Som det sägs: “Take the highroad, there´s a lot less traffic up there.”
När vi har en stark åsikt eller önskan, så har vi val I varje stund att känna, om det är viktigast att få fram det vi vill oavsett konsekvens, eller om det är lättare att kompromissa eller att helt enkelt “Stå över”, “Take the high road”.

Det som är viktigt i valet är att veta varför vi väljer det vi gör. Är det av rädsla? Ett val bör inte baseras på rädsla. Är det för att vi vill att det skall vara “lugnt”? Om det är det och inte av rädsla, så är det oftast rätt. Så vad vi än väljer behöver vi hitta en snabbvariant av konsekvensanalys i oss. Då väljer vi med hjärta och hjärna.

När vi kommunicerar med andra utgår vi oftast från att de skall tala “samma språk” som vi. Men det vi säger och menar är kanske inte alls, vad den andra sedan hör. Vi tolkar våra ord med vår ord- och minnesbank, medan den andra tolkar med sin. Och när den andra svarar oss, så kan den således svara på det den tror att vi sagt. Och om vi då tror den svarar på vad vi sagt, så är det redan ett litet missförstånd här. Men om vi sedan tolkar det den andra sagt med vår ord- och minnesbank, så kan det bli ett större missförstånd.

Sådant händer hela tiden. Oftast blir det inte en så stor sak av det, men ibland kan dessa små missförstånd bli stora och få stora konsekvenser.

Så för att nå ut med det vi vill säga, det vi vill att andra ska förstå gäller det att öppna sig för den vi talar med. Att vi kan möta den andra halvvägs och att prata så att den vi pratar med förstår. Tala samma språk. Och nu talar vi inte om svenska eller engelska 🙂 utan kommunikation.

Ibland kan vår vilja att stå på oss göra oss blinda för att se, att om vi ändrar ordvalen för att göra oss förstådda, så är det inte att anpassa sig. Tvärtom då tar vi kontroll över situationen, och vi når då lättare det mål vi har. Om vi däremot envisas med att fokusera på ett visst sätt, så vi inte ändrar på oss för någon annan, så är vi inte visa, för då når vi inte vårt mål. Som änglarna brukar säga: envis är stark, men en stark är visare.

När vi däremot ändrar oss och våra åsikter, för att följa den person vi har framför oss, då är vi ute på hal is. För först och främst är det viktigt att vara sig själv. Men vi har ju många delar av oss, och där har vi lite olika framtoning i olika sällskap.

Men tänk om vi står mitt emellan två personer, som har två vitt skilda åsikter, och vi när vi är ensamma med den ena säger: “du har helt rätt”, och sedan gör det samma med den andra. Vad gör vi då när bägge står och tittar på oss och undrar vad vi har att tillföra?

Den situationen hamnar vi inte i om vi är sanna mot oss själva, är oss själva, men ändå nyanserar oss för sällskapet och är medvetna om att olika människor tar fram olika sidor hos oss.

Inget rätt eller fel kan sägas vara rätt eller fel kan sägas vara rätt eller fel. Men att vara den vi är, är rätt och kan aldrig vara fel.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“För att veta när ni är ärliga mot er själv, behövs det en ordentlig titt i det inre, att hjärta och hjärna går hand i hand, att valen är av sann natur och er karaktär. Att välja att gå emot sin tro och sin känsla av rätt och fel är aldrig rätt. Men att välja att låta någon ni älskar få det den önskar och att ni står tillbaka för att detta ska ske, det är inte oärlighet, det är kärlek.

Så om ni önskar något, som ni vet är gott för er och era nära, välj då att tala så de ändock förstår. Även om orden ni väljer inte är de ord ni själva hade valt. Alltså att tala den andres språk för att de skall förstå er. Detta är ej att anpassa sig, ej att bli en dörrmatta. Det är att välja att få det ni önskar. Det är ej heller att manipulera, för det är från ert hjärta till den andres hjärta, från er hjärna till den andres hjärna. Valet blir då lätt.

Att ha en inre moralisk kompass är viktig, att inte låta sig köras över, men ej heller köra över någon annan. Låt inte rädslan eller kontrollen styra, för när ni försöker kontrollera en situation, er själva eller någon annan, då är vi ej fria att hjälpa er. Ni är då ej öppna för det. Så att anpassa sig inom sina egna ramar är en kärlekshandling. Att anpassa sig tills ni inte vet vem ni är, det är att gå vilse och inte använda er kompass.

Att kompromissa är att visa förståelse, ömhet och kärlek. Men att kompromissa era egna värderingar är ej kärlek. Det är rädsla, och då väljer ni bort er själva och det är aldrig gott.

Vara sig själv är inte alltid lätt, men det är alltid rätt.

Men ibland är det även rätt att inte säga allt, inte ha rätt, utan veta att det ni vet, det vet ni, och den ni är, är ni. Men ni behöver inte slänga det i era näras ansikten. För det är inte kärlek. Det är att vilja ha rätt. Kan ni se skillnaden?

Var er själva, men var inte ärlig för att i “ärlighetens namn” säga sådant som ni vet sårar. Den sanna lögnen är inte en lögn. Den är en kärlekshandling, där ni inte påpekar vad era nära skulle såras av, så länge de ej ber er om era råd och tankar. Men att med väl valda ord med kärlek säga vad ni tycker och känner, det är rätt. Så om anpassning skall vara rätt skall den handla om kärlek till den andre, men också till er själva, inte en utplåning för att inte mista den ni älskar.

Om kompromissen är på sin plats, flödar det utan hack i förhållandet. Det blir som en dans där ni ibland leder och er partner ibland, men ni dansar tillsammans. Då trampar ni ej på varandras fötter. Ni reser ihop. Så kompromiss och anpassning är valet i rätt sammanhang. Lek och lär. Det är aldrig för sent att välja rätt väg.”

Med början på fredag rör vi oss i några inlägg framöver kring ämnet “Att födas i rätt tid”.

När allt kommer omkring, så är det inte att stå upp för sig själv, om det görs av rädsla. Att stå upp för sig själv trots rädsla, det är att stå upp för sig. Men om vi hävdar något för att vi är rädda, så följer vi egentligen rädslan, och den styrs då av att vi inte vågar stå på oss, utan ger rädslan för något annat vår röst.

Att stå på sig av makt, är inte heller att stå upp för sig. Det är att välja ord och handlingar, för att nå ett visst mål. Makt för maktens skull är inte att stå på sig.

Så visst kan vi vara rädda, och trots att det är riskfyllt gå emot rädslan och hävda vår rätt, och visst kan biprodukten av att vi står på oss bli en ökad makt. Men den makten kommer då av goda skäl, ej av ha begär.

När är det då rätt att inte stå fast vid en åsikt, utan att ändra den? Svaret är egentligen enkelt; När vi på riktigt ändrat åsikt. Inte av rädsla att vara den enda som tror en sak, utan för att vi fått nya synvinklar.

Om vi inte lärde oss nya saker, och då omvärderar våra åsikter, så skulle världen ej gå framåt. Forskning bygger på att utmana tidigare åsikter, och vad som var omöjligt igår kanske är möjligt idag. Tänk att människan en gång trodde att jorden var platt. Om människan hade haft kvar den tron, hade inte jorden då ändå varit rund? Så trots att någon människa har en verklighetsbild, så behöver den inte vara sanningen. Den faktiska verkligheten ändras ändå inte.

Det är inte alltid samma sak att Stå upp för sig själv” och att “Stå på sig”. Att benhårt fortsätta hävda något man inte längre tror på, handlar bara om att “stå på sig” och inte att “stå upp för sig”. Allt för att inte ge någon annan rätt, och är därför fel. Ibland är det tvärtom så, att man kan låta bli att “stå på sig”, men fortfarande “stå upp för sig”.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Att “stå upp för sig” och att “inte lägga sig platt”. Det är uttryck som har en grund i att det känns, som om ni har övertaget om ni står, i jämförelse med om ni ligger. Men att våga vara er själv, klar och tydlig, med vad ni vill, och vad ni kan och inte kan, kan ni göra oavsett vilken kroppsställning ni har intagit. Ty den styrkan kommer inifrån och ut.

Att vara störst, bäst och starkast, behöver inte vinna över en skarpsynt logik och en tro på sig själv. Så tänk er hur ni står upp (upprätt) och tittar nedåt, och ni visar att ni växer med varje ord ni säger, ord som visar, att ni inte låter någon sätta sig på er. Tänk sedan hur ni sitter ned, men ändock är lika starka. Ingen sätter sig i knät på er. Tänk er sedan liggande, och känn hur er styrka finns kvar i er lika stark, som när ni stod upp.

Det är inte för inte talesätten “Sätta sig på någon”, “ligga platt”, “falla platt”, “stå upp för sig” och så vidare är relaterade till kroppsställning. För kroppen visar ordlöst vad ni vill säga. Men det är lika fullt möjligt, att vara tuff även i “underläge”, “perception is reality”. Känner ni er starka i er själva, så spelar det ingen roll om ni har Karl-Alfred, Bamse eller Hulken framför er. Ni är inte svagare för att någon annan är starkare. Kan ni se det?

Om ni vet vad ni vet, eller tror er veta vad ni tror, våga då låta andra få dela er vetskap och tro. Och låt inte andras ord få er att tvivla på vad ni ser, om det inte är så att ni faktiskt ändrar åsikt, och då inte för att ni är så rädda att ha fel, att ni genast litar mer på andra än er själva. Utan för att den andra faktiskt har en poäng som gör, att ni omvärderar er vetskap och tro i det. Ni har en ny infallsvinkel, och det är det mogna och kloka att väga in all ny kunskap och sedan ta nya beslut, som ej de heller är slutgiltiga.

Det är en stor skillnad på att ändra åsikt, för att ni är rädda att ha en annan åsikt, och att faktiskt ändra åsikt för att ni lärt er något nytt. Det är inte svårt att känna skillnaden på det. Den första är rädd, den andra är vis nog att veta, att trots att den är vis, så vet den inte allt.

Så välj ej “följa John”, utan välj att se vart “John” går, innan ni beslutar er för att följa honom eller gå i era egna spår. Så här har vi ytterligare ett talesätt, att “gå sin egen väg” Åter igen en kroppsställning, ligga, sitta, stå och gå. Men glöm ej, att det ej behöver vara bokstavligt. Även en rullstolsbunden kan “gå sin egen väg”, kan “stå upp för sig” osv. Det är känslan i er som avgör vad ni egentligen gör. Men kroppen är ändock ett redskap att förmedla sig med. Men det går att göra i små, små gester, miner eller i större saker som att gå sin väg, “vända på klacken”, “slå klackarna i taket”, “gå i taket” osv.

Om ni vet, att ni har rätt i en fråga som är känslig för någon annan, så är det ibland visare att inte hävda sig. För det kan räcka att ni vet, ni behöver ej övertyga alla om er vetskap. För ibland är relationen till någon annan mer värd att bevara intakt än, att hävda sig och sin rätt. Det är kärlek och klokhet, ej att vara underlägsen eller undfallande. Men att värdesätta det stora ej det lilla. Ej bråka om detaljer som egentligen ej behöver dryftas, utan att våga veta när det är värt att kämpa, och när värdet ligger i att låta allt vara osagt.

Lär er era egna känslor, ert kroppsspråk och era ord, så vet ni när ni är i en situation med andra människor, hur ni vill reagera och vad som leder er rätt och er relation rätt. Ibland är det att stå tillbaka och inte säga allt ni ser, ibland är det värt risken att förlora någon annan för att ej förlora er själva.

Men det är viktigt att ni ej styrs av vare sig rädsla eller makt för i dessa bägge blir resultatet baserat på fel grund. Välj från ert inre, det ni behöver. Då är konsekvenserna alltid välkomna.”

På tisdag står vi fast vid detta tema. Så fortsätt titta efter pausen! 🙂

Titta gärna in på Terapeutiska Skattkistans Facebook.

Vad är egentligen ”Tur” och ”Otur”?  Har vissa personer mer tur än andra, och finns det de som är otursförföljda? Kan vi påverka turen? Det finns en rad ordspråk och skrock om ”Tur och ”Otur”.

Krossar man en spegel, riskerar man sju års olycka, hittar man en fyrklöver betyder det tur, går man under en stege står oturen på tur. Har man otur i spel, så sägs det att man istället har tur i kärlek. Spikar man upp en hästsko för att dra till sig lyckan, så gäller det att sätta den åt rätt håll, så att inte lyckan istället rinner ut.
Bajsar en fågel i huvudet på dig, så ska du inte bli förskräckt, för det betyder tur!

Och om det regnar när du gifter dig, så kan du vara lugn, för regn i brudkronan bringar lycka till äktenskapet.

”Tur är den skickliges belöning” är ett ordspråk, som figurerat i den filosofiska debatten. Är även skickligheten baserad på tur? Det låter vi vara osagt här… 🙂

Det här med tur och otur har intresserat både psykologer och filosofer och många studier har gjorts härom. Vad är skillnaden mellan dem, som säger sig vara lyckosamma och ha turen på sin sida och dem som har otur? Den brittiske psykologiprofessorn Richard Wiseman är en av alla som velat reda ut dessa begrepp. Han intervjuade och gjorde experiment med mer än tusen personer, som sa sig ha endera extrem tur eller otur.

Hans tes var att det är människan tankar och attityder, som avgör om de har tur eller otur.( Väldigt likt det vi kan läsa om i Ä-posten.) Om Richard Wisemans resultat kan den som så önskar läsa mer på nätet. Men vi ger här ett litet citat om ett av experimenten.

”Han lät här några personer räkna antalet bilder i en tidning. Han talade inte om, att det på sidan två stod med stora bokstäver: ”du kan sluta räkna nu, tidningen innehåller 43 bilder”. De tursamma upptäckte meddelandet, medan de otursamma var alldeles för upptagna med att räkna, för att se möjligheten att slippa.” Hans analys av det hela var, att de tursamma omedvetet använde sig av en teknik, som går att utveckla, den att uppmärksamma det oväntade och normbrytande.”

Många vill däremot tänka att det är slumpen som styr, och att vi med magi och vidskeplighet kan påverka vår tur eller otur. I Ä-posten längre ned kan vi läsa: ”Det är inte en magi som styr era liv, och ni är inte chanslösa mot denna ”otur”. Ni kan välja att se det som att ibland går saker bättre, ibland sämre, ibland inte alls, men att det går att ändra på. Det står ej skrivet i stjärnorna.” Något som vi instämmer i, det handlar mer om attityden till livet och det som sker.

En del personer tillskriver sig själva eller andra tur istället för skicklighet. Och detsamma med otur. Man förminskar på detta vis antingen sig själv eller någon annan.

Annmari: ”Jag drar mig här till minnes något som kan passa in här. För många år sen spelade jag golf… En person i sällskapet hade en väldig otur(enligt honom själv) 🙂 Varje gång han missade ett slag eller en putt brast han ut i en harang av ord, om vilken otur han hade. När en av medspelarna slog ett bra slag, så utgöt han sig om vilken sagolik tur den personen hade. Och när medspelaren gick bet på en kort ”självklar” putt, blev den omedelbara kommentaren ”äntligen någon rättvisa!”

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

”Tur är inte något som bara få förunnas. Det är bara att vissa är mer eller mindre benägna, att känna sig lyckosamma. Det finns ett uttryck ”att vara oturförföljd”. Är det också få förunnat eller snarare drabbat? Likväl här, så handlar det ofta om er inställning, som är närmre vad individen känner för sig själv.

Om vi talar om tur, som i turen att vinna på Lotto, så är det den rena turen. Det har inget att göra med, att vara en lyckad lottägare, däremot kan man ju ej vinna på Lotto om man ej spelar eller köper en lott. Att ha otur i lotterier handlar väl egentligen istället om, att nästan alla lotter är nitlotter.

Så om turen kan vara ren och skär tur. Kan även otur vara det? Eller har otur i större grad ett sammanhang? Det är inte lika lätt att definiera otur. För där spelar fler faktorer in, det är inte svart eller vitt.

Ni föds inte med tur eller otur. Ni föds till en värld, som kan vara mer eller mindre lätt att leva i. Men det handlar ej om tur och otur. Mer om fakta. Att födas i ett land och en kultur, som är priviligierad, ger en lättare start än att födas in i ett krig och förtryck. Detta är dock ej tur eller otur.

Hur ser vi då på lyckanden? Är det tur eller hårt jobb, som ligger bakom? Ofta för att nå stor framgång behövs hårt jobb, men också lite tur vad gäller att vara på rätt plats vid rätt tid. Och få möjligheter, som inte hade givits om ni ej varit exakt där ni var i exakt den stunden. Här är det då en tangering med vad ni kallar ”meningen”. Och i ett sådant fall är ”tur” och ”meningen” förklaring för samma sak., att ni vet att ni lyckats, då ni hade timingen på er sida.

Om ni ser någon annan lyckas, så kan ni också tillskriva detta till turen, ibland på grund av avundsjuka, att ni ej är lika framgångsrika. Detta leder er dock till att ni förminska någon annans jobb, för att stärka ert självförtroende.

Om ni ser er egen framgång som tur mer än, att ni lyckats för att ni faktiskt är bra, så är det för att ni inte vågar ta åt er äran, som är er. Det är aldrig bara ”tur” i lyckanden. För även om ni har ”tur” först, och blir uppmärksammade för något ni gjort eller för den ni är, så kan ni ej fortsätta rida på ”turvågen”. Om ni ej jobbar på, så kommer ni ej fortsätta att gå framåt i den karriär ni kanske ”halkat” in på. Så lite tur, talang och arbete, det ger en långvarig framgång. ”Tur” är kortvarigt.

Tur är mer nyckfullt, än att göra något för att lyckas. Tur kan tillskrivas slumpen. Arbete kan ni påverka. Otur likaså.

Så vissa av er kan känna sig drabbade av otur, känna en hopplöshet, som gör att ni ej tar i tu(r) 🙂 med det ni kan ändra på. Det är då lätt att antingen tycka synd om sig själv och halka in i offertänk, eller att vara rädda att ni är så otursförföljda att ni ej vågar vara nära de ni älskar, av rädsla för att de ska dras ned i er” otur”. Som tur är så fungerar tur och otur inte så.

Det är inte en magi som styr era liv, och ni är inte chanslösa mot denna ”otur”. Ni kan välja att se det som att ibland går saker bättre, ibland sämre, ibland inte alls, men att det går att ändra på. Det står ej skrivet i stjärnorna. Ni kan påverka era liv och er inställning, så var lite lyckligare genom, att ta makten över era lyckanden och fokusera på det ni kan göra, ej överlämna det till en högre makt, som ger er tur eller otur. Ni är fria att välja.”

Nästa ämne på tur 🙂 ,på fredag, handlar om att ”Stå upp för sig själv” och att ”Stå på sig”, vilket inte alltid är samma sak…

Förändring del II..

Hannah här: Vi lever i ett konsumtionssamhälle. Förändringar går snabbare och snabbare. Hur påverkar det oss? Vi kan längta efter förändring samtidigt, som vi är rädda för den.

Att byta frisyr innebär ofta en “lagom ofarlig” förändring. Inte helt oåterkallelig, men ändå lite… Jag har som säkert många andra, när jag känt mig uttråkad av frisyren klippt lugg, för att sen bli missnöjd… växa ut luggen… tröttna igen och klippa. När jag var liten gick jag alltid glad och förväntansfull till frisören, för att efter klippningen ofta ha tårar sprutande likt lille Skutt. 🙂

Ingen dag är den andra lik, även om vi ändå ibland har en känsla av att så är fallet, att det känns som om allt står still. Vi blir uttråkade och längtar bort. Drömmen framåt blir till en flykt från vardagen. Att drömma är av godo, men det gäller att försöka se om drömmen om förändring, handlar om att vilja skapa en bättre framtid, eller om det är en flykt från nuet.

Ibland “tvingas” vi till förändring av yttre omständigheter, såsom egen eller närståendes sjukdom, en närståendes död, eller att vi mist jobbet. Vi tittade lite på det i inlägget från 11 mars om att “Gå vidare“. Yttre omständigheter, både privata och från samhället. I stort och smått. Till och med vädret “tvingar” oss till anpassningar. 🙂

“Var och en sin egen lyckas smed”… som ett gammalt talesätt lyder är aktuellt i dagens samhälle, allt hänger på individen. Förr var framtiden mer utstakad, som vi kan läsa om i Ä-posten längre ner.

Ett annat talesätt “No matter how flat you make a pancake, it still has two sides” (Det spelar ingen roll hur platt du gör pannkakan, den har fortfarande två sidor). Det positiva är att vi kan påverka våra liv. Det negativa är om vi själva eller omvärlden ställer för höga krav på oss, kan resultatet bli att vi känner oss misslyckade, om vi inte lyckas leva upp till verkliga eller inbillade krav.

Vårt samhälle förser oss alltså med en rad valmöjligheter. I Ä-posten kan vi läsa om hur rädslan för att välja “fel” eller gå “fel” kan hindra oss att ta nästa steg, att göra en förändring. Och vi fortsätter som förut.  Här finns ett annat passande ordspråk, “Det är dags att kliva av hästen, när man upptäckt att den är död.”

Det finns olika anledningar till att vilja streta emot en insikt, som “kräver” en förändring. Vi kan till exempel “blunda” för en insikt, som vill visa att vi levt på ett vis, som inte varit bra för oss. Detta för att det då kan kännas, som om vi “slösat” bort en massa tid av livet. Och så fortsätter vi istället som förut. Änglarna menar dock, att det inte är slöseri innan vi fått vår insikt. Vi kunde ju inte gjort annorlunda då. Däremot när insikten fallit på plats, och vi ändå inte tar steg mot att förändra vad vi inte är nöjda med, då först kan vi tala om “slöseri”.

Ironiskt nog är rädslan för att känna detta “slöseri” ofta så stark, att vi skjuter upp förändringen, vilket egentligen bara ger oss än mer tid att känna vi “slösat” bort.

Innan Ä-posten tar vid avslutar vi med att citera något som vi hörde Tommy Körberg säga i TV: ” En insikt “drabbar” oss aldrig Den får vi jobba för.” 

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Allt känns som om det går snabbare och snabbare i dessa dagar. Tiden rent klockmässigt är dock konstant. Men förr fanns det inte lika många valmöjligheter, gällande val av yrke, bostad eller partner. Livet låg i högre grad utstakad framför er. Ni föddes in i ett samhälle, där ni ofta blev kvar.

Nu däremot har världens lekplats öppnats på ett större plan. Att resa över jorden är inte bara få förunnat. Att välja sin egen väg, att skapa sitt eget liv är lättare idag. Det är vackert, men det innebär också ett större ansvar för era egna liv, såväl som era näras, och för omvärlden. Det ni gör påverkar i större grad fler människor, ju fler människor ni har i ert liv.

Ett mynt har alltid två sidor. Det som är gott är, att ni kan skapa era liv, ni kan påverka er plats i samhället och er väg. Ni har tusen och en valmöjlighet.

Det som dock är baksidan av detta mynt är, att alla dessa val kan ge beslutsångest. Detta kan gälla i relationer, där en ständig rädsla att välja fel, därav kan leda till att ni kanske ej ge en person chansen att utvecklas i ett förhålland med er, utan ni tänker “hm, det finns nog någon bättre för mig därute”. Men då står ni med ena foten utanför förhållandet, och det kan aldrig utvecklas, så länge inte bägge fötterna står innanför tröskeln.

Det finns tusen och ett jobb att drömma om, men när ni väljer ett är risken att ni då tänker “åh, om jag valt något av de andra tusen, så vore jag mer tillfreds, lyckligare och så vidare”. Detta är en svår balansgång, för val är det finaste som finns, och de finns i varje stund. Men att lamslås av beslutsångest inför valen stoppar flödet.

Det finns ett uttryck som säger att “allt har sin plats”, och det stämmer, men om ni inte vågar välja av rädsla att välja fel, eller att ni väljer, men sedan ständigt tänker på vad ni “kan ha missat”, så är ni ej på den platsen. Ni är mellan två steg och vågar inte ta steget av rädsla att “fastna” eller “gå fel”.

Människor har ofta både en längtan bort och en längtan hem. När ni är ensamma längtar ni ofta efter tvåsamhet, och i tvåsamhet blir längtan ofta efter ensamhet. Det är så lätt att alltid vilja ha det som inte är nuet. Antingen drömma bakåt, att “tänk om jag valt det och det, då vore allt frid och fröjd”, eller drömma framåt, att “när jag uppnår det och det, så blir allt frid och fröjd”.

 Men var kommer då “fröjden i nöjdhet” in? “Nöjd i fröjd” borde vara vad alla önskar uppnå. Att vara nöjd betyder inte att ni inte bör, kan eller skall ha drömmar. Tvärtom handlar det mer om att vara nöjd, där ni ger er en möjlighet, att nå dit ni drömmer på riktigt, med riktiga steg, inte bara drömmar bort från nuet, utan drömmar till framtiden.

Ofta är det när ni ej är tillfreds med nuet, som ni längtar efter förändring. Och ibland är nuet inte något ni är nöjd med, och att detta är “sant”.  T.ex. om ni lever i en krigszon, så är det klokt att ej vara nöjd med nuet. Men om vi talar om den grå vardagen, det som kallas “ekorrhjulet”, där leder en acceptans och en form av nöjdhet, till en stabilare grund att stå på än, att snurra runt, runt i ekorrhjulet utan kontroll. Och att då istället ta steg mot förändring.

Det ni längtar till kan ni dock rädas, när ni väl når dit hän. Om ni skall byta jobb, så kan det gamla jobbet plötsligt kännas så, så svårt att lämna. Det handlar då om en rädsla, att förändringen går åt fel håll, och att det ni tröttnat på nu inte längre känns trist, utan tryggt. Eller när ni tar er ur en relation, och er partner träffar en ny kärlek. Då kan er före detta partner plötsligt verka attraktiv igen. Vissa tar då och gör ett nytt försök tillsammans. Det fungerar så länge det inte handlar om en rädsla för förändring, eller rädsla för att vara ensam, utan att det handlar om, att tiden ifrån varandra har visat, att ni faktiskt vill vara med varandra.

Så hur vet ni vad som är vad? Jo, genom att vara i nuet, blicka bakåt och se framåt.  Att försöka att inte älta gamla val, de är gjorda och kan ej väljas om. Utan göra nya val, och vem vet, ni kanske ändock kommer dit ni skulle hamnat om ni valt det förut. Men det är skillnad på, att lära av det förgångna gentemot att ångra det.

Så vad är baksidan och vad är framsidan? Det gäller att titta på bägge, och se vad i detta val, som är baksida för just er? Och vad som är framsida? För någon annan kan myntets baksida, vara er framsida.

Så våga förändra och utvecklas, men förändra ej för förändringens skull, eller för att ni känner att det förväntas av er från andra eller av samhället.

Vill ni jobba på samma arbetsplats i hela ert liv, våga det. Det som gör er nöjda är er väg.

Om ni hittar er livspartner tidigt, och kan leva i denna relation hela livet, våga det. Om ni vill skiljas, våga det.

Förändring är ej rätt eller fel i sig. Det är vad ni gör av förändringen, och vad ni önskar av den, som visar vägen.

Längta ej bort när ni är hemma, längta ej hem när ni är borta, utan försök vara nöjda med, att ni vet, att när ni är borta kommer ni hem och vice versa. På så vis kan ni vara i det ni är i nu. I nöjdhet. Livet förändras vare sig ni vill det eller ej. Men försök att följa med i förändringen och lev med den. I “nöjd och fröjd”, med nyfikenhet.”

Nästa vecka botaniserar vi kring bland annat “Tur och Otur”.

Du hittar oss också på Facebook nu.

Om förändringar del I.

Om vi tittar i backspegeln, men tror vi ser framtiden, är risken att vi återupprepar dåtiden.

Om vi däremot ser att backspegeln är dåtid och framrutan är framtid, så kan vi lättare skapa något nytt.

Det finns olika talesätt runt begreppet “Förändring”.

“Man vet vad man har, men inte vad man får”.
“Man måste stänga en dörr, innan man öppnar en annan.”

Hela livet består av förändringar. Det enda som är konstant är, att livet förändras. Detta blir ibland mer eller mindre tydligt. Livet kan trava på i samma spår år efter år, och det känns som om varken vi eller livet förändras. Men även när det inte handlar om livsavgörande händelser eller beslut, så är livet i ständig förändring.

Sen finns det stunder då, då vi gör val, som medför större förändringskraft, till exempel byta jobb, skilja sig, flytta med mera.

Om vi vågar leva i takt med livet, så kan vi hitta en förnöjsamhet i både vardag och större förändring. Det vill säga ej vilja bromsa tiden och ha ett “Kodak moment”, frysa bilden och alltid stanna här och nu, för det går ej. Och så länge vi kämpar mot tiden kan vi aldrig vinna.

Ej heller är det fruktbart, att vilja hoppa flera steg in i framtidens framtid. Man kommer inte fortare fram för det. Det enda som finns är nuet. Så om vi är rädda för förändringar, så kanske vi lever med siktet i backspegeln och inte upptäcker vad framtiden har att erbjuda.

Eller om vi är rädda för att framtiden skall vara lika svår, som det förflutna, så kanske vi då blickar bakåt in i backspegeln, men tror att vi har siktet inställt på framtiden.

Och om vi längtar efter förändring, så kanske vi ändå räds den, när vi är nästan framme. Vi kan önska förändring, göra förändring och då inse att förändringen landar oss på samma plats. Och då kanske vi har bytt ut ett scenario till ett liknande, en person till någon annan, en snarlik bara i en annan “kostym”.

Det är inte ovanligt att vi när vi träffat en ny partner, som vi tror är en helt annan typ än våra tidigare, efter en tid upptäcker att problemen som uppstår i förhållandet är desamma som i våra tidigare relationer. Bara dolda i en ny “kostym”. Detta kommer att upprepas tills vi jobbat med oss själva, och fått nya insikter.  Då kommer vi kunna möta och välja någon som ger oss mer harmoni eller åtminstone “nya” problem. 🙂

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Rädslan skapas av det okända, det som väntar och förväntas och är en följd av, att inte till fullo acceptera situationen, att allt sker av en mening, en högre plan, som ni inte kan se, men måste leva med konsekvenserna. Så den oro, som skapas av, att inte vara i kontroll är grunden i oron. Den vägledning vi ge, känns inte alltid tillräcklig. Ni önskar och ber, att allt skall gå väl, och ni vill ha det som ni vill.

Men om ni hittar en tillit till, att det som sker nu och som känns tungt och oöverstigligt, leder vidare på just er väg. Omtumlande händelser har en plan, en plan vi se, men ni ej se. Ni ser det sedan när ni hittat vidare på er väg. Allt i backspegeln är nu bakom er, men innan, när det var framför er visste ni ej vad som skulle ske.

Framtiden ser ut på ett vis, i backspegeln ser den ut som det förflutna och det skiljer sig. Som när ni kör på en väg åt ena hållet och då ser saker, som man inte nödvändigtvis upptäcker då ni kör åt andra hållet. Därav är det viktigt att se på helheten, lycka och sorg, kärlek och oro, allt är i ett flöde.

Så länge ni vill justera backspegeln, för att ni inte är nöjda med vad ni ser, så länge blickar ni bakåt och ej på vägen ni kör. Så istället för att enbart ha ögonen i backspegeln, se vägen framför er. Nya möten, nya händelser. Allt är möjligt, och likväl är egentligen allt oåterkalleligt, i den meningen att gjort kan ej bli ogjort. Men “skador” går att reparera. Så ta in bilen på besiktning och lagning när ni krockat, men lita till att vi och mekanikern kan laga bilen. Så ni blir “lagade” efter ett sår.

Glöm ej, att livet inte består av separata händelser, utan ett radband av möjligheter, som länkas samman. Ni vet inte vad som komma skall, men litar ni på att det är rätt, då får oron ej plats.

Däremot är det viktigt att sörja sin förlust, jobb eller närståendes död, för den utgör också en länk. Men om ni hittar tilliten, att allt ske av en högre mening, då finns inte ånger över det som skett och inte rädsla för det som komma skall. Då finns istället en acceptans och förlikning med att det som hänt är över, och ni kan blicka framåt i vindrutan. Och ger oron er en dålig sikt, så ta och sätt på vindrutetorkaren och låt den hjälpa er se framåt. Ni kan nu köra utan att krocka.”

På fredag fortsätter vi på tema “Förändring”, om att längta efter förändring och samtidigt vara rädd för den.

I vårt förra inlägg 8 mars behandlade vi “Ältandet” och går här vidare med nästa steg, om att “Gå vidare”.

Det kan, som vi kan läsa i Ä-posten här under, kännas “klyschigt” och även kravfyllt, att när man varit med om något svårt, få höra, att det är dags att “gå vidare”.  Så låt oss titta på några olika situationer, och vad uttrycket “gå vidare” då innebär.

Att “gå vidare” när man mist sitt jobb, är ju egentligen redan gjort, då man slutar dyka upp på arbetsplatsen varje dag i tro, att man fortfarande har ett arbete. Men sedan är det ju önskvärt, att gå än vidare och ta nya tag…

Att “gå vidare” efter skilsmässa, uppbrott från partner, är väl redan gjort, när vi inte hindrar vår partner i skilsmässan och har skrivit på pappren. Medan sen för den egna lyckans skull är det önskvärt, att med känslorna gå än vidare i sitt eget liv. Och hitta sitt “nya” liv.

Att “gå vidare” när någon dött är egentligen redan gjort i och med att man inte dör själv. Men att det sedan är önskvärt att inte bara leva, utan också vara närvarande i livet, sitt eget liv, sitt “nya” liv.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Att “gå vidare” har blivit en klyscha, som används både i passande och opassande sammanhang. I vissa fall kan det låta hårt och okänsligt att välja detta uttryck. Men om ni tänker er, att “gå vidare” på samma sätt som att “acceptera”, så är det en motpol till att “fastna i ältande”. Att fokusera på att acceptera vad som hänt och hur nuläget är, är viktigt för att få ett fullödigt liv. Ett liv som levs efter de förutsättningar ni nu har, inte ett liv som levs genom att önska det omöjliga, såsom t.ex. att göra något som hänt ogjort.

Att däremot sörja vad som hänt, om ni förlorat någon nära, om ni skiljts från någon ni älskar, om ni behövt sluta på ett arbete ni trivts på, det är inte att “fastna”, och det är inte en motpol till att “gå vidare”. För bara genom att leva vidare, så går livet vidare. Så trots ältande kan ni ej få tillbaka det, som är oåterkalleligt förlorat. Men det betyder inte, att ni inte kan eller inte bör fortsätta sörja den förlusten. Den akuta förlusten behöver bearbetas och även ältas, för att ni ska kunna förlika er med det som skett. Det är först när ni inte accepterar era nya förutsättningar, som ältandet i ältandets bemärkelse kommer in.

Så vad vi önskar att det ligger i orden “gå vidare” är, att det betyder, att ni accepterar vad ni har varit med om, att ni har sörjt, bearbetat och tagit in eventuella förluster. Men att ni ändå lever. Ett nytt liv, en ny verklighet, men att livet går vidare hela tiden. Livet står aldrig still, tiden står aldrig still, således kan ej heller ni någonsin stå helt still. Ni går alltid vidare, tills den dag ni tar ert sista andetag, och då “går ni också vidare”. 🙂

Alla behöver olika lång tid i bearbetningsfasen, och den fortgår hela livet. Men skillnaden i att leva vidare, är att ni inte bara “går vidare” utan även lever. Det vill säga ser nya möjligheter, att våga fokusera framåt, trots eventuella sår bakåt. Att våga vara lycklig, trots tidigare olycka. Att unna sig att vara lycklig, och att njuta även om alla ni älskar inte kan njutit lika mycket.

För när ni vågar det, unna er själva att lyckas, och likaså unna andra deras lycka. Då är det livet, som “går vidare” med er med sig. Ni går med livet och framtiden, ni lever, det är inte livet som går vidare, och ni stretar emot. För vidare går ni alltid i och med tiden. Så “fastna” är en sanning med modifikation. Ni kan “fastna” känslomässigt i ett tänkande, som är bakåt, det vill säga önska fram något omöjligt, som att radera gamla händelser, men hur mycket ni än “fastnar”, så fastnar ni aldrig. Kan ni se det?

Och det är därför det fina i att “gå vidare” kan uppfattas klyschigt, hårt och känslokallt. Det är därför att “fastna” likaså kan vara en klyscha, som slängs med vid opassande tillfällen.

Så försök att inte tänka i dessa banor, ej fastna i att “fastna” eller ej, “gå vidare” för sakens skull. Utan leva vidare och leva varje minut, för det gör ni ändå. Enda skillnaden är att ni är i livets flöde eller ej. Men så länge ni lever, så går ni vidare i den största och djupaste bemärkelsen. Det går aldrig att komma undan tidens kraft. Så glöm att benämna det som “fastna” eller “gå vidare”, kalla det bara att leva vidare.”

Nästa vecka kommer vi prata om förändringar, om rädslan för förändring, men också om önskan om en sådan. Vi berättar detta redan nu, som en liten förberedelse 🙂

Vi kan också tipsa om att du under fliken “Aktuellt” hittar, att vi har ett “Föredrag” söndagen 17 april klockan 14 – 16. På Surbrunnsgatan 16 i Stockholm. Anmälan under Kontakt.

Vi finns också på Facebook.

Vi har väl alla erfarenhet av att älta… och vi har erfarenhet av att lyssna till någon annans ältande… Så var går då gränsen mellan där det är sunt, att upprepade gånger prata om något svårt, ett svek, sorg över någon som gått bort eller en annan förlust, och att det blir till en rundgång som aldrig slutar? Och som dränerar både ältaren och lyssnaren.

Man kan också älta över något man ångrar. Varför gjorde jag si eller så?

Det “sunda” ältandet, upprepandet, kan leda till att tydliggöra något, och som på så vis kan visa väg till förändring. Men då är det, som vi kan läsa i Ä-posten här under inte fråga om ältande, utan om bearbetning.

Det finns olika typer av ältare, den som ältar ur självanklagelser och den som ältar ur sin offerroll. Hur kunde jag göra så? Hur kunde den och den göra så mot mig?

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Att älta är mänskligt och att tidvis “behöva” älta är mänskligt, att “fastna” i ältande är mänskligt. Att däremot ta sig från den läkande delen i ältandet till att sluta älta, är det inte många, som har så lätt för.

När så ältandet tar över livet, då behövs en motpol, och det finns flera olika sådana. En av dessa är acceptans, att acceptera att det ni ältar har hänt. Ni kan inte genom tanke, logik eller magiskt tänkande ändra på dåtiden, hur många gånger ni än spelar upp händelsen i huvudet. Hur många gånger ni låter andra höra på ert ältande. Inte ens om hundra procent av den lyssnande skaran håller med er, så ändras det som skett.

Det vill säga inget kan någonsin göras ogjort. Det viktiga är hur ni hanterar vad som hänt. Där kommer acceptansen in. För inte förrän ni ältat “klart”, så kan ni ta itu med problemet. För så länge ni ältar, så kör ni runt, runt, runt i rondellen. Vilken väg ni än kör ur rondellen, så kommer den leda er ur det stagnerade ältandet. Dock kan den leda er mot ett ännu starkare ältande, som ältar att ni ältar och så vidare. (D.v.s. man ältar att man inte tagit sig ur ältandet tidigare, istället för att vara glad att man gjort det nu.) Eller så kör ni framåt, dit lösningen må finnas.

Gamla problem, nya problem och framtida problem, kan aldrig ältas till problemfrihet, för det går aldrig att lösa något bakåt. Så problemlösningen ligger alltid i nuet och i framtiden, oavsett när problemet började.

Minnet av det ni ältar kan variera.  Ju fler varv ni ältar runt i rondellen, desto yrare i huvudet blir ni, och till slut vet ni inte vilket håll ni kom ifrån, och ni vet inte vad som är verkligt och ej verkligt i er pågående inre dialog.

Så att älta, kan det vara positivt? Ja och nej. Det positiva ligger i att gå igenom händelser, tankar, känslor och sagda ord och bearbeta dem. Men då är ältandet inte ett ältande, utan en bearbetning med eftertanke. Och det är en viktig del i att lära sig förstå sig själv, andra och livet. Att rannsaka sig själv och hitta nya vägar.

Även “olösliga” problem, tidigare upplevelser, kan läkas med en lagom dos “ältande”, för att få ur sig sina känslor, tankar och sin oro och att då släppa den fri. Ni kan även behöva “älta” med någon annan, och på så vis “få ur” er det ni grubblar på, gå igenom händelser och “vältra” er lite i det besvärliga, för att kunna släppa det. Så ältande som lutar åt att få det ur sig, lutar åt “rätt” håll, och så länge ni ej lutar för tungt dit, så faller ni ej.

Så vem kan då säga när det är dags att sluta älta? När går ältandet över från det bearbetande stadiet till det betungande? Det finns som med allt annat när det handlar om livet, inga exakta tidsramar. Men då ältandet äter upp er inifrån och ut, när det konsumerar er, när ni konsumerar ältandet, och det blir ni, då är det hög tid, att köra ut ur rondellen.

Om vägen ur rondellen styr er från ett annat håll än det ni kom från, så är ni på rätt väg. Att våga släppa ältandets falska trygghet, för att köra mot nya mål är att leva. Ett ständigt ältande är inte ett fullödigt liv, ni lever det ej här och nu, ni ältar livets gåvor tills ni hittar något nytt att älta. Något gammalt, något nytt, något gammalt. Runt, runt i rondellen, där vägskylten säger “Älta”.

Så hur slutar ni älta? En början är att våga se: “nu ältar jag igen”. Istället för att köra på i gamla hjulspår i ältandets rondell, bromsa och tänka efter, känna efter. Vänta att starta om tills ni vet, att Älta inte är slutstationen. Ni kan hellre stanna till, studera kartan igen, och vänta tills “Ältandet” är bakom er. En paus att checka vägen ur rondellen försinkar er mindre än att köra fel, köra fast.

Så när ni hittat fram till Älta, låt alla tankar och känslor komma fram, dra det några varv och när ni ältat ur er vad som hänt, där och då är det viktiga och avgörande vägvalet. Att stanna i ältandets rondell eller köra ur den. Bli vän med ert ältande, men bli aldrig beroende av denna vänskap. Se att ältandet lever för en enda sak, att älta.

Om ni bjuder in ältandet, så kommer ältandet att komma, och ältandet går inte hem förrän ni ber det. Ältandet som bjuds in, slår sig ned, och gör det bekvämt för sig och kommer sitta där och älta, tills ni väljer att säga “Stopp”. Har ni upplevt någon ni känner sitta kvar i ert vardagsrum, och ni tänker: “snälla, kan du inte gå nu, jag är såå tröööött.” Ni tror ni sänder ut signaler om, att ni vill vara ifred, att festen är slut.

Men vännen sitter där den sitter och mal på, märker inget alls. När ni lyssnat och lyssnat upptäcker ni, att vännen låter som ett upphakat band. Rondellen går runt, runt och resonemanget ni hörde för en kort stund sedan, och en timme sen fortsätter… Er vän har nämligen tagit med sin “plus en gäst”, “ältandet”. När ältandet tar plats finns inget rum för annat. Så er vän har bara ögon för ältandet och märker då inte, att ni vill säga “tack och hej”. Här kan ni vara försynta och vänta ut vännen, eller lite taktfullt bromsa vännen, och på så vis hjälpa er alla.

Så känner ni igen er själva eller andra i denna situation? Oftast har ni alla något som är svårare för er att släppa, så försök våga konfrontera era egna “ältningsmönster”. För att repa upp dem. För det är aldrig för sent att börja sluta älta. Och försök då ni ser ert mönster, att ej älta att ni ältat, för då kör ni fast igen. 🙂

Acceptera det som hänt och sikta sedan på att försöka välja vägar, som ni ej behöver älta. Där finns det positiva, som kommer från ältandet. När ni åker från Älta.”

I vårt nästa inlägg, på fredag 11 mars, “går vi vidare” med att ta nästa steg från “ältandet”, om att “gå vidare”. 🙂

Det kan vara förvirrande om man efter en läkarundersökning får höra av Farbror Doktorn, att provresultaten är positiva, då det i regel är “negativt”. För i det fallet betyder “positivt” oftast, att vi är bärare av en sjukdom.

Vid sjukdom betyder en positiv attityd mycket för tillfrisknandet. Men man behöver också här “våga” känna på sina så kallade “negativa” känslor, sina rädslor, eventuell ilska, och kanske att det känns orättvist att ha blivit “drabbad”. Sedan är det viktigt att hitta kraft att ändå leva och ej hamna i bitterhet, för bitterheten är ingen fruktbar grund att vila på.

Härunder följer fortsättningen av ä-posten från förra inlägget.

Ä-post. (se Hannahs förmåga)

“Varför är det så att världen söker eliten samtidigt, som det talas om att “försöka duger”? Jo, det finns en viktig del i bägge dessa motsatser. Att vilja sträva efter excellens är vägen att nå längre än ni trott, att världen utvecklas, och att sträva efter det kan ha både sina för- och nackdelar.

Fördelen är, att utan strävan nås ej toppen, faran är när ni inte lever på vägen dit. Ni bara strävar. Allt blir en transportsträcka, där ni bockar av händelser och inte lever.

“Försöka duger”, ja att våga försöka är en viktig del i er egen utveckling och i världens utveckling. För att försöka och misslyckas gör er ej misslyckade, och alla stora framgångar bygger på tidigare misslyckanden. Det som dock är viktigt, det är att vara stolt över försöket, det vill säga “det duger”. Och att våga resa sig upp igen och antingen försöka nå samma mål, eller omvärdera och se era begränsningar inom detta område, och sedan vidare se vad ni kan lyckas med.

En negativ världsbild, syn och förväntan på framtiden gör sällan någon glad. Alla känner ni väl någon, som alltid “gnäller”, som ser det svåraste i varje situation, som är pessimistisk till framtiden, och som ältar det negativa som redan varit i dennes liv.  Som vad ni än gör säger emot och leder in en negativ affirmation. Hur påverkar det er? Det kan leda till, att ni antingen dras ned i dennes gnäll eller blir tvärtemot och vill se alltid positivt.

Negativa människor handlar ofta ur en rädsla, för att våga hoppas på något riktigt gott, för att om det goda inte sker, så tror de att de skyddar sig mot besvikelse. Men i verkligheten fungerar det ej så, besvikelsen blir inte mindre. Det enda som sker är, är att ni hela tiden lever i ett misslyckande istället för att ibland lyckas, ibland inte. Dit ni ändock kommer, men nu med mer eller mindre glädje på vägen. Dessa människor kan bli energitjuvar.

En annan typ av person är den som är så hurtig och positiv, att ni själva blir negativ. Den människan som alltid vänder allt till den ljusa sidan, kan likaså ta energi. Ni kanske har ett verkligt svårt problem, och när ni då vädrar era dilemman med denna “hurtiga vän”, så får ni bara “pepp och floskler” tillbaka. Då känner ni er kanske “tvungen” att vidare förtydliga problemen, och på så vis finns risken att ni går in än mer för att visa att ni faktiskt har ett problem. Då blir följden att ni är ännu ett steg längre från problemlösningen.

Så den hurtiga vännen kan peppa eller få er att känna er oförstådda, och då “gräva ned” er mer i er i era problem.  Liksom den negativa vännen, som kan ge er kraft, att vilja vara tvärtemot eller dra er ned i sin pessimism.

Så vad finns då mer? Jo balansen, som alltid är eftersträvansvärd. En drömsyn, en verklighetssyn, ett handlande, som täcker in bägge synerna och en vilja att nå dit hän. Positivt eller negativt tänkande blir ingenting förrän handlingen sker.”

Att hitta en balans mellan att vara positiv, men ändå inte förringa eller minimera andras eller egna problem, är värd att söka. Så vi är inte ute efter en balans mellan positivt och negativt. För negativitet behövs inte egentligen inte, utan snarare en verklighetsbaserad uppfattning av våra dilemman.

Att inte hurtigt säga: Åh tänk positivt” t.ex. till någon, som råkat ut för något förfärligt. Det gäller att veta, när vi skall peppa och när vi skall lyssna och “bara” vara medkännande. Om någon berättar, att “jag förlorad hela min familj i kriget” inte svara “Men se det från den ljusa sidan, du överlevde”. Det är inte att vara positiv, det är en brist på inkännande, och leder inte till att den drabbade blir lycklig, snarare känner sig denne då självisk, som inte kan glädjas åt sitt liv eller blir helt enkelt arg, för att bli bemött på detta vis.

Så balansen är positivt gentemot, att se att det kan vara svårt, mer än positivt visavi negativt.

Vi återkommer som vanligt på tisdag med nya eller nygamla ämnen.

Som vanligt är ni välkomna höra av er till oss. För kontakt klicka bara på Kontakt.

Vi har ju nu under en tid ägnat oss åt tema “Döden”, som ju också handlar om “Livet”. Vi lämnar nu “döden” och “livet efter detta”, men vi kommer återkomma till det då och då.

Vi fortsätter om “Livet” sett ur olika perspektiv. Denna veckas inlägg handlar om “positivt tänkande”. Det finns hur många självhjälpsböcker, som helst som talar om vikten av att tänka positivt. Men på senare år har det börjat komma upp mottankar, att allt detta positiva kan ge oss extra krav, som då kan få oss att känna det som om vi gör fel, är fel. Vi har funderat mycket kring hur dessa olika tänkesätt kan påverka oss, både positivt och negativt…? Vi vill gräva lite djupare i det. Kan det finnas något negativt med det positiva?

Redan här vill vi för säkerhets skull göra ett förtydligande. Det är inte så att vi säger, att det är fel att vara positiv och tänka positivt. Självklart tycker vi inte det! Det är så, att positivt drar till sig positivt och negativt negativt. Och både i Ä-texten längre ned, och i vad vi själva skriver i texterna, syns det. Vi har också skrivit om det tidigare. Till exempel i inlägget 25 augusti “Grönt gräs eller grönt ogräs”. Härunder följer ett utdrag ur den ä-texten, och illustration därtill.

Ä-post:

“För fokuserar du på det negativa, ogräset, så växer det dig snart över huvudet. Och tränger ut alla små plantor, det som är de positiva i ditt liv.

Men om du då istället väljer att vattna det lilla goda du har… om du ansar och vårdar det, så kommer det goda att växa sig starkt… och det vackra att slå ut inför dina ögon och bli till det som lyser sig klarast i ditt liv/din trädgård.”

Så hur tänker vi då? “Positivt tänkande, hjälp eller stjälp”? Hur skulle det kunna vara ett stjälp? Jo, som vi nämnde tidigare om det förvandlas till ett “krav”. Och om vi inte klarar kravet på att vara positiva, så har vi “misslyckats”. Det kan också skapa rädsla, för vi kan ju inte styra våra tankar så till den milda grad, och framförallt inte vårt undermedvetna. Vi kan bli så rädda, för att ens snudda vid så kallade “negativa” tankar, att vi då tror att något illa ska hända oss. Något som jag lagt märke till då jag gjort vissa övningar i grupper, och där det handlat om att känna på hur det känns i kroppen när vi har positiva tankar i oss gentemot negativa. Några deltagare har till och med vägrat att göra en sådan övning…

Vi överlämnar här till änglarna att höra vad de har att säga om “Positvit tänkande”.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Som ni alla vet leder ett positivt tänkande till ett gladare humör. Ni kan se nuet och framtiden som ljus. Detta verkar som en morot och en dröm om en bättre framtid. Detta ligger till stor del till grund för hur ni lyckas i världen. Men framförallt till hur ni mår.

Om en positiv affirmation skall ha störst chans att “slå in” behövs flera steg. Första och största steget blir, att ta reda på vad ni vill. Det går ej att affirmera en framtid, om ni ej vet vad ni helst av allt önskar. Så när ni hittat vad ni önskar, då kommer nästa steg, att visualisera det. Helst utan att tänka på hur det skall gå till, såsom vi brukar rekommendera i alla önskeprocesser. För vägen dit kan se ut på många sätt, och att låsa sig vid ett sätt kan bli ett hinder på vägen. Men detta gäller i affirmationen, i önskan.  (se “kan vi skapa vår egen framtid?“)

I verkligheten, i nuet behöver ni finna vägar och steg mot ert mål. Det är en stor skillnad i att önska något och “bara” se till målet, och att sedan med livets handlingskraft ta stegen dit. Det går inte att önska sig in på en utbildning. Givetvis måste ni ju ta de jordliga stegen, att ansöka till utbildningen, att skicka in betyg och så vidare. Bägge delarna är viktiga, men faran i att lita till att affirmationen leder er rätt är att glömma egenansvaret, att ni själva måste ta stegen. Ett positivt tänkande är steg ett, men steg två är positivt handlande, det vill säga ta de steg ni behöver för, att nå dit ni vill hän.

En person med en negativ syn på sin framtid kan visserligen alltså nå sina önskade mål, så länge denne person handlar i en positiv riktning. Och på så vis kan en negativ inställning ändock leda till mer framgång, än en positiv inställning, om handlingen aldrig kommer.

Det som verkar bäst är när tanke och handling går hand i hand, då drömmar och mål blir en verklighet. Där det är en njutning i att livet är gott, och ni vet att ni gör gott, och att det är ert eget handlande, som tagit er dit nu är. Det är en tillfredsställelse, som ger ro och trygghet. Den självkänsla ni då har är baserad på att ni är ni, och att ni har makten att förändra ert eget liv.

Det har ju länge funnits inom idrottspsykologin en positiv affirmation av vinster i sporten, där det också visat sig ge goda resultat. Men tänk om samme idrottsman då inte skulle ta sig ur sängen och ta sig till tävlingen och utföra sin sport, inte vinner han då, hur mycket han än visualiserat det i sitt huvud? Detta kan ju låta självklart, men ändock är det just detta som vissa glömmer, att faktiskt sätta upp mål och sedan jobba efter dem.

Kan ni då sätta så höga krav, att ni aldrig blir nöjda? Svar ja, det sker hela tiden. Inget liv är den andres likt. Men mål i livet kan ändock vara lika för fler individer. Och om vi fortsätter att ta exempel ur idrottsvärlden, där resultaten är enkla att mäta. Guld, silver, brons och sist. Rekord eller ej.

Alla satsar på guld och rekord, alla vill det, men i varje tävling finns det bara en vinnare (om ej oavgjort). Om då den som ej vann har hängt upp hela sitt självförtroende och sin självbild på att vinna, så blir det ett ständigt misslyckande, vilket i sin tur kan leda er in i en negativ spiral. Så trots mål och drömmar behövs även annat. Det vill säga en nöjdhet i, att ha tillförsikt i, att veta att vinna ej är allt. Att inte bara ha ett mål. För annars är allt, allt, allt annat ett misslyckande. Så om ni kan hitta ett mål, och sedan se var ni är idag, och därefter hitta en väg att nå någonstans där mittemellan. Då kan ni lyckas, och ni kan leva under tiden, ej bara “vänta” på resultatet.”

Detta rimmar med den verklighet vi lever i, att de är genom att drömma stort, som vi kan nå långt. Många som når stor framgång har gått igenom många hinder på vägen. Det kan handla om mobbning eller bakslag och misslyckanden. Men istället för att knäcka dem, så sporrar det dem att kämpa vidare. Så nästan allt i våra liv kommer till oss genom vår strävan.  Förutom för dem som “fötts med en silversked”, men även de behöver till slut jobba för att behålla sina privilegier.

Att vinna på “Lotto” är visserligen turbaserat, men utan att erhålla en lott vinns inte ens turen. 🙂

På fredag 4 mars fortsätter vi med del II om “Positivt tänkande”.