att inte styra era egna liv, som om ni inte ser möjligheterna på er sida. Men å andra sidan om ni ständigt tittar in på småvägar och styr er dit, så kanske ni inte längre hittar fram till er ursprungliga väg, så det kan även här bli en väg där ni ej når alla möjligheter.

Så hur vet ni då vilken väg ni skall ta? Svaret är inte enkelt, för det är en konstant kommunikation med er själv, era mål, era förhoppningar och drömmar, era medmänniskor samt universum. Både att vara blind för nya vägar, eller att vara så fokuserad på era olika vägval, kan göra att ni glömmer vikten av var ni faktiskt är. Att vara nära era känslor ger er möjligheter att hitta er väg. Men glöm ej att vägen dit ni är menade att gå kommer att visa sig om och om igen. Ni får fler chanser, ni kommer inte ha bara en avtagsväg utan flera. Den kanske inte är upplyst med tydliga lampor så ni hittar den. Men den kommer visa sig igen och igen.

När ni vandrar genom livet kommer ni möta många olika människor. Ibland kanske ni inte ens lägger märke till dem, medan andra gånger blir mötena starka och ni påverkas genom dem. Att vara öppen för möten betyder ej att ni skall vandra runt och söka efter möten, utan att lägga märke till vad har framför nosen. Ibland kan universum “låna” en människa på er väg, som ger ett mycket viktigt budskap. Då kan mötet med själva människan i sig vara mindre viktigt, och budskapet ni tager med er det som är essensen i mötet. Andra gånger möter ni en människa, som kommer att förändra ert liv och vandra på er väg med er. Ni har alltid ett val att öppna ögon och sinnen, för dessa möten, men de viktigaste mötena i livet får ni fler chanser att upptäcka. Livet kommer att visa er dem, och ni kan försöka känna in i er när ni bör ta en extra titt på den ni möter och vad för budskap denna kommer med.

Ni kan möta en fullkomlig främling, som ni upplever er känna utan och innan. Ett sådant möte är värt att undersöka. Att ni har starka band, som inte går att förklara i ord, kan leda er till nya vägar och ni kan lära känna en “nygammal” vän. Kanske möts ni kort, för att sedan skiljas åt, med mötet är ej mindre viktigt för det. Alla händelser ni upplever har ett budskap och en mening. Så det sägs “Herrens vägar är outgrundliga”, så kan vi lägga till; “utforska dem grundligt”.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

I vårt förra inlägg skrev vi om hur vår kropp och själ och universum på olika vis försöker guida oss på vår väg. Vi fortsätter nu på samma tema, men fokuserar här mer på vad en uppkommen sjukdom eventuellt vill säga oss… Något som vi redan här vill poängtera är att en sjukdom aldrig kommer som ett straff. Det kan vi även läsa om i Ä-posten längre ned.

Min låtsamormor Kerstin är ett exempel på hur man kan lösa sin rädsla för att vara sjuk helt enkelt, genom att inte gå till doktorn. Min morfar fick ”tjata” henne iväg på undersökningar. En gång hade hon en längre tid gått omkring med en elak hosta. När morfar till slut fick henne att gå till doktorn visade det sig vara ganska ”enkelt” avhjälpt, lite medicin och så var hon bra igen. Den gången…

Annorlunda blev det senare, ett antal år efter att morfar dött. Kerstin ringde mamma och berättade att hon varit till läkare och att hon hade cancer i båda brösten. Hon sa också att hon egentligen länge förstått att det var så. Rädslan hade även denna gång hållit henne borta från doktorn. Det blev operation direkt. Båda brösten togs bort. Mamma följde med henne till sjukhuset på operationsdagen. Kerstin var då helt övertygad om att hon skulle dö under operationen, och blev själv väldigt överraskad då hon vaknade upp. Förmodligen var det denna övertygelse, som gjort att hon inte uppsökte läkare tidigare.

Hon levde sedan ett bra liv i drygt ett år, tills hon en dag svimmade och kom på sjukhus igen. Det visade sig att hon fått en metastas i hjärnan, och man ville operera henne med hjälp av strålkniv. Hennes första reaktion var ”nej, nej, nej”. Mamma pratade med doktorn och tillsammans lyckades de övertala Kerstin att låta sig opereras. Hon mådde ganska bra efter operationen, och var snart hemma igen. Några månader senare fick hon lunginflammation och kom på sjukhus. Enligt läkarna var cancern borta, men Kerstin ”ville inte” längre och några månader senare dog hon. Kanske kände Kerstin att det ändå var hennes tid, men det kan vi ju aldrig veta. Och kanske hade hon levt längre om hon lyssnat på kroppen, och gått till doktorn innan cancern fått fäste i båda brösten. Det kan vi inte heller veta. Det vi vet är att vi bör sträva efter en balans, att lyssna till vad vår kropp säger, fast utan rädsla. För rädslan leder oss nästan alltid fel.

Vi tror att vi har vår ungefärliga tid, men att vi samtidigt till en viss del kan påverka den i ena eller andra riktningen.

Det finns en kvinna som heter Anita Moorjani, som skrivit en väldigt intressant bok, ”Dying to be me”. Det finns flera intervjuer på nätet med henne. Anita hade kämpat mot en cancer i fyra år då hon låg på sjukhus och var så sjuk, att hennes organ börjat släcka ned. Familjen var kallad till hennes bädd. Anita hade då en Nära döden upplevelse, där hon gjorde många spännande upptäckter om sig och om sitt liv och sin sjukdom. Och medan Anita är iväg och har sin ”Nära-döden-upplevelse”, sker ett mirakel mitt framför ögonen på läkare och anhöriga. Hennes organ vaknar till liv ett efter ett, och hon skrevs ut några veckor senare ut från sjukhuset utan ett enda spår av cancer. Mycket inspirerande berättelse, och vi kan rekommendera, att ta en stund lyssna på någon intervju med henne på youtube.

Elisabeth Kübler- Ross, en schweizisk-amerikansk psykiater och författare, känd för sitt arbete med döende patienter, särskilt barn, och även med Nära-Döden Upplevelser. Hon skrev bland annat boken ”Döden är livsviktig”. Hon menade precis som änglarna att en sjukdom kommer med ett budskap och en lärdom. Att om vi inte hör det första eller andra gången och tar till oss budskapet och förändrar vad vi kan förändra, så kan budskapet komma igen och igen, och för varje gång blir det en tuffare utmaning. Elisabeth menar precis som vi och änglarna att en sjukdom absolut inte är ett straff, men att vi alltid har något att lära och hämta ur allt som sker, så även med en sjukdom.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

”Återigen har ni en kontakt mellan kropp, själ och universum när ni föds. Ni känner när ni behöver något, ni känner när ni är trötta, hungriga eller har ont. Men som baby har ni inte alltid möjlighet att förmedla vad ni behöver. Ni kanske skriker, och era föräldrar tror ”nu är lillan hungrig”, men i själva verket har ni kanske magknip.

Ju äldre ni blir, desto lättare har ni att kommunicera med era medmänniskor hur ni mår och vad ni behöver. Ni mister dock ofta en del av den naturliga koppligen mellan kropp, själ och universum. De signaler som gick fram utan ”störning” när ni var små kan på vägen ”störas” av livets måsten och era egna tolkningar av vad er kropp egentligen säger er.

Det finns många vis att tackla en sjukdom på, inga rätt och fel finns. Men det som är viktigt är att lyssna på budskapet, som den kommer med. En sjukdom kommer aldrig som ett karmiskt straff, men den kommer alltid med ett budskap. Precis som med allt annat ni känner och upplever.

Så om ni drabbas av en sjukdom som ni räds, kan det bli som en ”katt och råtta lek”. Ni vill inte att sjukdomen skall fånga er, men ni räds den så att ni slösar energi genom att försöka springa bort från den, gömma er. Ni kanske då går in i ett självförnekande. Det finns många som är så rädda att gå till doktorn, att de undviker att göra det. Detta av rädsla för att få höra att de är sjuka. Detta kan leda till att en sjukdom inte upptäcks förrän i ett senare skede, vilket kan få konsekvenser för ert tillfrisknande.

Vissa som är rädda för sjukdomar är mer hypokondriska och kanske springer till diverse läkare i tid och otid. Även här är det vanligt att när ni väl hittar en sjukdom som är verklig, är ni inte lika benägna att gå till doktorn. Allvaret som en sjukdom kommer med kan vara svårt att ta in. Ibland kanske ni i första fasen blir mycket rädd och köpslår med Gud eller universum, att bara ”jag får bli frisk, så skall jag ändra det och det”. Sedan kanske ni mår lite bättre och ”glömmer bort” era ”löften” om förändring. Om dessa förändringar är viktiga på er väg för att nå en mer harmonisk tillvaro är risken stor, att ni om ni ej ”lyssnat” får en hårdare smäll nästa gång. (Obs! Detta är fortfarande inte ett straff!)

Och så blir ni rädda igen, och köpslår åter och vaggas in i en falsk trygghet, att allt löser sig. Men åter om ni har något viktigt att lära, så kommer ni få nya budskap tills ni lyssnar till er kropps signaler och universums ”hintar”. Som kanske börjar med en viskning och slutar med ett högt skrik för att ni skall höra.

Detta är ej heller straff, för att ni ej lyssnat till er inre röst eller till universums röst. Universum straffar inte, men det vägleder, och om ni har något viktigt att hämta ur till exempel en sjukdom, en utmaning eller något annat, så kommer universum fortsätta presentera er nya ”chanser”, (inte straff) att lära er vad ni behöver. Allt handlar egentligen om att hitta en balans och en harmoni, där ni vågar ta svåra beslut, som gynnar er och era medmänniskor. Inte tänker ”jag måste göra klart det här och det här, innan jag kan vila och ta hand och mig själv”. Det är inte för inte arbetsnarkomaner blir sjuka så fort ledighet nalkas.

När ni arbetar för att bli ”klara” och drömmer om det ni skall få tid att göra när ni blivit pensionär, händer det inte sällan att när ni väl står där och inte längre har ett arbete att gå till, så känner ni er tomma, rastlösa eller i värsta falla sjuka.

För har ni inte lyssnat på er kropps signaler och sprungit genom ert liv, som om det vore flera hundrameters lopp istället för ett maraton, så har ni förbrukat era krafter om och om igen. Har ni tryckt undan trötthet och hoppat över naturliga vilopauser, så kommer ni stupa i mål. För att detta inte skall ske gäller det att hitta balansen som ni egentligen alla har inom er.

Ni väljer inte era sjukdomar när ni vandrar på jorden, men ni väljer hur ni tacklar dem och andra svårigheter på er väg. Är ni lyhörda så kan ni känna budskapet som allt som sker kommer med. Ni får många chanser att höra och känna. Låt vägen vara målet och bjud in de val som kommer på er väg, så kan ni alltid hitta den väg ni når er fulla potential och er egna balans i livet. Räds ej välja fel, ty livet ger er ytterligare chanser. När något är oerhört viktigt får ni nya möjligheter att hitta fram till er väg. Låt inte rädslan styra er, så är ni redan på rätt väg.”

Nästa vecka går vi vidare på samma tema men då kommer vi fokusera på hur speciella möten med människor och stora händelser också kan ha budskap till oss. Välkomna tillbaka!
Kontakt och Facebook.

“Från den dag vi föds finns en stark koppling mellan vår kropp och vår själ, och både kropp och själ är länkade till universum.” Det kan vi läsa mer om i Ä-posten längre ned. Och denna koppling ska vi titta närmare på i några inlägg. Vi ska titta på hur vi kan lära oss att lyssna på vad kropp, själ och universum vill säga oss.

Alla har vi väl hört att det är viktigt att lyssna till vår kropp, vad den säger oss. Men vad betyder det egentligen? Är det så att vi först har lärt oss av med att lyssna till vår kropp, för att sedan sträva efter att återfinna denna intuition, denna “känsla” om vad som är bäst för oss?

När vi föds kan vi inte annat än lyssna till kroppen, äta, sova osv. Sedan lär vi oss att vi kan motarbeta kroppsliga impulser och tankar. Detta är så klart nödvändigt för att växa upp och bli en välanpassad människa, som inte bara utgår från våra egna behov, utan också kan vara lyhörd mot vår omgivning. Men hur hittar vi en lagom balans i det? Att vara lyhörda för både oss själva och vår omgivning? Den balansen är inte lätt att finna, och här finns det inte svart och vitt, rätt och fel.

Om vi tar just ätandet och sovandet som exempel. Vi kan nog känna igen oss i att ibland äta trots att vi inte är hungriga. Det kan vara av artighet, vi blir bjudna på mat eller att vi äter för att passa in måltiderna i vårt “schema”.

Eller så äter vi inte, trots att vi är hungriga. Vi kan inte genast tillfredsställa våra hungerkänslor. Det skulle ju bli rätt problematiskt och lite komiskt, om vi när vi vuxit upp skulle skrika efter mat på tunnelbanan hem från jobbet bara för att det suger i tarmen efter mat. 🙂

Vi lär oss styra och motarbeta kroppens signaler, och många gånger är det alltså nödvändigt göra så. Dock blir det svårt att veta vad som är “lagom” om vi trixat för mycket med det basala, i detta fall med ätandet, vi få då svårt att tyda kroppens signaler, och som kanske inte ens alltid ger “rätt” signaler. Hungerkänslor och mättnadskänslor kan försvinna både om vi konstant äter för mycket eller för lite.

Vad gäller sovandet då, det borde väl vara enkelt? Eller inte… Ibland kanske vi är så trötta att det enda vi vill är sova, men så kanske vi ändå inte kan somna. Eller så sover vi som stockar, men blir så illa tvungna att krypa ur sängen när klockan ringer även om vi inte alls är utsövda.

Ett annat scenario är att vi tänker “aj, aj imorgon ska jag upp i ottan, så ikväll måste jag lägga mig tidigt”. Tanken må vara god, men är vi inte sömniga är det svårt att få till en dejt med John Blund 🙂 . Så här går vi också in och styr över ett basalt behov, som när vi föddes ledde oss att sova när vi är trötta och vakna när vi är utsövda. Och precis som vad gäller ätandet, så måste vi anpassa sovandet till yttre omständigheter. Vi kan inte genast sova för att vi är trötta på jobbet eller i andra sociala sammanhang. Och precis som vid ätandet kan vi “tappa” kroppens signaler.

Att lära sig att kunna tyda kroppens signaler, och välja vad vi bör agera på är vägen att vara en del av oss själva och omvärlden. Att hitta balansen är nog nyckeln till det mesta, så också detta.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Från den dag ni föds finns en stark koppling mellan er kropp och er själ, och både kropp och själ är länkade till universum. Som det lilla nyfödda barnet är ni alla i total harmoni med att veta vad ni vill och behöver, och ni har en stark förväntan att era behov och önskningar kommer tillfredsställas. Ni har inte någon uppfattning av att det finns positiva och negativa gensvar. Ni är totalt oskyldiga och oskyddade med ett öppet hjärta, som är ett med livet.

I takt med att ni växer, växer också era erfarenheter både bra och dåliga. Ni får uppleva att allt som ni trott var ett självklart samförstånd mellan er och världen, inte alltid är det. Ni kan ha fått leva i en trygg familj där ni är väl omhändertagna. , men kommer ändå uppleva att ni missförstås, att ni inte är automatiskt förstådda ens av de som känner och älskar er mest. Har ni levt i en otrygg miljö kommer detta sätta sina spår, och ni kan leva i en förväntan att inte få något, inte få rätt hjälp.

Oavsett hur livet varit är det en del av livet, att förstå att alla människor har sina egna vägar och val. När ni växer upp brukar livet komma emellan den medfödda kopplingen mellan kropp, själ och universum. Länken är alltid lika stark, men det som sker mer eller mindre är att ni genom era upplevelser, tankar och förväntningar slutar att naturligt känna vad ni vill och vad ni behöver, och hur ni når er plats i livet.

Det är en svår balansgång att hitta en väg att båda vara lyhörd för er själva och era behov likaväl som andras. Det är inte önskvärt att bara stagnera i “barnatänket” och endast vara fokuserad på era behov. Det är därför det är en viktig del att växa upp och integrera andra i er värld. Men det som inte heller är önskvärt är, att ni i detta väljer att endast lyssna till andras behov och ignorerar era egna. Det är inte själviskt att tänka på sig själv. Själviskhet handlar om att bara tänka på sig själv. Det är inte att vara i harmoni med sina känslor, utan snarare ett utestängande av alla andras. Men de som ständigt trycker undan alla egna behov för andras lär sig snart ett mönster, som gör att de till slut ej vet vad de egentligen vill.

När livet verkar putta er i en viss riktning är det klokt att utforska den vägen. Ty ni får små hintar om vad ni behöver, och vad som är bäst för er. Det är som små vägskyltar här och där, med ett ord, en riktning ett mål. Om ni väljer att stressa förbi dessa vägskyltar i livet, för att ni ej är lyhörda till er själva, så kan ni missa att se nya möjligheter. En väg som är viktig kommer att ha större och större skyltar i hopp om att ni skall upptäcka dem. Vägskyltar som först anger vilket håll ni bör köra åt, sedan hur långt det är kvar och när ni är framme. Men har ni valt att inte ta hjälp av skyltar och vägskäl kan ni missa någon avtagsväg som skulle leda er rätt.

Att endast lita på GPS kan vara vanskligt, för då väljer ni ej själv, ni följer slaviskt en ritad karta, som likt livet kan ta nya vägar. Det kan ha byggts nya vägar som ej är angivna på kartan än.

Om ni bara kör på så kallad intuition kan ni likaså köra fel, för tänk om ni har tappat kontakten med den intuition ni föddes med. Vad vi menar är vägen här; lyssna på hjärta, hjärna, kropp, själ, livet, universum, den andliga världen och ett verklighetsbaserat kritiskt tänkande och i frågasättande.

Ej följa strömmen, ej gå emot strömmen, utan lyssna på vad som är inom er, se vad som är framför er, se även det ni ej ser än, men som vägskylten visar. Var i er själva med andra, lyssna till er inre röst i samklang med de yttre röster ni samarbetar med. Ty ni är inte bara länkade till er själva utan till alla andra människor. Så era val påverkar andra likt andras val påverkar er. Om ni alla bara skulle tänka på er själva skulle världen gå under. Men för att världen och ni skall utvecklas och leva vidare behövs att ni lyssnar till vad ni känner och vad ni behöver. Och hur ni kan ge andra vad de vill ha och behöver. Ingen har alla svar men alla har en bit av pusslet.”

Nästa vecka fortsätter vi med del 2, hur händelser och sjukdomar kan komma med budskap. Välkomna tillbaka!

Kontakt. Facebook.

Är det verkligen så? Det är ju inte konstigt om två konfliktsökande hamnar i bråk. Men att två konflikträdda personer också gör det kanske inte är lika självklart. Men som vi kan läsa i Ä-posten här nedan är det så, även om det då oftast inte rör sig om högljudda bråk. Men under ytan kokar det som den konflikträdda känner och så länge det inte kommer upp till ytan så kan inte en konflikt lösas, utan den hålls vid liv.

Ä-posten nedan är så tydlig och uttömmande att vi väljer att lämna över till den här.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

”Att undvika konflikter försvårar en lösning på eventuella konflikter. Att med agiterande orsaka konflikter, där ingen konflikt finns ger likaså en svårlöst konflikt. Så dessa båda ytterligheter kan sluta i samma sak, en konflikt som är mycket svår att överbrygga och lösa.

Ingen kan ha den ultimata konfliktlösningsstrategin. För en konflikt löses bäst i stunden innan den hunnit växa och gro som ogräs. Det krävs lyhördhet, fingertoppskänsla och ett visst mod, att ta fram konflikten i ljuset. Rensa bort ogräset och se vad roten till problemet är. Ty om roten får fäste spelar det ingen roll hur många gånger ni rensar bort ogräset eller tar bort den synliga delen.

Roten till det onda heter det ju, och det är en korrekt tanke. Ty en konflikt uppstår inte ur tomma intet. Den brukar ha en tydlig början om ni bara är uppmärksam. Ni kanske ej känner och ser det i stunden, men när ni går tillbaka brukar det just finnas en startpunkt, ett startskott. Skottet som blir roten till det onda, och när skottet växer sig fast i marken och rotar sig, så kan rötterna sprida sig åt alla möjliga håll, och ni har plötsligt en upptrappad konflikt, där ni kanske inte ens vet vad som egentligen orsakat den.

Så att våga säga ert hjärtas mening, utan att göra det i aggression, låter konflikten komma upp till ytan, och kan så ge er vägen att lösa den.

Så om ni nu är av det konflikträdda slaget. Vad gör ni då? Allt som oftast tar ni några steg bakåt, gömmer er, försöker dämpa konflikten kanske genom ord och/eller handling eller enbart undvikande. Men när ni talar från rädsla av att vara i konflikt är det större sannolikhet för missförstånd, som kan öka konflikten och få den att bilda nya skott och nya rötter. Ni kanske ursäktar er och blidkar, och det kan ibland vara nog för att hålla konflikter på avstånd, men det kan också öka den, genom att det kan provocera motparten. Oavsett så löser det aldrig konflikter, och en olöst konflikt finns där även när ni ej tar den upp till ytan. Den försvinner aldrig utan lösning. Kan ni se det? Ni skjuter alltså upp lösningen, och det kan orsaka inre stress och press och yttre irritation. Risken är att ni själva eller motparten till slut spricker, och det som kanske var en liten konflikt blir till ett ”tredje världskrig”, ni kan säga saker som är svåra att ta tillbaka.

Om ni istället är av den konfliktsökande naturen, så kan ni ibland ta på er andras konflikter, genom att ”skylla på” att ni står upp för andra, ibland med den andres välsignelse, ibland endast för att ni inte kan hålla tyst och låta konflikten vara mellan de parter som är inblandade.

Likaså kan en konflikträdd bryta in och försöka lösa en konflikt, som de ser pågå mellan andra. Men där är det sprunget ur ”ingen få vara arg på någon”-känslan. Medan den konfliktsökande gör det ur ”jag står minsann för mina åsikter”. Resultatet kan alltså bli detsamma.

En konfliktsökande person kan även vara någon som har fallenhet för att hamna i konflikter, för att de inte vet när det är rätt att inte yppa sin åsikt, utan alltid har en kontroversiell åsikt, som den då tvångsmässigt måste säga. Sådana personer förstår oftast inte varför alla är så dumma mot dem. De kan känna sig påhoppade ”utan anledning”, då de faktiskt inte förstår problemet de skapat med sina ord och handlingar. Detta ger också en lösning mindre chans att nås, då den som skapat konflikten själv inte är medveten om att den gjort det.

De som däremot alltid söker sig till konflikter är ofta stolta över att vara så modiga, sanningsägare och rättvisa. De går fram som en ångvält i sanningens namn. Men de ser inte skillnad på vad som är ogräs och vad som inte är det. Ångvälten gör ingen urskillnad, den mejar ned allt i sin väg. Detta löser heller inga konflikter. Att meja ned sin motståndare är en säker väg att inte lösa något, trots att ni kanske känner, att ni ”inte lämnar några lösa trådar”.

Om två konflikträdda kommer i konflikt. Vad händer då? Det kan bli som en obekväm dans de emellan där bägge parter försöker ta steg åt sidan, att inte föra, men inte heller följa, och det slutar i att bägge trampar varandra på tårna. Antingen blir det ett fortsatt undvikande, eller så ”spricker” en eller bägge och konflikten blir oproportionellt stor. Missförstånd är oundvikliga, och med en undvikande natur undviker ni att ta reda på missförstånden och oundvikligen ligger de då kvar och gror och slår rot. Däremot med en öppenhet där ni vet vad ni vill, vad er motpart vill och hur ni kan nå varandra finns vägen till lösning.

Om då två konfliktsökande möts, så kanske det blir mer som en boxnings eller brottningsmatch. Bägge är inställda på attack och försvar, kosta vad det kosta vill. Bägge vill gå vinnande ur striden, och då det här till skillnad från en boxningsmatch inte finns någon domare, som avgör, så kan det bli ett ”slagsmål” som spårar ur och ingen går ”vinnande” ur det.

Om då en konflikträdd och en konfliktsökande hamnar i konflikt kan det bli hur som helst. Antingen är den konflikträdde så undvikande att vägen till lösning blir än svårare. Eller så tar den konflikträdde på sig allt ansvar och tror då att konflikten löses, men istället gror den och växer fast. För när någon känner sig förfördelad, orättvist behandlad och inte sedd och lyssnad på växer detta inom personen, och det försvinner endast genom att ta upp det till ytan. Så att undvika konflikter med alla medel är inte strategin, som leder till harmoni. Ej heller att starta konflikter åt höger och vänster. Ge någon en rak höger och sedan tro att de vunnit.

Nej konflikter kräver att bägge parter är villiga att resonera och vara öppna, ärliga och lyhörda. Kommunikation är A och O, utan den kan inget lösas. Och om ni vill vara i harmoni krävs en balans, att inte vara rädd att ta tag i en konflikt här och nu, men ej heller i stundens hetta öka konflikten. Lösningen som verkar så svår är egentligen så enkel. Det handlar om kommunikation, ej konfrontation eller undvikande. Respekt för er själva och den andra. Lyhördhet för känslor och nyanser sätter förstoringsglas på misskommunikation, ej på konflikten i sig.

Så om ni kan se och höra vad ni egentligen vill ha sagt och lösa det som lösas går. Alla konflikter har inte ett lyckligt slut, varken för bägge eller för den ena parten. Men att ändock försöka är vägen för att sedan kunna låta konflikten vara olöst, men ändock i harmoni. Ni har gjort er del, och ni kan således nå en inre frid.”

Nästa vecka är vi tillbaka med ett nytt ämne. Varmt välkommen!

Kontakt. Facebook.

Det är en hårfin skillnad mellan försvar och förklaring. Ofta går vi in och försvarar handlingar, som vi kanske har dåligt samvete för. För något vi gjort eller inte gjort. Någon kanske frågar oss om en sådan handling, och kanske denna någon inte alls har någon anklagelse inlagd i sin fråga. Men ur vårt perspektiv med dåligt samvete klär vi inte sällan svaret med en massa försvar, försvar som kan bli till en anklagelse. Den andre personen hör anklagelsen och svarar då ibland med en motanklagelse. Så här har alltså en fråga ursprungligen utan anklagelse lett fram till anklagelser och motanklagelser, och därur skapat en konflikt.

Att däremot ge en förklaring utan laddning, leder oftast till ett möte och möjlighet mellan parterna.

Den 13 oktober 2015 skrev vi om hur “Vissa dömer bara sig själva för allt som sker, och vissa dömer bara andra.”

Om man är väldigt rädd för att göra fel, kan det bli att man är så fokuserad på det, att man till och med vill förekomma eventuella felsteg. Detta kan tyvärr leda till att människor runt omkring kan uppfatta denna osäkerhet som om man har gjort fel. Alltså får det en motsatt effekt. En sådan osäkerhet med” tå tassande”, kan i sig vara provocerande för omgivningen.

I andra änden finns de som alltid tror sig ha rätt och aldrig göra fel. De som genom sin övertygelse om den egna storheten får även andra att tro på dem. Detta oavsett rätt eller inte.

Att förneka och lägga över skuld och ansvar på andra är ett beteende, som hör hemma i tidig barndom. Här följer ett utdrag om det beteendet från Ä-posten i “Vissa dömer sig själva…”

“Det tänkandet och beteendet bör ha upphört i redan i tidig barnaålder. Barn säger gärna “det var inte jag, det var han/hon”. Det är sedan varje förälders uppgift att lära barnet att det är okej att göra fel. Det som inte är okej är att skylla det på någon annan. Och där brister det för den, som aldrig gör fel. Kanske är personen så rädd att göra fel, att den av skräck “måste” förneka allt. Eller så är det så, att personen tycker sig stå över det mänskliga draget, att ibland ha fel, göra fel.

Så varför är då ibland fel rätt, och ibland fel fel och rätt rätt? Jo om ni gör rätt och ser det, då är rätt rätt. Om ni gör fel och ser det, då är fel rätt. Om ni gör rätt och ser fel, då är felet fel.”

Som vi kan läsa i Ä-posten här under, så grundar vi våra system och mönster redan i barndomen. Om en förälder sätter i system att varje gång barnet slår sig, säga “dumma bord”, “dumma dörr” eller “dumma något annat”, kan detta skapa antingen en offermentalitet eller en som ser det som om världen är orättvis mot dem. Oavsett så läggs orsaken/skulden utanför en själv och på någon/något annat.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Att försvara sig kan innebära att svara före, då ni kanske tror att ni skall bli beskyllda för något, och så vill ni gardera er och så försvarar ni er utan att ha anklagats för något. Detta kan i sin tur leda till att er motpart uppmärksammas på det ni eventuellt gjort fel. Och ni har själva då givit motparten ammunition. Ett förstoringsglas på ert eventuella “fel”.

Att försvara sig kan också vara just det, ett svar på föregående, dvs. ni anklagas för något, och ni tar då och försvarar er, svarar på anklagelsen. Svaret ni ger kan vara försvar i form av motattack. Försvar kan vara sakligt och logiskt, försvar kan vara att skylla ifrån sig, försvar kan vara att hitta på undanflykter.

Att försvara er genom en motattack blir ofta ett barnsligt försvar, som “du är dum”. “nej, du sa det, så du är dum”. Detta är på sandlådenivå, och det leder inte någon vart. Det spårar ur och ämnet ni börjat kivas om försvinner här. Så effektivt genom att avleda, men ineffektivt med att få fram ett försvar.

Att försvara er genom att lägga skulden på någon annan är effektivt ifråga om att insinuera att det kan vara någon annan som felat. Att låta någon annan bära skulden för något ni gjort, gör er inte fria från ansvar, även om ansvaret utåt sett skiftat till någon annan. Detta är ett beteende, där ni inte bara låter bli att ta ansvar, utan ni lägger ansvaret på någon annan.

Det kan vara att ni anklagar den som anklagat er dvs. försvar som motattack, eller just att i en situation där ni blir ifrågasatta säga “nej, det var inte jag, det var Jonsson som gjorde det, jag var bara med” dvs. beskylla någon annan som kanske eller kanske inte är medskyldig till vad det nu är ni står inför “rätta” för.

Att välja en väg av undanflykter är nog en väg vald av någon som är konflikträdd, som är så rädd att göra fel och få ett straff, att personen kanske förnekar uppenbara saker. Likt ett barn som blir påkommet med handen i kakburken och choklad runt hela munnen och ändå säger: “jag har inte tagit någon kaka”.

Alla val av försvar och undanflykter grundar sig på era tidigare erfarenheter. Det system och de mönster ni börjar forma redan i barnaåren. Ni formas av händelser, av personer runt omkring er och vilka drag ni själva har närmast till. Det är därför försvar, undanflykter, attacker och motattacker ofta hamnar på en “barnslig nivå”. För det grundar sig i era tidiga erfarenheter.

Ni delar dessa erfarenheter med er omgivning, men ni tar in dem på olika vis. Så en person som ofta blir beskylld för det den inte gjort, kan bli en som blir arg på omvärlden, orättvisor och livet. En annan person i samma situation kan bli en som ursäktar varje andetag och varje steg, för att inte kunna beskyllas.

Då ni anklagas för något eller tror att ni skall anklagas har ni många val att hantera detta. Ni kan försvara er, ni kan förklara er, ni kan komma med bortförklaringar eller så kan ni helt enkelt undvika ett möte.

Att själva veta skillnaden på dessa strategier är inte lätt, och för er motpart att känna skillnad mellan dessa strategier och hur de skall tolkas är än svårare. Men det är en viktig väg att vandra vidare på, ty missförstånd med tolkningssvårigheter kan ytterligare trappa upp en konflikt. Det ökar klyftan och kan leda till riktigt stora missförstånd. Ty en person som faktiskt felat, och som bortförklarar och försvarar sig kan reta gallfeber på den mest konflikträdda. Men om samma person förklarar varför den gjorde si eller så, hur den tänkte, och varför det som den menade göra “rätt” blev så “fel”, då öppnas dörrar till förståelse och kanske förlåtelse.

Så att rannsaka vad det är ni känner, och hur ni förmedlar det för att nå fram, är den viktigaste kompassen ni behöver, för att inte låta en konflikt, en svår situation eller en vardaglig händelse eskalera.”

Nästa vecka kommer vi skriva om hur både de som är extremt konflikträdda, och de som är “argumentativa”, lätt hamnar i konflikt och missförstånd. Välkomna att läsa!

Kontakt. Facebook.