Den 6 december 2008 frågar jag änglarna hur jag ska kunna finna en mening i det fullständigt meningslösa?

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Livets mening är att livet skall bestå. Det du gör här är lika viktigt, som det Åke gör på andra sidan. Ni är ännu nära, vara det alltid. Ett band så starkt kan aldrig brytas. Du finner nu ej tro i det, men det kommer du göra. Varje mening är menad. Varje dag och natt ske det som skall ske. Meningen är att livet skall bestå. Ni lever, ni dör, ni lever, ni dör. Men ni är alltid tillsammans!”

Det faktum att jag kommer, att få fler tecken på Åkes existens och just tron att allt är menat, att det varje dag och varje natt det sker som skall ske, att jag befinner mig i livet precis där jag ska vara just nu, detta har varit det, som skänkt mig den tröst, tillit och hopp som jag behöver. För mig hänger tro och tvivel ihop, men tron har vuxit sig starkare med tiden. Sorgen och saknaden efter mitt barn kommer ändå alltid finnas. Det vet jag. Och i mina mörkaste stunder tvivlar jag på allt. Precis allt.

Någonstans i mitt undermedvetna måste jag vetat om att Åke skulle dö, när det var hans tid att gå. Varför tror jag det? Jag minns tydligt den dröm jag hade natten innan Åke dog. Jag har alltid intresserat mig för drömmar, och när mina drömmar känts extra starka och betydelsefulla, har jag direkt skrivit ner dem. Natten till den 5 december 2008 drömmer jag något som skakar om mig. Jag vaknar med en oroskänsla. Jag har aldrig drömt något liknande varken förr eller senare. I drömmen läser jag i en dagstidning om att min syster har gift sig. Det är en bröllopsannons. Men annonsen är utformad som en dödsannons. Den är tryckt med kolsvart text. En bred kolsvart ram finns runt annonsen, och ovanför det “lyckliga” brudparets namn finns ett stort kolsvart kors. Drömmen är glasklar. Jag behöver inte skriva upp den ens.

I en del kulturer innebär en dröm om ett äktenskap dödsfall i familjen. Två dagar efter Åkes död kommer jag att tänka på drömmen, och jag skriker än mer förtvivlat. Det var ju ett tecken jag fått. Mitt undermedvetna hade ju talat till mig.

Barnens pappa och jag hade ett hus i skärgården under hela barnens uppväxt. Vi fick ett äppelträd av mina föräldrar, när vi köpt huset och Åke var nyfödd. Ett “Åkeröträd”. Vi fick även äppelträd när vår andra son och vår dotter föddes. Träden växte sig bra och starka. Utom Åkes träd. Det spelade ingen roll hur väl vi vårdade trädet. Det växte knappt, och det bar ingen frukt.  Varför? Även detta såg jag nu i efterhand, som ett tecken på det som skulle hända oss.

Åke och hans kompisar dog på trettondagsaftonen. Den är ju förknippad med de tre vise männen, som besöker Jesusbarnet i Betlehem, Kasper, Melker och Baltasar.  I mina tankar har jag sett killarna som de tre vise männen. Därför har Orions bälte, eller de “tre vise männen”, som den också kallas, blivit den stjärnbild, som betytt mest för mig. Så en natt när jag ligger och sover, åker min rullgardin upp med en sådan kraft att jag blir klarvaken. Rakt utanför mitt fönster lyser Orions bälte in i mitt sovrum!! Ett tecken från Åke från andra sidan? Ja, för mig är det så. Jag liksom känner det i magen, min intuition säger mig, att den känslan är rätt. Jag kan bara tolka den på ett sätt.

Tidsmässigt vet jag inte om ett eller två år passerat, när jag bestämmer mig för att börja simma några gånger i veckan. Jag arbetar 60 %, så jag har flera lediga dagar när jag kan gå till simhallen. Jag har hela mitt liv tränat mycket, både professionellt och för välbefinnandet skull. Men just simning har aldrig tilltalat mig. Jag är lite av en badkruka, vågade simma på djupt vatten först när jag var 20 år. Varför väljer jag just detta? Jo, på grund av Åke. Han skulle åka in till fallskärmsjägarutbildning i Karlsborg, bara någon vecka efter sin skidsemester i Jämtland. Därför tog han sim- och dyklektioner sista halvåret han var i livet. Jag ville helt enkelt känna mig nära honom. Vistas där han hade vistats. När jag så motionssimmar en dag, spelar de musik i simhallen. Musiken kan vara väldigt varierad.. Men nu när jag börjar simma spelar de “Nothing else matters” med Metallica. Det var en av de låtar som spelades på Åkes begravning. Och tårarna börjar rinna nedför mina kinder medan jag tar några tafatta simtag.

Musiken är alltså också ett sätt för Åke att nå mig. När min dotter och jag en gång åkte för att hälsa på min mamma och pappa i Eskilstuna satte jag på radion. “Nothing else matters” kommer ur högtalarna. Min dotter stänger genast av radion. Detta är ännu för svårt för henne. På vägen tillbaka gör jag ett nytt försök med radion. Nu spelar de en annan av låtarna från begravningen! Vi stänger av denna gång också. Men jag vet att detta var ett nytt försök att nå oss. Kanske främst min dotter vid det tillfället.

Det som slagit mig är, att tecknen från Åke kommer när jag minst av allt anar det. När jag är som jag är i vardagen.

Skrivet och berättat av Ylva januari 2016.

Ylvas iakttagelse om att tecknen kommer när hon minst anar det, är precis det som vi kunde läsa om i Ä-posten “Tecken från döda anhöriga” i förra inlägget. Att vi inte behöver söka efter tecken, att de kommer till oss.

Vi fortsätter i inläggen framåt att tillsammans med Ylva reflektera över hennes resa genom sorgen, om hennes reaktioner. Vad som varit viktigast för henne. Vad hon hade önskat sig från sin omgivning och som kanske nu kan bli tips för andra, som möter någon som är mitt i sin sorg. Ylva kommer berätta om hur hennes liv ser ut idag, om sorgen och saknaden i nulägets perspektiv. Vi kommer även berätta mer från vårt håll i mötet med Ylva med tyngdpunkt där historierna möts.

Vi kommer vidareutveckla ämnet “tecken”, och vi kommer att prata om erfarenheter egna och andras från dödens närhet. Så fortsätt att följa oss på resan om livet.

Och den som vill är varmt välkommen att kontakta oss och berätta om egna erfarenheter eller komma med frågor eller reflektioner! Det är bara att mejla oss under fliken med “Kontakt” 🙂