Alla har vi nog haft våra funderingar kring vem vi är, och varför vi är som vi är. Det finns inga enkla svar på någon av dessa funderingar, för vi är ju så många delar, vi har så många sidor. Vi har vår personlighet, vår person och vi har mängder av olika sidor av oss själva.

Vårt inre har fler sidor än vårt yttre. Så när någon säger, att “jag var inte riktigt mig själv i den situationen”, så är det en sanning med modifikation. För vi kan egentligen aldrig vara någon annan än den vi är.

Men sen kan vi vara mer eller mindre genuina mot vårt så kallade” sanna jag”. Vi kan spela olika roller, skådespelare gör det hela tiden. Men även med någon annans manus, så ger vi ändå lite av oss själva i rollen. Så när vi spelar ett spel är vi kanske inte vårt genuina själv, men vi styr själva vad vi gör, och därför kan vi inte frånsäga oss att det ändå är vi.

Av olika anledningar kanske vi inte vågar visa upp vårt inre. Det kan vara så att vi inte tycker att vi passar in i vår omgivning, och så “låtsas” vi för att smälta in, antingen för att vi inte vågar visa oss “annorlunda” eller att vi helt enkelt inte “orkar” gå emot strömmen. Ändå är det oftast så att vi människor reagerar på när det inre och det yttre inte går ihop, även om vi inte riktigt kan känna vad det är som inte stämmer. En person som inte är genuin vad gäller t.ex. sina åsikter blir ofta inte bemött på samma vis, som en som verkligen har dessa åsikter.

Det är inte helt ovanligt att vara rädd för vad som skall hända om andra “upptäcker” vem vi egentligen är där innanför skalet. En vän till oss uttryckte den rädslan, när hon låg inför döden. Hon hade tankar på hur det skulle bli när hon kom över på andra sidan, och hur änglarna skulle se på det hon försökt dölja av sig själv. Vi fick ett bra samtal om detta, och om att vi inte kan dölja något för den andliga världen även under livet och att vi alltid är älskade. Dessutom var hon en väldigt god människa, som absolut inte hade något att frukta.

Varför känns det då så viktigt att finna sig själv? Är det viktigt eller är det något tidstypiskt att vi vill lära känna oss själva, läsa självhjälpsböcker och vara upptagna med att utöka vår självkännedom.

Som med allt annat, så är det viktigt att leva i en värld av balans. Där vi kan hitta vår väg, vad vi vill vara, vad vi är och vad vi kan bli, men ändå inte lever våra liv enbart på en inre resa utan att också resa i den yttre världen. Det vill säga leva här och nu och koppla ihop oss med det som sker runt oss. Inte bara söka inåt, och försöka uppnå en så hög självkännedom som möjligt, genom att försaka den yttre verkligheten. Genom våra lyckanden och misslyckanden formas vi under resans gång.

Balansen behövs, för utan att interagera med omvärlden skulle inget fungera. Om alla ständigt var på egna inre resor, alla satt dygnet runt som eremiter och mediterade, så skulle självkännedomen inte kunna appliceras i “verkligheten”.

Så balans är vår väg, inre och yttre, att lära känna oss själva, lära känna varandra och vilka vi är i olika människors sällskap. Då finner vi oss och varandra.

Härunder följer en liten “manual” om hur vi kan göra för att hitta oss själva.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“För att “hitta” sig själv, behöver man faktiskt vara “borta”. För det som redan är framför er, inom er och tillgängligt går ju inte att finna, för det finns redan i er hand. Så på det viset är det enda sättet att “hitta” sig själv att först “tappa bort” sig själv. Förstår ni skillnaden?

Så för att känna sig vilse måste man veta, att man inte är på hemväg. Det är då möjligheterna växer. Alla vägar bär till Rom. Alla vägar bär till självkännedom. Så bli inte oroliga när ni känner er vilsna, när ni ej tror er veta vad ni vill. För där och då finns möjligheten att hitta den till synes och till kännes osynliga oupptäckta skatten. Men för att hitta måste ni söka.
Det är steg nummer två.

Så steg ett; “Tappa bort” er.
Steg två; Leta.
Steg tre: Finna.

Så om alla val är era val. Vad väljer ni då? Hur väljer ni “rätt? Att inte välja av oro, rädsla, slentrian, brist på andra val eller att andra redan valt. Om svaret finns i er, så har ni hittat er själva. Om ni ej känner att er intuition leder er rätt, då behöver ni fortsätta leta. För när ni väl hittat hem och er själva, då vet ni att ni funnit det. Då väljer ni från er själs goda omdöme, och ni väljer er själva, inte själviskt, utan vad just ni vill. Den dagen då vet ni. Så om intuitionen leder er “fel”, är det “rätt”, men det kanske inte alltid blir en omedelbar tillfredsställelse av att ha nått sitt mål. Ty ni ser ej hela vägen, och en väg som tycks “fel” kan vara “rätt”.

Så åter vänd er inåt, vänd er utåt. Länka det inre och det yttre av er, och länka sedan det med mänskligheten, situationer och platser. Då är vägen rak även då den svänger. För ni behöver ej likt Hans och Greta lämna ett spår för att hitta hem eller bli räddade. Ni kan vara trygga i att rätt tid och rätt plats gäller även er.”

Nästa vecka återkommer vi igen. Varmt välkomna! Kontakt. Facebook.

“Du kallar dig jag, men det är ju jag, som är jag!” Hur blir det egentligen när alla är jag, alla är du, alla är ni, alla är vi, alla är oss och alla är dem?

Jag, jag, jag skriker 2-åringen och stampar i golvet. Jag, jag, jag fortsätter narcissisten att hävda livet igenom. 🙂

Frågor kring jaget och jagets utveckling haralltid intresserat filosofer och psykologer, Freud, Jung och många fler… Vi tänker inte referera till dem här. Vi ställde som vanligt frågan till änglarna, och här nedan i Ä-posten finns deras syn på detta att läsa.

Vi här i Sverige är priviligierade. De flesta av oss har våra basala behov tillgodosedda, och därför kan vi kosta på oss att hänge oss åt dessa frågor och funderingar… Lever man i krig, utan bostad och mat för dagen finns inte det utrymmet.

Vad vi i Ä-posten har att ta till oss här, är bland annat att vi alla har lika värde, ingen har ett högre jag än någon annan. Detta trots att jaget ständigt utvecklas. Det vi och änglarna menar med att ingen har ett högre jag än någon annan är, att det egentligen inte finns någon rangordning mellan människor, och att vi alla är sammanlänkade med varandra.

Rangordning kan ändock ske både medvetet och omedvetet. Det finns människor som mer eller mindre graderar sig själva högre eller lägre än andra. Detta “högre” handlar inte om det som i psykologin kallas “det högre jaget”, vilket är något helt annat, som vi inte går in på här.

Inom oss bär vi hela vår historia med en serie av händelser, upplevelser, känslor från olika tider i vårt förflutna, och allt detta finns nu samtidigt här i nuet. Allt sker över en tidsaxel, men samlas ändå alltid i nuet. På samma vis finns också framtidens händelser, som också sker över tid, samlat redan i nuet. Och allt detta upplever jaget.

Det pågår en ständig utveckling, och ändå är vi alltid samma jag. Detta är nog något som vi alla upplever mer ju äldre vi blir, att vi inuti känner oss likadana. Min morfar pratade mycket om det, att han inuti var “lika ung” som han alltid varit. När han blev förälskad i Kerstin vid närmare sjuttio år, så kändes det precis lika “pirrigt” som när han var ung. Om Eriks och Kerstins historia finns att läsa i inlägget “En berättelse om kärlek…”

För de som varit med någon vid livets slutskede och sett när döden inträtt, så upplever många att detta känns det som en tydlig gräns. Det syns att själen lämnat kroppen, och det som finns kvar är ett tomt skal. Jag brukar säga att det ser ut som en skyltdocka. Däremot kan man ofta då känna närvaron av själen runt om i rummet. Som vi kan läsa i Ä-posten så kan inte kroppen leva utan själen, medan själen överlever kroppen. Detta trots att här i livet på jorden hör kropp och själ ihop.

Härunder kan vi läsa hur änglarna beskriver jaget, själen och kroppen.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Flyktig är den del av själen, som uppfattas som jaget, ty den är sprungen ur ord och handlingar och upplevelser. Men själen är bestående, ren energi som alstrar kärlek och medmänsklighet. Själen tillhör inte kroppen, men själen bor i kroppen, och det kan här bli en förväxling; “vad är jag, som är min kropp, och vad är jag som är min själ?”

Att hitta hela sanningen går inte utan att ta dem samman, ej separera kropp och själ. Men att på samma gång se, att själen överlever kroppen, men kroppen lever ej utan själen. Så själen är jaget, och jaget bor i kroppen och delar därav kroppens upplevelser, glada och lyckliga, som sorgsna och smärtsamma. Själen vet att den är fri, men i kroppen är den bunden. Om fri energi skall bindas, krävs ett samarbete mellan kropp och själ. Ett samarbete som växer med tillit, tillit att kroppen värnar om själen och själen värnar om kroppen.

Ty jaget är inte beständigt. Det är i ständig utveckling. Allt som lever utvecklas, och det som kännetecknar livet är dess cykel, födas, leva, dö, födas, leva, dö. Själen följer samma resa, men den är bestående. Den växer och lär och det är en konstant skola, som ingen blir magister i. Livet, döden, själen och jaget följer tiden och det ni vet är sant idag kan ställas på ända imorgon. Men det som bestå är, att allt är föränderligt. Det är den enda konstanten, det föränderliga; att förnya sig och lära och lära om, att acceptera att gårdagens sanning ej har hela bilden.

Jaget växer och utvecklas, men ingen står över någon annan. Det är lika för alla. Ingen har ett högre jag än någon annan. Jaget är den del av själen, som ni visa och känner av, men själen är mer än jaget och kan ej beskrivas i ord. Orden är för fyrkantiga för att beskriva själens kompletta natur. Den är ett och den är allt. Och alla själar är sammanlänkade, såväl som jagen, och det går ej att separera dem. Själen är fri, och den kan ej fysiskt tas på, den är oändlig. Sinnena kan inte beskriva den, ty den är ovärderlig och evig.” ∞

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi skriver om “Hur vi kan göra för att hitta oss själva”.
Kontakt. Facebook.

Vi tolkar det vi ser och det vi upplever utifrån de erfarenheter och den kunskap vi har. Vi ser och uppmärksammar också omvärlden och det som sker, utifrån det vi vill se eller det vi inte vill se. Våra känslor är med och styr, även när vi tror att vi är objektiva och återger det faktiska. Vi har tidigare varit inne på detta i inlägget från 20 augusti 2015, “Behöver vi tolkhjälp för att förstå varandra i våra relationer?”.

Ber man två människor berätta om samma händelse får man oftast två olika versioner. Så vems “sanning” är då den rätta? Finns det överhuvudtaget en objektiv sådan?

Ett barn och en vuxen ser världen på helt olika vis. Och tolkningarna blir följaktligen olika. Den vuxne har fler erfarenheter, som kan göra att det blir lättare att se och tolka en händelse, men dessa erfarenheter kan också vara ett hinder och leda oss fel. Barnet å sin sida har inte så många livserfarenheter, vilket kan försvåra att göra det barnet ser begripligt. Samtidigt har barnet också en fördel av, att på grund av tidigare erfarenheter inte genast stoppa in händelsen i ett fack. Barnet har oftast också en större nyfikenhet att se och uppleva allt som sker runt omkring.

Så vi är inte alltid så tillförlitliga som vittnen. När jag (Annmari) för länge sedan pluggade på universitetet läste jag kurs i vittnespsykologi. Det var riktigt spännande, att läsa om just tillförlitligheten. Om man kan lita på mitt minne nu förstås 🙂 , så minns jag olika studier där man låtit studenter få titta på filmsekvenser där något inträffar, någon person gör något hotfullt. Jag minns t.ex. en film från en buss så fullsatt buss, att det stod folk även i gången. En person tar då plötsligt fram en kniv och hotar under ett mycket kort ögonblick medpassagerarna. Efter att ha sett filmen fick studenterna avge vittnesmål om vad som skett och vem som hotat. På bussen stod i gången en lång och något mörk man helt fredligt. En majoritet av vittnesmålen angav dock den långe mannen, som den som varit hotfull.

Vi har en tendens att när vi i efterhand ska redogöra för en händelse tro att en person som avviker i utseende är den som är “farlig”. Och vi relaterar också allt till oss själva. En kort person tenderar t.ex. att säga att det var en lång person som var gärningsman. Vi är mer rädda för det främmande, vilket också tyvärr visar sig i vardagen runt om i världen…

När vi inte har hela scenariot klart för oss fyller vi ofta omedvetet i luckor i minnet. Detta för att hjärnan alltid försöker få till en begriplighet och logik. Och när vi tänker tillbaka på händelser tidigare i livet, kan ibland de riktiga minnena vara uppblandade med det vi inte varit med om. Vi har kanske fått något berättat för oss så många gånger att vi faktiskt tror att vi varit med om det.

Så nog upplever vi verkligheten på olika vis beroende på vilka personer vi är och vilka erfarenheter vi har. Till och med syskon som vuxit upp i samma familj berättar ofta helt olika historier om sin barndom.

Här under kan vi läsa hur änglarna ser på hur olika vi uppfattar det som händer omkring oss.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Allt som sker i världen kan sägas vara fakta. En händelse är ett faktum. Men så fort människan kommer in i händelserna, så tolkas dessa händelser med vars och ens subjektiva känslor. Vissa saker är nog dock de flesta överens om, krig är tragiskt, hemskt, förfärligt osv.

Men sedan kan ändå alla människor som känner så tolka det olika. En del må tycka att krig är hemskt, men ändock ett nödvändigt ont för att nå ett större mål. Andra kan tycka att kriga aldrig är vägen till fred.

I mindre skala än de världsomstridda är olikheterna i upplevelserna inte mindre, kanske rent av större, då de är mer personliga, närmre.

För ni tolkar vad ni ser, hör och känner utifrån era egna erfarenheter, er personlighet, er sinnesstämning i stunden. Känslor och händelser kan upplevas som objektiva, men kan de någonsin vara annat än subjektiva?

Inte ens en faktisk händelse kan ses som helt objektiv. För är det fler personer inblandade, så blandar de in sin subjektivitet, och händelsen som i sig är “objektiv” tolkas alltid subjektivt.

Om t.ex. en barnfamilj är i en affär, och det ena barnet vill ha en tidning och det andra vill ha godis. Föräldrarna säger först nej till bägge, men sedan ger de barnen varsin tidning. Utifrån sett kan detta upplevas på många vis. Några ser det som dålig uppfostran att ge efter för barnens tjat. Andra ser att de tycker synd om barnet, som ville ha godis men ej fick det. Andra kan i sin tur i sig själva göra sina egna tolkningar, t.ex. att det nog för att de tänkte på att godis inte är bra för tänderna, så då gav de bägge barnen en tidning. Andra tycker synd om föräldrarna för att de har så bråkiga barn. Vissa lider med barnen.

Det som är intressant är inte att ni bara tolkar händelser olika, utan än mer att ni i luckorna i händelsen fyller i med era egna fortsättningar. Hjärnan tolkar händelsen till något annat tills ni tycker er ha en begriplig bild. Alla stegen även de ni inte såg i händelsens objektiva skeende.

Alla behöver göra världen förståelig, och det är för att få ett sammanhang, att ni inte känner er vilse, utan är ett med livet.

Så ni strör in era egna känslor och erfarenheter i allt ni ser, och var det tycks finnas små hål i det ni upplever kring er. Så landar dessa strödda känslor och erfarenheter och lägger i hop händelsen. Och vips så har ni “klart” för er vad som skett. Men har ni rätt?

Är objektivitet något att ens sträva efter? Är det möjligt? Att vara helt objektiv går aldrig för en levande själ, för det skulle kräva att ni var robotar utan egna känslor och tolkningar. Så är det vad ni vill, ha en värld av känsloavtrubbade robotar? Eller människor med medkänsla och egna erfarenheter?

Det finns de som försöker vara objektiva i allt, men det enda som sker är att dessa människor blir okänsliga, och upplevs ofta som om de försöker stå över det mänskliga, att engagera sig, att vara empatiska och intuitiva.

Det som däremot är en väg att nå en känsla, en grundad form av objektivitet är, att försöka förstå händelser från olika människors perspektiv och upplevelser, så att ni vet vad ni känner in hos andra. Att ni kan förstå och känna in fler olika tolkningar av samma händelse genom dem som upplevt dessa från olika håll. Det är eftersträvansvärt att vara engagerad och använda känslor för att det subjektiva skall nå en del av det objektiva.”

Nästa vecka är vi tillbaka med ett nytt tema. Varmt välkomna! Kontakt. Facebook.

Om självförtroende med eller utan självkännedom…

Vad är självkänsla? Vad är självförtroende? Ofta har de en liknande betydelse, men det är ändå inte riktigt samma sak. Att ha självkänsla bör ju vara att känna sig själv… men det kan vi göra utan att ha självförtroende. För vi kanske rent av tycker, att det vi vet allt för väl om oss själva inte är det mest positiva, och följden blir då att vårt självförtroende istället minskar.

Sen är då ändå frågan om det är en sann självbild, att vi är så dåliga att vi inte har självförtroende, eller är det i själva verket en villfarelse grundad på en felaktig bild av oss själva? Detta är inget som går att bevisa eller motbevisa, och det är därför som dålig självkänsla och dåligt självförtroende kan vara svårt att arbeta bort.

Om vi nu tar ordet självförtroende. Det bör väl då innebära att vi har förtroende för oss själva, vår kapacitet, och att vi tror oss om att klara oss själva.

Men vad är fakta och vad är känsla? Det är inget som går att riktigt säga det ena eller det andra om. Om det inte är något totalt ogrundat, som vi tror att vi kan som t.ex. flyga ett flygplan utan att ha utbildning etc. Men om vi har gott självförtroende i en grundad bemärkelse är nyanserna mer flytande mellan fakta och känsla.

Så vad är inom oss och vad är utanför?

Änglarna har några olika tankar som finns att läsa här under.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

Känslan av dålig självkänsla är utanför er, men känns ändock inuti. Ni känner er själva, och ni känner er dåliga. Då blir det en dålig självkänsla, men att vara självsäker är inte alltid kopplat till att känna sig själv. Tvärtom är det ofta de som har en mindre djup insikt om sig själv, som har denna dåliga självkänsla.

Det bästa är, att ha balans mellan att känna sig själv och att känna det som är bra, och det som är mindre bra, men ändå är lika mycket värt.

Att lämna en dålig självkänsla är inte lätt, det tar tid och det kräver självkännedom. Men innan självkänslan “nås”, brukar att “känna sig själv” öka den dåliga självkänslan, för det blir då era “dåliga” sidor ni ser, känner, och som ni lätt då tror, att alla andra också ser och känner. Men bara för att ni “upptäckt” sidor om er själva, så är det inte fakta/fel på er utan är er känsla. Således behöver ni påminna er, att det ni känner är er känsla, ej fakta, ej vad andra känner.

Ni är inte genomskinliga, och ingen ser det ni ser. Så låt inte er självkännedom minska er självkänsla i självförtroendemening. Självförtroende innebär att ni har förtroende för er själva, och det är en nyckel till att må bra. Förtroendet till er själva kan rädda er i alla situationer, för ni vet då att ni är förtroendegivande för er själva. På detta vis kan självkänslan bli stark och flätas samman med självförtroende och självkännedom, och så ökar förtroendet för er själva.

Lita till er kompetens, er goda själ och att försök lita på, att ni kan så mycket mer än det ni tror.”

Hur kan vi hitta självkänsla?

Ä-post:

“Om ni sträcker er riktigt långt upp och ut, så når ni aldrig er självkänsla. För självkänslan, den är inom er. Det vill säga ju mindre ni försöker nå den, desto större plats kan den ta.

Att känna sig själv är en del av självkänslan, men en än viktigare del är, att tycka om det man känner och den man är. Det är inte själviskt att vilja älska sig själv. För ju bättre ni känner er i er, desto mer kan ni nå ut, utan att tappa er känsla av själv och självkänsla. Så försök lära känna er själv och börja bygga upp den självkänsla ni kanske brutit ned genom åren. Allt går att reparera, men ni behöver en stadig grund innan ni bygger vinden och arbetar med det läckande taket.

Så glöm nu alla andra och fokusera på er, ert själv, er grund, er trygghet. Ni kan ej ge bort vad ni ej har. Så var nu rädd om er, för ni är det viktigaste ni har. En självkänsla, som är byggd på lösan grund, på andras tyckande och tänkande om er är inte en riktig självkänsla. För då kommer den ej från er själv utan från andra. Så då blir det en “andrakänsla”, andras känslor. Det är era “förstakänslor”, er själ, ert själv som skall vara grunden. Kämpa ej med taket innan grunden är lagd. Så välj bort allt som får ert hus att svaja.

Fokusera nu på er, så kommer ni bit för bit bygga den självkänsla som ni är värd. Tro på er, oavsett andras tro på er. Vi tror på er. Låt det räcka nu. Låt vår tro bli er, och låt inte andras tro eller misstro få er att svaja och tappa balansen eller hyllas och hållas upp. Låt inte någon bli viktigare än ni själva. Ni är er nummer ett, och det är oundvikligt, trots era eventuella försök att istället lyfta fram andra och lämna rum. Det går inte i längden, ty ni är ni och livet är ert. Ge er själva nyckeln till ert hus. Vänta ej på besök. Ert hus är fullt redan med er i det. Ni är allt ni behöver, och ni får sedan bjuda in dem ni vill ha där att dela det med er. Men ge dem ej nyckeln”.

∞

När man inom psykologin pratar om självförtroende och självkänsla läggs fokus oftast på hur man kan höja sin självkänsla, då det är något många behöver jobba på, och då de som har en uppblåst självkänsla sällan ser det som ett problem, och något som de vill jobba på i terapi. Så vi lät också änglarna fokusera på hur man kan höja självkänslan. Men vi vill ändå titta lite närmare på hur det kan se ut i den andra änden av spektrat…

För det finns också människor, som inte har så stor självkännedom, men ett oerhört stort självförtroende. Ett lysande exempel på det är den republikanske presidentkandidaten Donald Trump. Han är så övertygande i tron på sig själv, att så många av det amerikanska folket “smittas” av denna hans tro, att man inte ser att hans självförtroende inte är verklighetsförankrat. Och i och med hans starka tro på sig själv, så tror en skrämmande stor del av väljarna, att Trump verkligen kommer att lösa alla problem, även fast han inte kan presentera några lösningar alls.

Så självförtroende utan självkännedom och verklighetsuppfattning har i varierande stor grad sina konsekvenser.

En “uppblåst” självkänsla kan ibland likt en ballong stickas hål på, så att det pompösa spricker. De allra flesta med “uppblåst” självkänsla har nämligen i grunden en låg självkänsla. Men det finns de som, trots att ballongen spräcks gång på gång, inte själva märker att luften pyst ut. Behöver vi nämna namn? 🙂 Trump igen…

Ett annat exempel på självförtroende utan självkännedom är “Karlsson på taket”. 🙂

Välkomna tillbaka nästa vecka! Facebook. Kontakt.

Sommaren, en av de fyra årstiderna, men kanske den vi ofta tänker på som den mest utmärkande av alla årstider. Vi följer årets kalenderdagar och ser ofta fram emot kommande sommarledighet, kanske sommarlov, och allt vad den/det innebär.

Det är en årstid, som inte lämnar någon oberörd. För även om de flesta av oss har en längtan till sommaren, så finns det också många som bävar inför den. Att sommaren just “skall” vara så längtansvärd kan väcka och öka känslor av ensamhet och depression. För om vi inte har någon att åka på semester med, så kan det kännas oerhört svårt när “alla” talar om sina planer att resa med familj eller vänner, och vi kanske inte har den möjligheten. Det kan vara att vi inte känner, att vi har några som vill dela semestern med oss, eller så kanske vi inte har råd med det där lilla extra, som en utlandsresa eller att resa runt inom landet.

I dessa dagar av ständig uppkoppling på sociala medier kan vi se hur andra har det så “bra”. Det läggs ut foton och skrivs om de härliga äventyren, som hör semestern till. Ibland kanske vi haft det så fantastiskt, som det ser ut, men ofta skriver vi människor om just bara det goda och glada, varav det blir bilden till omvärlden, att vi har det så kul. Medan andra som sitter och läser kanske då känner sig misslyckade och tråkiga och … ensamma. Skulle man se på hur det är emellan det där roliga, så kanske det både kivats och bråkats och känts allmänt trist. Men det kanske man inte väljer att dela. Dock kanske vissa har mer behov av att visa just det negativa.

Således porträtterar många en vardag som är mer upp, och andra mer ner, än hur det är i verkligheten. Ändå fortsätter vi att allt som oftast snegla på vad andra gör, istället för vad vi själva gör.

Så när sommaren fortfarande är i full blom, och semestern ändå är slut. Hur har vi det då? Allt vi gjort blir plötsligt minnen, och vardagen valsar in. Ett jobb vi kanske trivs med kan ändock kännas som en fotboja. Att inte vara fri och ledig kan väcka känslan av tristess.
Andra kanske redan innan ledigheten haft en längtan bort, och att semestern tar slut brukar inte minska den känslan. Men ibland kan jobbet fylla en form av social kontakt, en paus från ensamhet eller familj, som blir som en “semester” i sig”.

Att varva vardag och semester kan ses som en lyx för dem som är arbetslösa, som inte ges chansen att variera detta. Ingen riktig semester och inget tydligt avslut, utan en fortsatt mellanfas av jobbsökande. Tänker på Pippi Långstrump som blev avundsjuk på Tommy och Annika som hade “skurlov”. 🙂

Det är ofta vi inte känner oss tillfreds med där vi är i stunden. Längtan bort är ofta stark. Även när man längtar hem, så längtar man bort. För är man inte borta kan man inte längta hem, och alltså längtar vi bort, bort från borta d.v.s. hem.

Men hur vi än ser på sommaren, så är den fortfarande här, och den har hittills på många håll varit en varm och solig sådan. Även runt vädret, och vad som anses vara fint väder, råder det delade meningar.

Att börja igen med bloggen efter vårt sommarlov, är ett jobb vi tar oss an med glädje och med hopp om att fortsätta kunna dela ämnen, som berör och intresserar.

Varmt välkomna tillbaka!!!!

Nästa vecka återkommer vi med nytt ämne.

Som vanligt är ni välkomna att kontakta oss! Facebook. Kontakt.