I förra veckan talade vi om “makt och kontroll”. Så nu tänkte vi fortsätta med vad som kan tyckas vara dess motsats, “maktlöshet och uppgivenhet”. Men genom att låta maktlösheten och uppgivenheten ta kontroll och makt över våra liv, så blir uppgivenheten kontrollen, och maktlösheten makten över oss.

Vi har nog alla känt oss uppgivna någon gång i livet. Men att känna sig uppgiven, och att vara totalt uppgiven är inte helt samma sak. För om vi verkligen vore helt och hållet uppgivna, utan hopp, så skulle vi inte överleva. Detta är dock inte samma sak, som att vi ändå kan känna oss så uppgivna, att vi upplever uppgivenheten som slutet på vår väg. Denna känsla av uppgivenhet och hopplöshet speglar sig ofta i våra ögon, som en lampa som har släckts, och lämnat kvar en tom blick.

Så för att ta sig ur känslan av uppgivenheten krävs först att tillåta sig att känna den och sedan att förstå, att det är en känsla och inte ett tillstånd. En känsla som så länge vi lever inte är slutet, det bara känns så.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Om uppgivenheten bygger bo i ert innersta väsen, så tar ni för givet att det inte kommer gå uppåt igen. Så vägen ur, är vägen upp, för det är den enda vägen ni kan gå. Uppgivenhet är den bottenlösa brunnen, som blir både er vän och ovän. Ty att känna uppgivenhet är både tryggt och otryggt. Ty om ni ej förväntar er något gott, så blir ni ej besvikna, och således känns det tryggare och på ett bakvänt vis mer hoppfullt.

Men om ni har låtit uppgivenheten bygga bo i er, så är hoppet så långt ifrån er som det går att vara i det levande livet. Ty utan hopp går det ej att överleva. Men för att nå ur och upp ur uppgivenheten behövs överlevnadsinstinkten och kämparandan. Ty uppgivenheten må kännas bottenlös, men ni kan bygga en botten, och från noll finns det ingen annan väg än upp att gå, att nå.

Så var inte rädda för uppgivenheten, men låt den ej bli er medpassagerare. För uppgivenheten åker på er bekostnad, den är en fripassagerare, och ni har all rätt att be den gå av vid nästa hållplats. För den börjar som en liftare, men den tar sedan kontrollen över er och era liv om ni ej ser upp, om ni ger upp.

Giv er chansen. Kämpa ej emot uppgivenheten, men kämpa er uppåt. När livet känns hopplöst, ta för givet att hoppet ändock inte är ute. Uppgivenheten kan växa fram när det blir den ena besvikelsen efter den andra. Ni tappar tron att livet går uppåt, det går bara framåt, men inget blir bättre. Ni förbereder er på en resa nedåt och framåt, men ej uppåt. Men livet är en berg-och-dalbana, det finns upp, det finns ned, det finns svängar och det finns hopp.

Uppgivenhet kan också vara en känsla av, att ni är så utmattade att ni inte ens orkar försöka finna ro, hopp och glädje. För ni orkar ej kämpa mer. Där och då känns det som om ni inte bryr er. Det är en annan av uppgivenhetens små gåvor, känslan av att inget spelar någon roll och att det inget gör. För om det gör något, då leds känslan in i bitterhet, och det är något helt annat.

Så låt inte känslan av uppgivenhet i stunden, leda till tillståndet uppgiven. För känslan kommer med ett budskap, och den är viktig att tas på allvar och lyssna på. Den vill säga er något. Så lyssna och känn noga. Var ej rädda för det. För det är om ni inte tar reda på dennes budskap, som ni riskerar att låta den växa till ett tillstånd. “Don’t kill the messanger”, d.v.s. känslan uppgivenhet är budbärare för något. Låt detta något bli känt, så kan ni hitta en väg ut och upp. Det är enda vägen, och den är spännande som en berg-och-dalbana. Inga känslor är dåliga. Det är endast hanteringen av dem som kan graderas som bra eller dålig.

Visa uppgivenheten vägen ut. Låt den inte uppehålla er. Håll er själva uppe och ge den ej uppehälle, för den betalar inte hyra. Den är en snyltgäst, men det är ändock det ursprungliga budskapet den kom med som är viktigt. Så låter ni den säga sitt, så behöver den inte känna sig uppgiven, och således är uppgivenheten borta. För om inte ens uppgivenheten längre är uppgiven då den äntligen tagits på allvar, då är ni fria från den. Win-win all around. There is no way to go but up, up, up.”∞

I nästa inlägg förflyttar vi oss till tema “Övergivenhet”.