Tankar om tacksamhet.

Efter ett längre blogguppehåll är vi nu tillbaka. Under det gångna dryga året som gått, har vi lagt mycket tid på att hjälpa och stötta människor under pandemin på det vis vi kunnat. Detta dock på andra forum.

Men här är vi nu åter, och vi är så tacksamma att vara här just nu. Därför tyckte vi att just ämnet TACKSAMHET var det vi nu ville fokusera på.

Ordet TACK bygger broar. Känslan TACKSAMHET värmer frusna hjärtan och lättar vårt sinne. När vi behöver det som bäst kan det vara som svårast att hitta tacksamheten. Ordet TACKSAM kan ses som en sammansättning av orden tack och sam… som TILLSAMMANS. Vi kan hitta Tacksamheten inom oss själva, men tillsammans kan vi dela den. Och när vi gör det, så ökar känslan mångfaldigt. Att dela oro och svåra stunder, och finna ögonblick av tacksamhet, där vi hittar en ljusare vinkling av samma händelse, ger oss samhörighet och energi.

Ett sätt att hitta hopp är att försöka hitta något vi är tacksamma över. I USA har de ”Thanksgiving weekend”, där tanken ju alltid är att hitta tacksamhet för det man har och fokusera på det, och inte på det man inte har. Counting our blessings! Våra guldkorn i tillvaron, stora som små.

Tacksägelse är i sig ett vackert ord, men det är inte bara ett ord, utan en känsla, en handling. Vi ger/säger vårt tack, och vi kan så få ett tack tillbaka till oss. Vi ger och vi tar emot. För tacksamhetskänslan gör det lite lättare att orka det där lilla extra, när orken egentligen tagit slut. Det ger en läkande känsla av värme.

Själva brukar vi avsluta dagen med att försöka hitta både något vi känner oss tacksamma över och en önskan och förhoppning om något ljust för morgondagen och framtiden.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”När ni hör ordet tacksamhet, vad är då det första ni tänker på? Är det ett ord, är det en känsla eller är det en händelse? Ordet tack betyder mycket, då det innefattar så många betydelser. Att tacka för något någon gjort, att lära sina barn att säga tack, är en väldigt viktig bit av livet.

Att ge tack till dem ni känner er tacksamma till är en gåva, som betyder mer än själva ordet tack. För tacksamhet är en känsla, inte ett ord. Den upplevs inom er, och den behöver inte vara kopplad till någon speciell människa eller situation. Det är helt enkelt en ”sinnesstämning”.

Kan ni välja tacksamhet? Svaret är ja, men det betyder inte att det är lätt eller att ni hela tiden ska känna att ni bör vara tacksamma. För då förlorar tacksamheten sin sinnesfrid och ert välbefinnande. Den bör/kan aldrig bli ett krav som ni lägger på er själva eller varandra. Den måste komma inifrån.

För att lära sig att hitta tacksamhet, behöver ni vilja välja tacksamhet. Att se saker från den ljusa sidan, glimtar av lycka även i tragedier. Alla känslor är tillåtna, för först då ni vågar vara ”otacksamma” ibland kan ni riktigt känna när ni sedan är genuint tacksamma.

Ett tack bygger broar mellan människor, ett tack från hjärtat länkar samman människor, och betydelsen av det förstärks när ni tar emot ett tack och så ger det vidare. Att vara tacksam är inte att vara nöjd med allt ni är och kan, utan att ha en acceptans över det ni har och den ni är. Tacksamhet betyder inte att ni inte kan sakna saker i ert liv. Ni kan vara i en form av tacksamhet för något, samtidigt som ni sörjer eller är arg över något annat som ni önskar vore annorlunda.

Så blir ni lyckligare av att vara tacksam? Svaret är oftast ja. Visst känns det lättare att må bra i en ljus tid av glädje än i sorg. Livet består av glädje, sorg och alla känslor och händelser där det är olika lätt att känna er tacksamma. Men kan ni finna något om än så litet, som ni kan hänga upp er tacksamhet på även i tider av svårigheter, så kommer ni må bättre. Vilket i sin tur leder till att ni hittar mer att vara tacksamma för och det ger i sin tur hopp och framtidstro.

Tacksamhet ligger i det som varit och det som är, och i förhoppningar om en framtid, där ni har än mer att vara tacksam för. Då blir livet än mer harmoniskt. 

Välkomna tillbaka!

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka till vår blogg. När vi skriver detta har pandemin med Covid 19 pågått i Sverige i ca fem månader. Många har blivit smittade och många har avlidit. Viruset har nått ut över hela världen, och det kan drabba alla, fattig som rik, ung som gammal. Det är ett nytt virus som vi människor saknar immunitet mot, och som tidigare kunskap saknades kring. Forskare över hela världen kämpar för att hitta botemedel och vaccin. Redan tidigt fick vi en känsla av hur viktigt det var att människor nu skulle gå samman och enas, hjälpa varandra, att det inte är en tävling, och att TILLSAMMANS var ett viktigt ledord.

Det vi nu skriver om är inte huruvida vår strategi är rätt eller inte, utan om vad Rädsla kan göra med oss människor. De allra flesta människor lever nu i Rädsla och den Rädslan hanterar vi olika, beroende på personlighet och tidigare erfarenheter i livet. Vi prövas och i denna svåra prövning när Rädslan styr ser vi mer Kärlek men också mer Hat. Människor hittar varandra i Hatets gemenskap, men en vänskap kan aldrig bygga på Hat, bara på Kärlek.

Varje dag, varje timme, varje minut står vi inför val. Detta är oftast inget vi uppmärksammar, för skulle vi ständigt tänka på vad vi borde välja, så skulle vi inte kunna tänka eller känna alls. Men när Rädslan bygger bo i oss, då väljer vi ofta en väg som inte är rationell. Vi styrs av Rädsla, och om vi drar valen till sin spets, så väljer vi i princip då en väg av antingen Hat och hot eller av Kärlek, empati och tillit. Den ena skapar än mer oro, det vill säga Hat.  För när Rädsla och Hat samarbetar då är vi utom kontroll.

Att vara rädda gör ofta att vi känner oss svaga, som att vi inte kan beskydda oss själva och våra nära. Låter vi då Rädslan omvandlas till Hat mot någon person, en sakfråga etc.. så känner vi oss starkare. Vi får kontroll…tror vi… Det som vi räds blir nu inte en oro, utan en maktkamp, och då har vi lurat oss själva att tro att vi är starka.

Om vi däremot trots Rädslan väljer att lägga vår tillit till oss själva, till andra personer och till samhället, då kommer vi nå en mer balanserad nyans av världsbilden, det vill säga det vi räds. Vi kan då i lugn och ro ta till oss råd och dessutom vara delaktiga i att ”rädda” oss själva från Rädslans oro.

Så hur illa något än tycks se ut, så har vi val, som blir antingen destruktiva eller konstruktiva. Med detta sagt är det inte lätt.  Att bli Rädd är en signal att fara är på väg, så att uppmärksamma den är vägen framåt, men att sedan ta råden direkt av Rädslan ger ingen nyanserad bild, och då gör vi egentligen valen i blindo. Så att kunna känna Rädsla är viktigt, och inget vi bör försöka ta bort. Men när Rädslan styr våra liv, då blir det ett oroligt liv hur vi än gör.

Ä-post: ( se Hannahs förmåga).

”Att vara Rädd är något som ni alla har medfött. Livet är inte utan faror och rädslor. En sund rädsla är vad som fört mänskligheten vidare och hjälpt den överleva. Så hur kan ni då vända Rädslan till detta konstruktiva, att den visar er en fara som ni sedan väljer att agera efter, och inte låter Rädslan bli destruktiv?

När en Rädsla begränsar ert vardagliga liv, då är det värt att ta en extra titt på vad ni kan göra. Har Rädslan fångat in er och börjat ge er råd? Om ni lyssnar till Rädslans råd kommer ni bara bli mer rädda. För ingen är ju räddare än Rädslan själv. Om Rädslan får styra alla aspekter av ert liv, så kommer således era Rädslor öka. Ni kommer plussa på en till, en till och en till tills ni räds allt, och då inte vet vad som ni bör vara försiktiga med och vad som är en Rädsla, som inte är förankrad i verkligheten. Kan ni se det?

Rädsla kan gå över i Hat. Och när Hatet kommer in i bilden får ni ytterligare ett destruktivt sällskap, och att lyssna på Hatets råd är än värre, än att göra det på Rädslans.  Rädslan i sig menar väl och vill rädda er. Medan Hatet är uppfyllt av hat (därav namnet), och hatet använder er för att nå ut med sitt budskap. Så när ni bjuder in hatet har ni valt en väg, som aldrig kan bli konstruktiv. Hat och Rädsla förblindar omdömet, så att ni ”råds” av dem, kan göra mer skada och vara farligare, än det ni var rädda för från början? Kan ni se det?

Det går inte att orka vara rädd hur länge som helst, så när orken har sinat har ni vägval. Att hitta ett sätt att samexistera med rädslan. Den kan vara där bara ni inte lyssnar till den allena. Ni kan välja att låta tilliten bygga en bro till en bättre framtid. Eller så väljer ni Hatet, som till skillnad från Rädsla har en energi och en kraft som växer sig starkare.  Ni tror att ni är stark när ni hatar, men egentligen är det tvärtom. Så fort hatet tar över har det kontroll över er, och det gör er svagare och HATET starkare. Kan ni se det?

Så hittar ni likasinnade, som också hatar och så göder ni hatet och varandra än mer. Ni väljer ut syndabockar, som får vara hatobjekt.  Ibland kan det finnas fog för ogillande, näst intill hat, men ofta är det inte så, utan att hatet lagts på en person, mot en person.

När ni hatar blir ni blinda för allt annat. Hatet är starkt och det vinner över er, däremot kan det aldrig vinna i längden. Ty det går aldrig att kriga för fred. Krig föder krig, Hat föder Hat och Kärlek föder Kärlek. Inom er har ni alla tillgång till alla känslor, så valen ligger hos er vilka känslor ni vill bygga vidare på.

Hur kan ni då få Rädslan att övergå i tillit? Jo, genom att göra det ni kan i rimlig grad för att undvika faror, och sedan hitta en tilltro till att då ni hjälper er själva och varandra, så får ni universell hjälp på vägen. Ni öppnar er således för att bli lugnade och tryggade både av andra, men också av er själva. Ni kan hitta vad rädslan vill säga er. Ni kan sedan välja väg, när ni vet vad ni räds, Tillit och Kärlek eller Hat.

I sagans värld vinner det goda, i livet gör alla dagliga val att följa det ”goda” eller det ”onda”. Men kom ihåg att godhet lönar sig i längden, även om den inte gör er immuna mot Rädsla, ilska eller svåra händelser. För livet är upp och ned, men ni kan då ändå må så bra det går i varje stund, Lycka som Olycka.

Låt inte Rädslan gnaga på er tills ni inte orkar längre och göder er med hat och hot.  Låt Rädslan visa en väg och sedan har ni tillit att gå vägen bort från det farliga till det trygga, det goda.”

Välkomna tillbaka! Vi ses snart igen!

Kontakt. Facebook.

Jag, Hannah Dohnfors är sjukgymnast, har steg 1-utbildning i psykoterapi och arbetar med personlig utveckling, stödsamtal och coaching individuellt och i grupp. Jag utgår från en holistisk syn på människan som andlig och kroppslig varelse och integrerar förutom vedertagna terapeutiska tekniker också automatisk skrift i mitt arbete. Jag är också dockmakare och skapare av Goodo-dockan©

I min och Annmaris bok ”Terapeutiska skattkistan” och här på bloggen berör vi ”allmänna” budskap och ämnen. Det kan handla om existentiella frågor, om livet och om döden, och om hur vi på olika vis kan gå på skattjakt för att hitta vårt mirakulösa jag. Vi skriver om känslor, rädslor, glädje, sorg m.fl. Vi har också seminarier med relativt små grupper. Dessa har vi nu fått pausa på grund av Coronaviruset.

Men jag tar även emot enskilda klienter utan fysisk kontakt. Jag brukar då jobba så, att vi först pratar i telefon, och bestämmer tillsammans vad som skulle vara en bra formulering till frågan för automatisk skrift. Jag har valt att kalla skriften Ä-post (Änglapost). Se Hannahs förmåga: Jag sätter mig sedan och skriver denna skrift. Efter det pratar jag med klienten igen per telefon och går igenom svaret, så att jag ser att klienten har ”förstått” själva Ä-posten.

Detta är inga spådomar, utan en hjälp till vägledning, och precis som i ”vanlig terapi”, så säger aldrig Änglarna vad vi skall eller inte skall göra. Denna kombination av vanlig terapi och Ä-post ger ofta hjälp till snabbare och djupare insikter. Denna individuella konsultation kostar 1200 kronor.

Här på bloggen kan ni hitta mycket mer att läsa om oss och vad vi gör. Finns många gamla inlägg att botanisera bland.

Varmt välkommen att höra av dig!

Kontakt. Facebook.

Här ger vi en liten trailer till Hannahs dockhus-såpa. Det är den underbara personalen på apoteket i Sköndal som medverkar i goodo version. Johan, Mari, Helena, Nassan och Carola. Lägg speciellt märke till Carolas tårtörhängen:)

Vi tänkte det var lite passande att det första avsnittet fick handla om det nu så aktuella ämnet om smittskydd och handtvätt, här på ett annorlunda vis:) Här under är länken till filmen.

https://youtu.be/zDv_wcaVU78

Håll utkik för fortsatta avsnitt ur Hannahs Dockhussåpa.

Kontakt. Facebook.

Den här veckan pausar vi lite från vad vi brukar behandla här på bloggen. Istället tar vi en titt på vad som är nytt på dockfronten. Dockverkstan har varit flitigt igång. Hannah har så gott som alltid en liten docka i skapande. Många nya Goodo-dockor har fötts, och snart är ni välkomna att hälsa på i dockhemmet! Här på bilden syns Drottning Elisabeth i flera versioner utanför den egna lilla lyan.:)  Många är nog nyfikna på hur livet ser ut i Buckingham Palace, och snart ska vi tillsammans se, om vi har sån tur att vi kan bli bjudna på te hos drottningen.

På vår nystartade dockblogg goodo-dolls.com (dock ej uppdaterad än…men snart), kommer ni kunna följa ”Hannahs dockhus-såpa”, som tar er innanför dörrarna i de mest privata sfärerna. Inte bara i Buckingham Palace utan även hos allsköns andra celebriteter exempelvis Rolling Stones, Dolly Parton, Elton John och till och med till den annars så mediaskygge Bob Dylan😊. Alla kommer de släppa in er i sina respektive dockhem…eller i alla fall med lite hjälp av fantasi och Goodo-dockor.

Här en liten förtitt när Kylie Minogue tar sig ett skumbad och sitter i morgonrock vid sitt toalettbord, en illustration från videon ”I should be so lucky”. Kylie var en av Hannahs första idoler och är fortfarande en favorit. En annan favorit som stått modell för Hannahs skapande är Mikael Wiehe.

Kommer snart… Dockhus-såpa om var dags vardag för dockorna. ”A dolls life is never dull”. Så kom och lek med oss! www.goodo-dolls.com

Välkomna tillbaka hit på Terapeutiska skattkistan nästa vecka. Här fortsätter vi som vanligt med olika teman.

Kontakt. Facebook.

Förra veckan skrev vi om rädslor…och nu låter vi modet ta vid. Mod är inte avsaknad av rädsla utan tvärtom krävs det rädsla för att bringa fram mod. För det vi inte räds är ju inte modigt att göra. Så mod i det ”lilla” är inte detsamma från person till person. Mod i ett vidare begrepp är dock mer eller mindre detsamma. Som att till exempel gripa in och hjälpa någon som skadats eller håller på att skadas.

Mod kan handla om små vardagliga saker, som att vara rädd för att tala i grupp och ändå göra det, eller att göra något annat, som i andras ögon kan tyckas litet. Det handlar om att man gör något som man är rädd för. Det som är mod för den ene behöver inte vara mod för en annan. Mod är alltid relaterat till om personen ifråga gör något den är rädd för. Och det kan också vara olika i olika skeden i livet. Det man har varit rädd för tidigare i livet har kanske krävt mod för att utföras, medan om man sedan kommit över den rädslan så är det inte längre modigt att utföra samma handling. Och mod kan vara storslagna gester och hjältedåd, som att rädda någon från en fara och då ta en egen risk. Att däremot vara vårdslös, hoppa från en balkong, är inte modigt. Det är bara dumt, även om man är höjdrädd.

För att belysa det absurda i det låt oss leka med scenariot att Fia går till KBT-terapeuten Rut. Fia lider av en fruktansvärd höjdrädsla som hon nu vill få hjälp med.

Om Rut tycker att det inte är några ”ruter” i Fia, och då inte beaktar Fias höjdrädsla på ett säkert sätt, utan har som slutmål att Fia till exempel ska våga hoppa från ett högt hus och hoppas på det bästa, kan det bli riktigt farligt. Det är nog inte många som skulle anse detta som mod eller en lyckad behandling. Som väl är finns det inte så många dumdristiga KBT-terapeuter som Rut. 😊

Så modet vi alla mår bra av att dela är det som handlar om att stå upp för oss själva och varandra. Att behandla alla såsom vi önskar bli behandlade. Att ha mod att veta när vi behöver använda modet och inte låta rädslan styra. Balansen är då inte så svår, som det kan verka då rädslan ”regerar”.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”För att känna mod behöver ni ha känt på rädsla. Ty att trotsa en rädsla är att vara modig, men bara om denna rädsla är något som bör bemästras. En rädsla som är ett hinder för er är värd att bestiga modets berg för, att komma upp och över till andra sidan bergstoppen. Men skulle det ni var rädd för vara att ramla från bergstoppen och skada er, så är det väl inte en rädsla att trotsa, utan en självbevarelsedrift att följa? Allt ni räds är inte automatiskt något ni bör ”jobba bort”.

Mod är att stå för den man är. Att inte sträva efter att vara någon annan. Att lyssna på sig själv och leva enligt de drömmar och värderingar man bär på. Att stanna upp och leva, inte stressa mot ett mål. Modet att våga drömma och våga längta. Men i detta mod ligger att vara där man är, inte vänta att leva tills drömmarna slagit in, dvs. dröm stort och modig var, att gå efter en dröm, men på samma gång, leva nu och ej vänta tills drömmen blir sann.

Mod är, att sluta låtsas, att leva i den verkliga verkligheten, hur tuff och svår den än må vara. Mod är, att lita på sig själv och på sin omgivning. Mod är, att hitta vägen, som ingen annan gått, att våga lämna oförrätter i tid, att inte skapa liv genom att leva på andra.

Vad är mod för er? Vem avgör om ni är modiga? För att hitta er egen väg att leva ett modigt liv behöver ni bekanta er med era rädslor, inte alltid följa dem som en väg framåt, men en ledtråd bakåt.

När ni ser vad ni räds har ni hittat vägen som fört er dit ni står just nu. Frågan är vilken väg ska ni ta framåt, den rädslan pekar ut eller den motsatta? Det beror på vad som finns i ert nu, där rädsla och mod möts i er. Där ni har valet, kontrollen att inte låta rädslan styra, varken genom att följa den blint eller genom att göra tvärtemot vad den säger er. För så länge ni väljer utifrån rädslan, det vill säga att följa den eller mota den, så styrs ni av rädslan. Kan ni se det?

Mod är, att bli den bästa du kan vara, den som du är. Inget hinder är för stort, för i mod ingår hopp. Och hoppet hjälper modet, att hoppa över eventuella hinder. Det är modigt att sträva framåt, men leva i nuet och inte stanna i oro och ältande av gamla oförrätter.

Att vara modig är att göra det du räds, att lita på att det ordnar sig. Men med detta sagt, så är mod inte att vara våghalsig, vårdslös och oförsiktig, utan att gå den rätta vägen, hur svår den än må vara. Det du inte räds och gör, det behövs inte mod till. Modet tar över, då det finns något ni önskar och vill ha, men ni räds. Att trotsa sina rädslor är modigt! Men att hoppa över ett stup är inte modigt, utan fullkomligt vårdslöst.

Mod och kärlek gå hand i hand. Kärleken är modig och modet är kärlek.

Att våga stå upp för er själva, era nära och er omvärld, kräver mod. Att vara den ni är, det kräver mod. Att vara modig är inte ett ord, en känsla, utan det kräver en handling. Samtidigt är modet så mycket mer än en handling när modet handlar om en känsla, som ni följer och gör till en handling. Och denna handling är att ni agerar, för att göra något gott, något som inte alltid är lätt, att våga stå upp för de svaga, de som inte har någon röst. Men mod är inte att skrika högst, att ta platsen från de svaga, utan att hjälpa dem att föra fram dem. Vara närvarande och låta modet vara en ledstjärna, ej rädsla, ej dumdristighet och våghalsighet, utan det lugna trygga kärleksfulla modet. Det mod som växer fram och får gro tills ni vågar ta modet till er och låta det ge er mod.

Att luta sig på modet är tryggt, men ändå spännande, för modet i sig är tryggt i sin handling, men det utför spännande och ibland läskiga uppdrag. Modet är verklighetens Robin Hood, som står upp för det rätta. Modet har en moralisk kompass som inte kan leda er fel. Modet väljer inte er, men ni kan välja modet. Modet finns inom er alla och runtomkring er, det gäller bara att öppna era sinnen och följa modets väg. Då får ni ett liv i balans med trygghet och spänning.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Hur föds rädslor? Somliga rädslor sägs ju vara nedärvda från när människan levde på savannen, för överlevandet. Men är det så enkelt att de är uppdelade i befogade och obefogade rädslor?

Ofta tänker vi oss att om en rädsla visar sig mynna ut i fara, så betyder det att den var befogad. Men är det inte sant att även det som vi vet är farligt kan vi överleva? Rädsla som blir besannad är inte den enda befogade rädslan. Att vara rädd om någon till exempel skulle skjuta mot oss är befogat. Om vi sedan lyckades ”komma undan” gör ju inte rädslan obefogad.

Så rädslor är svåra att kategoriseras, och det som gör det än svårare är att de kan vara mer eller mindre rationella. Att vara rädd för spindlar i Sverige är mer en fobi, som inte är ett verkligt hot. Däremot i Australien eller något annat land där det finns giftiga spindlar, så finns det en risk att spindeln vi möter är farlig.

Rädslor kan komma och gå. Rädslor kan vara överförda från någon annan som så övertygande får oss leva i samma oro som de.

Det finns så mycket att vara rädd för, och det finns de som låter rädslan ta över hela deras liv. Det bästa är nog om vi kan möta den rädsla vi känner, genom att ge den chansen att berätta för oss varför den är där. Därefter kan vi moget överväga om vi vill bejaka den eller ej.

Om vi tänker oss rädslan som en som en telefonförsäljare. Somliga tackar ja till erbjudandet, som rädslan ringer om, utan att tänka. Andra säger kategoriskt: ”Nej tack” och slänger på luren. I bägge dessa fall kan vi antingen få en något onödigt dyrköpt rädsla eller missa en rädsla, som kanske blir en dyrköpt läxa istället.

Att aldrig vara rädd är inte något att sträva efter, men ej heller att styras av rädsla, varken vår egen eller någon annans. För ingen är mer rädd än rädslan själv.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att skapa en rädsla är lättare än att radera den. Kan ni se det? Som barn har ni naturliga rädslor, som att om ni inte får tryggheten av era vårdnadshavare, så blir ni oroliga, medan det ofta räcker med blotta närvaron av er trygga vuxna, för att ni ska bli lugnade. Detta är inte irrationellt, för ni är beroende av den vuxna för att överleva, och det är här tillit till livet och omvärlden kan byggas. Men den kan raseras bit för bit om ni får det visat för er, att ni inte kan lita på den vuxna.

Så hur skapar ni då era rädslor? Gör ni det eller gör er omgivning det? Är rädslan ett val? På många vis så är det så, att ni och era nära, er omvärld i stort skapar och formar era rädslor. Om tillräckligt många personer berättar för er att något är farligt, så kommer ni med största sannolikhet börja se det som en fara. Må det sen handla om katastrofer i naturen, farliga sjukdomar, farliga platser eller farliga människor. När ni så blivit rädda för detta, och exakt samma personer då säger till er, att ni inte längre behöver vara rädda för det och att oron var obefogad, tror ni då på dem igen?

Somliga av er, kanske de allra flesta har redan låtit rädslan bygga bo i er och skapat en egen plats för den att gro. Så den har blivit som er egen rädsla. Sedan finns det andra, som så gärna vill tro på att världen inte är farlig, att ni är trygga, så ni väljer att ta in att ni inte behöver vara rädda.

Uttrycket ”behöver vara rädd” i sig är missvisande, för det är egentligen inte samma sak som att rädslan är rationell, reell eller inte. Ingen ”behöver” vara rädd, men alla kommer att vara rädda ibland. Ibland kommer rädslan visa sig ha varit något ni burit på över något som visat sig ha varit ofarligt. Ibland kommer rädslan visa sig vara för något som visar sig vara farligt. Då talas det ofta om befogad och obefogad rädsla. Men även detta är att bestämma att ”obefogad” betyder, att det ni räds visar sig vara ofarligt… Men är det inte sant, att även det som skulle kunnat ha blivit farligt visar sig går bra? Kan ni då säga att rädslan var obefogad?

Som exempel om ni är nära att vara med om en flygkrasch, så är att bli rädd befogat, även om ni har turen att överleva. För visst är en rädsla inte befogad endast om ni inte överlever det ni räds? Då vore det svårt att leva och lära.

Så när rädslan knackar på hos er släpper ni då in den eller motar ni den i grind? Att bejaka alla rädslans nycker kommer göra er lika rädda som rädslan själv. Så att låta rädslan styra er är lika godtyckligt som att låta en främling besluta vad ni ska oroa er för. Enda skillnaden är att rädslan kommer göra sig bekant, er ”bundsförvant”. Ni kommer se den som en vän ni kan rådfråga, men den är egentligen inte er vän, utan bör behandlas som en bekant. Att ni i varje situation väljer att höra på den, men sedan väljer om ni ska lyssna till den, det vill säga ta rädslans råd.

En vän ni litar på tar ni oftare på orden, men om ni inte ser rädslan som er förtrogna utan en bekant, som ni varje gång väljer eller inte väljer att lyssna till, så kommer ni se när ni bör lyssna till rädslans varnande rop och när ni kan låta oron passera och orosorden likaså.

Andas in, andas ut och var medvetna om ni väljer att andas in rädslan och glömma att andas ut dem. Ty valet är faktiskt ert och ert allena. Alla har anledningar att bli rädda, men en uppskrämd tar sällan kloka beslut. Så räds ej rädslan, men låt ej rädslan bli er ledstjärna, för den belyser endast farorna och inte vägen att undvika dem. Kan ni se det?

Så frågan är; är det farligare att vara rädd för det som känns farligt eller det som känns ofarligt?”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Förra veckan skrev vi om när vi tar över någon annans känslor, den här veckan tar vi upp vad som händer när någon ”dumpar” över sina känslor på oss.

Det kan inte gå en sekund utan att vi känner något, även när vi tycker vi inte känner något alls. En svårighet med känslor är, att känna vilka känslor som är våra och vilka som någon annan överfört på oss. Om vi tänker oss liknelsen att vi kan få känslor inslagna i ett paket. Är det då svårare att känna in om vi vill ha paketet?

Om Tant Rut återigen ger oss en stickad lusekofta i present, vad gör vi med våra känslor av ”suck inte en till” och samtidigt känslan av att inte såra Tant Rut. Tant Rut är här medveten om att hon ger ett paket fullt med känslomässiga band, samtidigt som hon menar väl. Vi tar så kanske ansvar för att Tant Rut inte ska bli ledsen, så vi blir så så glada utåt sett, vilket också i sin tur riskerar att Tant Rut ger en ny kofta vid nästa bemärkelsedag.

En annan gång kanske det inte är lika tydligt att vi får ett paket känslor. Känslor kan vara subtila, smyga sig på oss när väninnan Bea gnäller och pratar negativt om andra vänner och vi till slut börjar känna ett litet obehag, att ”det här är inget jag vill höra”. Bea kanske berättar något hon fått i förtroende, och vi står där sedan med detta i vår hand, det vill säga det paketet borde ha stannat hos Bea, som hade fått det. Törs vi

När vi märker att paketet vi får är något vi inte vill ha eller något som inte är ämnat för oss; vad gör vi då? Törs vi gå och byta det? Eller känner vi oss fångade på samma vis, som när vi fått ett gratiserbjudande, som sedan övergår i ett abonnemang som ska betalas och vi inte orkar göra något åt det?

Detta är förstås förenklade exempel, men det är ändock materialiserade känslor, som vi varje dag råkar på, ger bort/tar emot eller letar efter eller undviker. Vad känner vi för det?

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att leva är att känna, allt i livet bygger på känslor, lika mycket eller mer än på fakta, omständigheter och händelser. Ty av en och samma händelse, som händer många, så kommer var och en att tolka dem utifrån sin egen känsla. Således finns det många fler känslomässiga reaktioner på en händelse än det finns händelser. Kan ni se det?

Så vad händer då när ni inte bara känner era egna känslor utan även andras? Ibland kan ni tydligt märka att någon är en så kallad ”energitjuv”, som avlastar sina problem och pyser ut sina känslor, som ni sedan sitter med som en tyngd i knäet. Och den tidigare så känslosamme individen borstar av sig och skuttar därifrån på lätta ben. Men ibland är det inte så enkelt att där och då i stunden, lägga märke till om ni får ”överförda” känslor i paket eller om ni öppnar ert eget paket.

Så ju finare ”känsloavlastaren” slår in sina känslor, desto svårare är det för er, att se att det omsorgsfullt inslagna paketet i själva verket är någon annans.

Att vara känslig behöver inte betyda, att ni ökar risken att bli beströdda av andras känslor, för om ni är inkännande har ni lättare att ”känna” när någon sänder ut sina känslor. Dock känner ni ändock lättare av stämningen hos personer, så även om ni kan separera era känslor och det den andre ger er, så kan ni påverkas av dem. Så för att vara lyhörda behöver ni inte bara bli medvetna om vad det gör med er. Det som ger er energi, genom att ”låna” känslor av andra kan vara gott så länge denna energi inte är byggd på ett känslosvall, som skadar någon annan. Det vill säga när ni och den känslomässige förenas i negativa känslor om andra.

Att försöka skaka av er de känslor som faller tungt på era axlar är gott, för även om ni känner ni vill hjälpa den känslosamme, så gör ni det bäst när ni själva inte är nedtyngda. Det är skillnad i att känna, att ni tar över känslor av någon annan på det viset att ni tar in det, känner det och hittar en väg att hjälpa den andre och er vidare.

Men det är inte alltid ni vill hjälpa eller för den delen den känslosamme vill ha hjälp. Då handlar det om känslor som ”dumpas” på er, och som ger er en börda och den andre en lättnad. Ingen är immun mot känslodumpningsviruset, men ni kan vaccinera er. Genom att vara uppmärksamma på om ni mött en person som ni i efterhand känt lagt ner paketen i ert knä, så kan ni nästa gång kanske lägga märke till de tecknen, hur ni känner i personens närvaro, hur ni vet ni brukar känna efteråt och då har ni lärt er, det vill säga vaccinet har hjälpt.

Så att känna in, känna med och känna av är viktigt, men det bör inte vägas sin vikt i guld, för då är det en börda. Så fort ni känner att känslorna ni får är en börda och inte en gåva, så är det ett tecken på att ni bör stanna till och känna; ”är detta en ”känslodumpning” eller är det jag som själv gör det till ett problem?”.

Alla gåvor är inte lätta, men om ni känner det som en börda är ni inte den rätta att motta den. Men även svåra känslor från någon annan kan vara en gåva, inte en dumpning, och känner ni ej skillnaden, så kommer den som anförtrott er sina känslor känna sig avspisad, och som om ni trampar på dennes känslor. Allt handlar om ett samspel mellan er och den andre, och känslor och händelser, vad ni väljer att ta till er och ge av. Det är värt att känna efter både här och nu och sen/efter.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Att låta våra egna känslor ta överhanden brukar kännas okej, men hur får det oss att känna när någon annan ”tar över” våra känslor? Det vill säga de gör det som handlar om oss, att istället handla om dem Det är nog något de flesta av oss reagerar starkt på, och beroende på situation och person reagerar vi olika. Ibland kan vi bli riktigt arga och irriterade för ”vad i… det är ju vi som ska vara i fokus!”

Vi kanske kan känna oss förbisedda, men har vi tur kan vi se det komiska i situationen. Hur ofta har det inte porträtterats i komedier hur blivande fäder svimmar under förlossningen, medan den blivande mamman föder deras gemensamma barn. Detta kan ju vara både komiskt och irriterande. Hur ofta detta händer i verkligheten vet vi inte, men det är ändå ett bra exempel på när någon annan ”tar över” stunden.

Ett exempel från verkliga livet är en förälder, vi kan kalla henne Selma, som betygsätter sig själv efter vad sonen Sverker får för betyg. Selma har höga krav och bara högsta betyg är gott nog, därför har Selma för vana att nogsamt kontrollera Sverkers pluggande. När så lille Sverker fick några små fel på historieskrivningen ville Selma egentligen skriva om historien. ”Visst borde ju Sverker få rätt, det är väl inte så noga med var kriget skedde, vem som vann m.m…” För Sverker kunde ju egentligen svaret, det visste ju Selma som pluggat så hårt med honom.

Men historien går inte att skrivas om, så vad gör Selma då? Jo hon ältar och ältar vad som gått fel. Selma är besviken på ”allt” och tycker att detta är katastrofalt. Vid frågan ”hur känner Sverker?” tittar Selma frågande upp från sina vridna händer; ”det vet jag inte, han är ute med kompisar.” Ja, Sverker verkade ju tack och lov vara ”obrydd” av övertagandet av hans känslor, men utifrån sett så blir det väl lite snett så säg?

Det är viktigt att låta andra ha sina känslor och att möta dem med känslor, dock med våra egna känslor. Men det är värt att då och då tänka till, hur vi visar vårt engagemang. Lagom är bäst. Sen så kan vi ibland uppfatta det som att andra ”tar över” även där de inte gör det, kanske speciellt när det är något som berör oss mycket och där våra känslor är så starka, att vi blir hyperkänsliga. Typiska exemplet är väl tonåringen som skriker ”jag hatar dig” till sin förälder, som då blir ledsen och tonåringen än argare. ”Det är ju mig det ska handla om, du vänder alltid allt till dig osv,”

Allt vi är och gör belyser något för oss och de omkring oss, så vi kan bara göra vårt bästa. Lära och leva efter devisen ”gör mot andra såsom du önskar de ska göra mot dig”.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla människor reagerar med sina känslor, men vad händer när ni reagerar med ”andras känslor”? Det vill säga när ni ”tar över” känslor som hör hemma hos någon annan. I denna bemärkelse ej som att någon ”lägger över” sina känslor på er, så att de själva ska ”slippa känna” dem, utan när ni ”tar över”, och det plötsligt kommer att handla om er. Er känslomässiga reaktion på den andres känsliga känslor/händelser eller dylikt.

Empati, att känna med någon annan är en god egenskap, som får er att forma nära band med varandra. Men att ta det ett steg längre och vara den som känner mest, kan få den andre att känna sig bortglömd, oviktig och kanske även bli arg. Det finns många vis som går att göra detta på, mer eller mindre tydligt. Om er vän berättar att hen har mist sitt jobb och är orolig för framtiden, om er reaktion då blir ”åh, stackars dig”, men sen flyttar ni fokus till er själv, ert jobb; ”tänk om jag förlorar mitt, jag är ju så ensam i allt. Hur kan hen som redan mist sitt jobb sitta och berätta för er något, som får er orolig och ångestfylld? Hen har ju inget att förlora, det har ju ni. Vilken otrevlig vän ni har, som bara tänker på sig själv. Nu måste jag till jobbet och kolla.” Hur tror ni i sådant fall det känns för er vän, som är mitt uppe i det, som ni nu oroar er för skall hända er?

Om någon i er närhet blir allvarligt sjuk, så är det brukligt att själv tänka över sin egen hälsa och kunna börja oroa sig för att bli sjuk själv. Det är så långt inte att ”ta över”, det går att ha två spår samtidigt, vetskapen om er väns sjukdom och vid sidan, om en ökad medvetenhet om er egen hälsa. Men även här kan det lätt gå överstyr, att ”hoppa över” er väns verkliga sjukdom för er eventuella framtida sjukdom, och att då inte kunna hjälpa och stödja er vän, utan att ni istället ger hen mer oro genom er. Kan ni se det?

Det är inte bara svåra, negativa känslor som kan ”tas över” av andra, även glädjebesked och allt däremellan. Det är alltid en fin linje mellan att vara med er vän i dennes känsla och att ta den till att bli er. Låt säga att ert vuxna barn berättar att ni skall bli far/morförälder, då är det självklart att ni både gläds åt att ert barn ska bli pappa/mamma, men också att ni ska blir far och morförälder. Däremot är det skillnad om ni istället för att inkludera dessa båda yttre aspekter på en och samma händelse, endast fokuserar på er och glömmer ert barns glädje och oro inför föräldraskapet. Kan ni se det?

När någon ”tar över” de känslor ni känner brukar ni känna det i er, även om ni inte alltid kan sätta fingret på det, men att det känns som att något blir ”taget” från er, ert fokus. Ert perspektiv är plötsligt i periferin och er vän och bundsförvant är epicentrum, där allt utgår från. Kan ni känna vad den känslan gör med just er? Blir ni ledsen, uppgiven, arg? Eller kan ni hålla det på distans och roat betrakta er väns beteende? När ni hittar vad ni känner är det ibland värt att försöka berätta det för er vän. Ibland kanske ni dock vet, att gör ni det ,så kommer det handla än mer om er vän än er, och då är det nog klokast att inte gå in i en sådan diskussion. Däremot kanske ni sedan är mer selektivt med vad ni delar med just denne vän.

Oftast handlar det inte så mycket om ord eller handlingar, utan bara en känsla som väcks inom er, att ni plötsligt står kvar och er vän har ”tagit” det ni berättat och fört över på sig. Det känns skillnad när någon genuint delar er känsla gentemot när någon ”tar över” den. Ibland kan ni se det hända mellan människor ni möter, och det kan vara både smått roande och upprörande. När en förälder oroar sig för sina barns framtid handlar det om en naturlig och viktig del av föräldraskapet. Men om föräldern lever genom barnen är det inte det. Om ni som förälder känner att ni misslyckats om ert barn misslyckas, och om ni då inte kan ta hand om barnets behov, utan tycker att det är så hemskt för er att ert barn inte klarat det ena eller det andra, så har ni hamnat snett. Här lär ni barnet att ni är den som drabbas och inte de, vilket i sin tur kan få många olika konsekvenser. Barnet kan lätt släppa ansvaret och strunta i om det misslyckas, för det är ju ni som misslyckas och inte de. Eller så kan barnet bli rädd att misslyckas, för att inte vill att ni ska må dåligt.

Alla bör ni då och då försöka stanna upp och tänka på hur ni reagerar på goda och dåliga nyheter, som handlar om andra, som visserligen kan påverka er, men där ni är som ringarna på vattnet och inte ursprunget. Känn efter och lär er av era känslor genom hur andra bemöter er. Det är ofrånkomligt att era nära ändock kan tycka att ni ”tar över”, men det är då ni kan visa att ni inte gör det, utan att ni är där med dem, så ni önskar andra skulle göra med er. ”

Kontakt. Facebook.

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Välkomna tillbaka efter jul och nyårsuppehåll! Nu så här i början av ett nytt år, ett nytt decennium, så kommer det ofrånkomligen tankar på vårt gamla år och på det nya som väntar. Ibland kan det kännas som om tiden ”springer förbi” medan vi ändock står still. Livet går vidare runt oss, men vi, vi står still. Känslan av att alla andra går framåt, når dit de ska, har ork att springa med tiden, medan vi har ”fastnat” stillastående och ”kvarlämnade”.

Ibland kan vi vilja stanna tiden för att vi känner oss så lyckliga i stunden, ibland kan vi önska att livet ska rulla på snabbare, för att vi inte vill må såsom vi mår och inte vill vara där vi är. Men samtidigt så känns det då som om vi ”slösar” våra liv. För det är trots allt oftast när vi inte känner oss med i livets flöde, som vi har svårt att gå vidare.

Det finns de som lätt går vidare i livet oavsett vad som händer sen, och andra som har svårt att släppa taget. Det som är bäst för oss ligger troligen däremellan, att vi försöker gå vidare, för livet står ju aldrig still, men att vi också då tar med oss människor vi mött på vägen, minnen och händelser. Att vara med i flödet även när det gör ont. Att känna känslan både av sorg eller lycka. Att så vara i nuet med det förflutna i ryggsäcken och framtiden som en olöst gåta.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Livet är i ständig rörelse, även när ni känner det som om inget händer, så händer livet hela tiden. Ibland kan det vara just det som är kruxet och som ger er en känsla av utanförskap, att livet lever vidare, att alla andra runt er går framåt, medan ni upplever att ni står helt stilla.

Detta är ofta en smärtsam upplevelse, som kan orsaka ångest och depression och som i sin tur leder till ökad känsla av stillastående. Ungefär som om ni står stilla mitt i vägen, medan hela världen rör sig runt er. Ni ser livet ”gå er förbi” och ni känner då ett utanförskap, att ni inte lever och att ni slösar ert liv på att stå still. Från ert perspektiv där finns det bara ni, som en ensam ö där alla andra är en enhet, ett fastland. För att få vara med krävs en ansträngning, att ta ett steg åt vilket håll som helst, men i dessa stunder är ofta även ett litet steg övermänskligt.

Så vad gör ni då för att åter känna att ni följer med i livets flöde? Det finns inga enkla svar som fungerar i alla situationer för alla personer. Men om ni upplever det som om ni ”tittar” på livet eller ”blundar”, för att inte se det ni missar, försök då våga sträcka ut en hand kika lite och sen lite till. Låt er ta fart genom att länka er samman med omvärlden. Detta är dock lättare sagt än gjort. För det som ni känt har avstannat, ert flöde, finns ju kvar. Det kan handla om relationer, att ni känner att alla era ex och era vänner har någon, de går vidare. De kan släppa den gamla relationen och ”glida vidare”. Varför kan inte ni?

Ni kanske ser kollegor komma och gå på arbetsplatsen ni varit på i evigheter. Ni kanske sitter kvar hemma i er lägenhet på semestern när alla andra tycks ”lyxa till det” på ledigheten.

Det som gör mest ont i dessa fall är oftast inte just en olycklig kärlek, missnöjdhet på jobbet osv. utan att ni känner er ”kvarglömda”. Ni känner er, som om det är fel på er som inte lika lätt släpper taget om det gamla, för att bereda plats för det nya. Kan ni känna igen det?

Det viktigaste här för er alla är att tillåta er att ”stå stilla” ett tag, och att inte klanka ned på er själva att ni är dåliga, som inte är snabbare i er bearbetning av känslor och händelser. För det är något av det mest paralyserande som finns, och det är kraften i det som gör att ni känner det som om ni står still. Så kan ni ”tillåta” er att stå still, så kommer ni paradoxalt nog bli redo för kärlek och flödet igen. Kan ni se det?

Ni behöver vara snälla mot er själva, vara tillåtande och visa er själva vägen, er väg. Alla människor är olika och ni har varit med om olika upplevelser, som påverkar hur ni processar händelser och känslor. Ni behöver känna, att det finns inget rätt eller fel. Det finns inga tidsplaner för hur länge ni kan/får sörja en relation, en bortgång, eller ett stagnerat arbetsliv.

För att vara en del av livets gemenskap så behöver ni tillåta er att vara er själva och låta andra vara dem. Att se olikheter som tillgångar och inte orsaker att hitta fel på er eller varandra. Döm varken er själva eller andra på hur snabbt eller långsamt ni går ”vidare”. För om ni klarar det så kommer ni aldrig känna att livet går er förbi eller att ni står still. Även evigheten är i rörelse, det enda som skiljer evigheten från livet är att den aldrig tar slut.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!