Sorg innehåller mycket ilska. Vad, vem skulle jag rikta min ilska mot? Livet? Ödet? Mig själv och de andra föräldrarna, som lät dem åka till fjällen i bil istället för tåg? Efter ca ett halvår går ilskan ut över mina föräldrar. Skriker åt dem, att de sa och gjorde fel saker när Åke dog. Tog upp saker med dem, som jag länge tänkt göra. Allt kom. Jag pratade inte med dem under drygt ett år. Jag kunde inte dela sorgen, med främst min mamma. Jag orkade inte med hennes sorg också. Idag har vi en mycket fin relation, och vi kan dela sorgen och vi pratar mycket om Åke. Hon betyder mycket för mig. Ibland riktade jag ilskan mot människor jag inte kände. Jag tyckte att de på olika sätt agerade felaktigt på något i vardagen, och då skällde jag ut dem efter noter!

Jag återtog kontakten med min psykolog, som jag gått hos i många år på grund av depression och livskris. Det var skönt, för han kände ju mig redan. Vi kunde tala om förlusten och sorgen direkt. Jag berättade för honom, att jag vaknat två gånger på natten vid olika tillfällen, av att någon satt sig på min sängkant. Jag trodde först att det var min dotter, som kom in och satte sig. Men det var en lätt rörelse i sängen. Precis som ett fjäderlätt tryck på madrassen. Jag berättar att jag tror, hoppas och vill att Åke existerar någonstans. I en annan dimension, en andra sida?

Min psykolog förmedlade nu en kontakt med två kvinnor, som ska få en avgörande betydelse för min sorgebearbetning i mitt fortsatta liv. En avgörande betydelse för att överleva förlusten och finna ett sätt att leva vidare. De heter Annmari och Hannah Dohnfors.

Annmari ringer mig på mitt jobb. Bara hennes röst, hennes stämma får mig att känna stort förtroende, och känna mig trygg i det jag berättar om mina känslor. Vi bestämmer att vi ska ses på söndagen samma vecka. De öppnade sin dörr och tog emot mig med öppna armar! Jag hade inte träffat dem förut, kände dem inte och dem inte mig, ändå kunde jag utan rädsla visa hur bedrövad och ledsen jag var, och de kramade om mig, som om vi känt varandra länge. Jag har aldrig tidigare i livet träffat på sådana människor. Det är unikt! Jag vill också tillägga, att innan Annmari ens kontaktats av min psykolog, hade hon lagt märke till Åkes dödsannons. Redan det var ett starkt tecken för mig!

Det råder en fridfull stämning hemma hos dem, trots min häftiga gråt. Hannah berättar om sin förmåga, att hon har en förbindelse med andra sidan, med änglarna. Jag ställer mina första trevande frågor genom Hannah.

(Jag, Hannah tar ju, som välbekanta läsare redan vet, inte direkt kontakt med döda anhöriga, utan gör det via änglarna. Därav blir språkbruket deras och inte den bortgångnes. För nytillkomna läsare rekommenderar jag att läsa mer om detta i Hannahs förmåga.)

“Det allra första jag frågade änglarna om, det var om var Åke finns nu? Jag frågade även om han ser mig? Om min förlust av honom, den fruktansvärda olyckan var ett straff, vad hade jag gjort?

Svaren kom:

“Så det alltid varit, så det alltid är. Åke är din son och vara det än. Han är fri och beskyddar er familj. Han är hos er. Han är hos dig. Mor och son är.”
“Alltid, alltid, alltid du är tillsammans med Åke. Han förgyller än din dag och din natt. Du får det känna. Han är alltid med.”

“Ett straff du får aldrig tro att det är. Du är en god mor, en god medmänniska. Din styrka du har, för att du behöver den. Du är stark. Du är öppen och god. Det du gå igenom, tiden vara inne för nu. Din son besökte dig och du berörde honom. Det ni dela, ni dela än. Det var tid för honom att gå. Resan, du fortsätter på din väg, han på sin. Men vägen är alltid er. Du berört honom, han berört dig för tid och evighet. Räds ej framtiden. Åke beskydda dig och er familj. Dela er sorg då den smärtar er, men han må gott. Du får det känna det du känna. Han må gott.”

“Åke vill visa att han finns. Han lever. Fortsätter försöka. Var öppen. Du må märka honom. Ropa på dig i sängen, och du hör honom. Ha tillit. Du får ropa på honom. Han hör. Ropa och lyssna.”

Ett av budskapen, som berört mig allra mest är när jag får svar på min enkla fråga om han vill säga mig något:

“Räds ej mer. Räds ej, jag är med dig. Vi är alltid tillsammans. Det du berör det berör jag. Jag se dig alltid. Du se mig, då du öppna dig för det. Var ej rädd, för du är aldrig ensam. Jag är med dig mor, alltid. Jag är frisk och stark och hör dig. Du kan höra mig, se mig, känna mig då du möta mig. Ropa på mig, jag hör. Mor, din sorg är min sorg, men du må veta att jag må bra. Vara där jag skall vara. Ha tillit till det. Mor, älskade mor.”

Hannah, Annmari och jag se ses varje söndag de första månaderna. Det är en befrielse att få träffa dem, samtala och gråta. Att tala om döden, sorgen, förtvivlan är så tillåtet hos dem. Jag slipper ifrågasättas, förklara mig. Det finns även rum för tystnad.

På min fråga om hur jag ska kunna finna tillit till, att tro på att Åke verkligen existerar svarar änglarna:

“Du kommer att bli varse ett tecken du ej kommer misstro. Du får det. Var trygg, var öppen, var dig själv. Du är nådd.”

I slutet av december 2008 får jag tecknet. Jag arbetar inom handeln Denna dag var vi ganska många som jobbade i butiken. En kvinna i 65-åldern kommer fram till mig. En kvinna som åldrats vackert och som har långt grått hår uppsatt i hästsvans. Jag känner direkt, att det är något bekant över hennes ansikte. Jag frågar efter hennes namn, och när hon säger sitt efternamn vet jag vem jag har framför mig. Det är barnmorskan, som var med när jag födde Åke! Hon var bara med den sista timmen i förlossningssalen, men jag glömmer aldrig hennes ansikte, och hon var så förtroendeingivande. Jag har aldrig sett henne sedan dess, och nu plötsligt, nästan 20 år senare möts vi. När jag hämtat varan hon beställt, så frågar jag henne om hon är barnmorska. Men jag vet ju redan svaret. “jovisst, är jag det, men jag är numera pensionerad.” Jag berättar att hon var med vid min första förlossning. Efteråt är jag tvungen, att sätta mig ner i personalrummet och hämta mig. Detta var det första starka tecknet jag fått från Åke. Fler skulle komma…

Skrivet och berättat av Ylva januari 2016.

Ylva har berättat om sitt första starka tecken… Vi passade på att fråga änglarna vad de säger om hur tecken från döda anhöriga kan yttra sig?

Ä-post. (se Hannahs förmåga.)

“Från den dag ni förlorar en närstående, så finns denne hos er och era nära inom er och i er omgivning. Så tecken, som den döde visar kan vara lika många och olika som det finns människor. Det kan vara smått som stort.

De vanligaste tecknen är att den döde “leker” med elektrisk utrustning. Blinkande lampor, TV, dator, stereo, som sätter igång. Ibland då radion slår på “av sig själv”, kan låten, som spelas vara ett extra tecken. Även då ni själva slår på radion, så kan det vara exakt när en låt, som berör er relation till den döde, spelas. Och även detta är ett tecken.

Tecken kan vara att ni ser en skugga i ögonvrån, förnimmer en närvaro om än så liten. Att någon säger något, som direkt leder er att tänka på den döde. Ett vanligt tecken är att ni från att ha varit osäkra på om det var ett tecken, till att ni nu vet att det är ett tecken.

Det är ändock viktigt, att ni inte spendera livet letande efter tecken från den döde. För det är då inte livet som leder er. Att våga släppa tanken på att ni skall få uppleva tecken, kan leda till att ni upplever tecken, och att det då blir en hjälp och en lyckokänsla, istället för ett ständigt undrande om det var ett tecken och så fastna i sökandet.

Tecknen kommer till er. Det behöver ni ej söka, men däremot vara öppna för att se dem. Att veta att de kan se olika ut, att inte låsa er vid en föreställning om vad som “räknas” som tecken. För tecknen är menade så, att den döde visar att han/hon har det bra och är med allstunds. Inte för att ni skall leva endast för tecken, för då läker tecken ej er, utan står för livet i sig.

Så var ej stängda för tecken, men låt dem komma och gå. Det som dock alltid bestå är de dödas närvaro, även då tecknen inte är tydliga i varje stund för er. De finns där ändock och vakar över er inte bara när ni märker det, utan alltid.”

I nästa inlägg fortsätter Ylva att berätta om sorgen efter Åke och om fler tecken som hjälper henne stärkas i tron, att han fortfarande finns vid hennes sida, om än på ett annat vis…