Det var hösten 2008, som vår vän Greger, som är psykolog ringde oss och berättade att han hade en klient, Ylva, som var i svår sorg. Hon hade mist sin son i en trafikolycka. Greger sa att han berättat för henne om oss, och att han trodde att vi kanske kunde hjälpa Ylva, då hon sökte en andlig dimension också. När Greger sa hennes hela namn hoppade Annmari till. Hon hade sett Åkes annons, och hon kom ihåg den. Bara detta i sig var exceptionellt, och något som både Ylva och vi kommer att återkomma till.

Genom åren har Ylva och vi kommit varandra mycket nära. Det känns verkligen att det var meningen, att vi skulle mötas.

Nu säger vi välkommen till Ylva, att berätta om Åke, om sorgen och om tiden efter hans död…

Det var trettondagsafton den 5 januari 2008. Jag hade slutat mitt jobb klockan 15.00. Jag gick för att handla middagsmat och dessert till kvällen, då Åke min äldsta son på 19 år skulle komma hem. Till dessert köpte jag goda ostar och kex, som jag visste att han tyckte mycket om. Åke älskade god mat. Älskade livet.

Han hade tillbringat en vecka över nyårshelgen i jämtländska fjällen tillsammans med sex andra ungdomar. Två killkompisar, som han gått samma gymnasieklass med och som han kände väl, samt två par, som var vänner till en av killarna. Det här var sju skötsamma, glada, ansvarsfulla ungdomar. Den här dagen var det snöoväder i nästan hela landet, och meteorologerna varnade för trafikproblem. Sista sms:et från Åke kom ca 09.30. “Åker snart, är hemma ca 17.30.”

Hemma lagade jag middag och vi, min andra son A arton år och min dotter F fjorton år, längtade efter Åke, och var glada att han snart skulle komma hem. Sedan några år var jag och barnens pappa skilda, men vi bodde nära varandra, hade bra kontakt och satte barnen främst. Barnen bodde hos oss varannan vecka. Klockan blev 18, klockan blev 18.30. Ingen Åke hade kommit. Vi var ganska hungriga, så vi började äta. Osten kunde vi ju äta senare tillsammans med honom. Jag tänkte, att de väl tar det väldigt lugnt p.g.a. väglaget.

När klockan blivit drygt 19 började en oroskänsla växa sig allt starkare. Jag ringde min särbo Janne, och berättade om min oro, men han lugnade mig och sa, att om det nu hade hänt något, så skulle något sjukhus redan hört av sig. När jag satte mig för att titta på Rapport, berättade de bland annat om en svår trafikolycka norr om Bollnäs, Lottefors. En personbil med tre personer i hade frontalkrockat med en långtradare. Alla tre omkom omedelbart. Tre personer. Jag ringde Åkes mobil. Inget svar. Jag tänkte att hans mobil nog laddat ur, eller så hör han inte mobilen, eller han kanske kör bilen just nu och inte kan svara. En av killarnas pappa ringde mig och undrade om vi hört av dem. Men nej. Han sa, att det gick ett rykte, antagligen på Facebook, att de varit inblandade i en olycka. Framför mig såg jag, att de möjligen hade kört i diket eller varit med om en seriekrock.

Jag ringde barnens pappa. Han kom över efter en stund. När han klev in i lägenheten, tog han med mig till fönstret i Åkes rum. Vi tittade ner på gatan från sjunde våningen. Utanför huset stod en polisbil. Jag blev alldeles svag i benen, kände mig kall och varm samtidigt. Jag gick genast ut i trapphuset. Jag ville möta poliserna först. När så två uniformerade poliser klev ur hissen kastade jag mig i famnen på en av dem. “Är han död?” frågade jag. Polisen svarade, “ja han är död”.

Det enda jag tänkte på sekunderna efter, var hur A och F skulle reagera. Jag förbannade livet, att de skulle få uppleva detta. Jag la mina känslor, ja hela min kropp åt sidan, för att finnas för dem. Vi satte oss tätt tillsammans i soffan. Deras gråt, skrik och förtvivlan, som sedan släpptes lös vill ingen förälder uppleva. Allas våra liv tog en brutal vändning. Livet rämnade, marken under oss öppnade sig, fritt fall. Från den stunden skulle våra liv aldrig mer bli detsamma. Aldrig.

Än idag när jag ser uniformerade poliser, ser jag budbärare. Bud om död. När vi fick beskedet att Åke var död var klockan 22. Då hade han varit död sen klockan 14.45. Han levde inte när jag gick och handlade mat och tänkte på honom. Det tog tre timmar innan de fick ut kropparna ur bilvraket. Åke inte bara dog, han krossades. Jag ville ta en bit av hans vackra hår och ha i en medaljong runt halsen. Det blev inte så. Man fick göra en säker identifikation med hjälp av hans tandkort. Så sargad var hans kropp. Det tänker jag ofta på.

Sorgen.

Sorgen är kolsvart. Man lever utan ljus. Lever en minut i taget. Jag kände, att nu dör jag. Mitt hjärta kommer att stanna, och jag dör av sorg. De första månaderna var kaotiska. Gråten ville inte ta slut, skulle inte ta slut. Jag kände mig som en övergiven båt, som drev omkring på öppet hav.

Vidden av förlusten går inte att ta in. Det är en lång process. Janne, min mamma och pappa och mina syskon finns hemma hos mig i omgångar de första veckorna. När jag blir ensam med A och F har jag daglig kontakt med dem, som står mig närmast via telefon.

Även mina få nära vänner har här en stor betydelse för mig. Det ska visa sig att i framtiden, de kommer att stå vid min sida, lyssna på mig hela tiden. Viker aldrig från mig. Det enda som får mig att stiga upp ur sängen varje morgon, är min son och min dotter. För deras skull sköter jag det mest basala. Kärlek, mat och att finnas där för dem så gott jag kan. Julgranen barrar sönder, och plötsligt hatar jag allt som har med julen att göra. Tomtar, granar, paket, julskinka, pynt, allt!!

Jag gråter, gråter, gråter. Det känns som om livet svikit mig. Oss. Den tomhet som infinner sig går nästan att ta på. Åkes röst har tystnat, hans fotsteg hörs inte längre. Jag kunde med lätthet höra skillnad på barnens sätt att gå. Deras gemensamma skratt och skämt har tystnat.

Första tiden läser jag dikter, främst av Bo Setterlind och Pär Lagerqvist. Deras dikter sätter ord på det jag känner. Lyssnar på musik som jag förknippar med Åke och som släpper loss sorgen, Red Hot Chilipepper, Dire Straits, Metallica, Iron Maiden.

Det första jag slår upp i DN på morgonen är dödsannonserna. Ögat letar efter annonser som gäller barn, ungdomar och unga vuxna. Här hittade jag också många fina texter och poesi.

Jag gråter sönder när jag lyssna på Mozarts “Requiem”. Jag börjar också skriva om min sorg i anteckningsböcker. Jag kallar dem “Sorgeböcker”. Jag skriver mycket:

“Mig kvittar det hur länge jag lever, min lyckligaste tid i livet har redan varit. Mitt hjärta är fullt av kärlek till dig. Den djupaste kärlek, Åke. Jag får aldrig mer höra din röst, stryka din nu vuxna kind, aldrig mer skratta med dig. Aldrig mer samtala om livet, lyssna till dina tankar och känslor. Jag kan förnimma hur det kändes att dra mina fingrar genom ditt hår. Åke, kom tillbaka!!”

“Mitt liv har raserats, jag irrar omkring och vet inte vart jag ska, vart jag är på väg. Jag känner mig som ett almsjukt träd, med kala grenar och där trädkronan har slutit sig för alltid.”

“Idag lägger sig sorgen som ett stort svart täcke över mig. Jag ligger i fosterställning och gråter tills jag kräks. Känner mig sviken av livet! Åke, du är det sista jag tänker på när jag somnar, det första när jag vaknar. Trodde att min starka kärlek till dig skulle skydda dig från det värsta i livet. Älskar dig! Älskar dig!”

I mina sorgeböcker sätter jag också in olika dödsannonser, som jag berörs av. Jag får bekräftat, att jag inte är ensam i detta kaos. Åke är inte ensam där han är…

Skrivet och berättat av Ylva januari 2016.

I nästa inlägg fortsätter Ylva att berätta, nu också om olika tecken, som hjälper henne att överleva och vidare hur hon påbörjar vägen, genom sorgen, långsamt tillbaka till livet trots förlusten och den stora saknaden.