“Om man just tagit avsked från någon kär på en järnvägsstation… och vänder sig om för en sista vinkning, blir lätt minnesbilden till ett löfte.” Detta citat kommer från en film, som jag inte längre kommer ihåg vilken, men citatet berörde mig och kom att stanna i mitt minne.
Hela livet består av möten och separationer. Var och en av oss har vi vår egen livsplan, vår egen resa. Vi möts och vi slår följe med varandra för en kortare eller längre tid, innan vi reser vidare åt olika håll, för nya möten och kanske för återseende av någon vi rest tillsammans med tidigare. Detta gäller både återförenande i jordelivet och på andra sidan.
Som vi kan läsa i Ä-posten här nedan, så gör det olika ont när vi skiljs, beroende på de erfarenheter vi har från separationer i barndomen. Har vi som barn fått uppleva att mamma hela tiden kommer tillbaka, så klarar vi oss bättre. Har vi blivit övergivna som barn, är det risk att varje “adjö” sänder oss tillbaka ned i övergivenhetens brunn.
Separationer kan ske av så många anledningar, och separationer kan handla om att skiljas från en partner, men också från andra familjemedlemmar, en vän, en situation etc. Ibland är det livets omständigheter som “tvingar” oss att skiljas åt, kanske hör vi hemma i olika länder, kanske är det en familjesituation styr…
Vi kan också överraskas av separationsångest vid en flytt, till och med en flytt inom samma stad. Det är inte alls ovanligt att man först blir ledsen och kanske känner en ånger över flytten, när man väl sitter där i nya lägenheten, lägenheten man kanske längtat till.
Även då vi byter jobb kan vi först översköljas av en övergivenhetskänsla. De gamla kollegorna jobbar kvar, medan man själv är “ensam” och ny på nya arbetsplatsen.
Ångest vid förändringar handlar just om separationsrädsla, en rädsla för att bli ensam och i botten ligger ofta en dödsångest.
Här innan Ä-posten vill vi passa på och påminna om , att vi lördagen 29 oktober KL 14 – 16 kommer att ha föredrag. Plats Surbrunnsgatan 16 i Stockholm. Läs mer om detta under fliken “Aktuellt” på menyn.
Ä-post (se Hannahs förmåga).
“När ordet separation kommer på tal är det många som tolkar det som separation från en partner. Men en separation är så mycket mer än så. Alla människor lever med en mängd separationer. Vissa kanske inte påverkar er nämnvärt, medan andra kan göra så ont att hela vardagen påverkas.
Att rädas separationer är inbyggt i er. Det är inte för inte så mycket av psykologin bottnar i anknytningen. Barnets anknytning till föräldrar och andra vuxna i sin närhet. Även ett litet barn eller i synnerhet ett litet, litet barn lider av separationsångest. Barnet som inte har den vuxnes tidsuppfattning, kan känna sig övergivet även om mamma eller pappa bara är borta en liten, liten stund. Barnets referensramar är små. När en närstående lämnar ett barn har barnet inte möjlighet att veta, att det bara är en kort stund, som de är utan sin nära.
Så genom att mamma eller pappa kommer tillbaka byggs trygghet och tillit upp. Men alltför ofta blir barn övergivna mer eller mindre frivilligt av de vuxna i sin närhet, och det sätter sina spår. Spår av övergivenhet, som sitter längst in i barnet och påverkar deras fortsatta liv, tillit och rädsla för att människor de älskar skall överge dem. Även barn som är högt älskade kan lida av svåra övergivenhetskänslor efter saker som hänt i deras liv, även sådant som de ej medvetet minns. Ett barn som adopterats kan känna ett hålrum inom sig, där de “övergivits” av sina biologiska föräldrar. Detta trots en kärleksfull adoptivfamilj.
Ett barn som varit oönskad i mammans mage, kan känna detta i hela sitt väsen även om mamman älskar sitt barn från den dag hon mött det. Barn till mödrar som haft förlossningsdepression påverkas likaså av moderns “övergivande”.
Med tanke på detta, är det då så konstigt att människor är rädda för att lämnas? Svaret är nej, men genom att våga hitta tillit till er själva och andra i er närhet, kan gamla sår läka. Försök att se att ni är älskade, även om en eller flera personer har lämnat er, och att detta inte behöver betyda att alla kommer göra det.
Från att en gång ha blivit övergiven springer många beteendemönster. Vissa blir så anpassningsbara att de nästan tassar på tå, och gör allt för att inte bli övergivna igen. Andra “testar” människor i sin närhet, för att få “bevisat”, att faktiskt alla lämnar dem. Dessa ytterligheter springer ur samma kärna, av tidigare separationer från betydelsefulla personer i ert liv.
Ingen är immun mot övergivenhetskänslan i en separation. Hur lyckliga ni än varit innan ni “separerade” från er nära.
Att vänskapsband tar slut händer hela tiden, ibland har det att göra med en speciell händelse, ett bråk, ett missförstånd eller något annat som gå att “ta på”. Ibland är det så att ni växer ifrån varandra, era liv går åt olika håll, och det som förde er samman är ej längre en gemenskap ni bägge delar. Vänskap kan helt odramatiskt rinna ut i sanden, eller så kan ett uppbrott ske likt vid en skilsmässa, där en eller bägge vännerna säger upp bekantskapen i tydliga ordalag. Båda delarna är dock en separation. När vänskapen handlar om att glida isär kan sorgen över separationen vara mer melankoliskt vemodig, att tänka att ni som delat som mycket nu inte har samma intressen och liv. Ni kan sörja vad ni ej längre delar.
När någon abrupt säger upp bekantskapen med er, så blir det annan sorgeprocess. Det kan vara förvåning i det, ni kanske inte alls förstår varför er vän inte längre vill vara er vän. Ni kanske förstår varför, men ni vill ändock fortsätta vara vänner. Detta uppbrott liknar då mer en skilsmässa från en partner. Ni blir helt enkelt “dumpade” på samma vis.
Vänskapsband är en lika viktig del av livet, som ett band till en partner. Kanske är det än viktigare. Så att sörja en förlorad vänskap är nödvändigt, för att inte stänga in känslorna, bli arg, bli ledsen eller vad helst ni känner.
En alltför vanlig situation är att även inom en “kärnfamilj”, så finns det uppenbara separationer där en eller bägge parter säger upp bekantskapen. När ert barn stänger er ute från ert liv, kan det bli till en livslång sorg. Ni älskar ert barn och vill vara delaktiga i dennes liv, men ibland tar barnet avstånd och släpper ej in er. Det kan ibland vara befogat, men ofta händer det trots, att ni varit en god förälder och stått varandra nära.
När även barnbarn är inblandade, och ni inte får se dem växa upp blir sorgen än större. Denna smärta är svår att ta sig igenom, ty ett barn går ej att “bytas” ut. Hur sorglig en skilsmässa från en partner än må vara, så kan ni hitta kärleken igen. Inte som ett utbyte, men som ett nytt kapitel. Men era barn blir ej till nya barn. Denna separation behöver läka inom er ändå, för allt ni ej kan påverka leder till en inre stress och en ångest som blir en rundgång. Så hur svår en separation än är, så är ändock vägen fram att våga leva igen med den nya verkligheten.
I en annan ände finns föräldrar, som frånsäger sig sina barn antingen i ord eller i handling. Att föräldrar överger barn och väljer att inte se dem växa upp är sorgligt och en orsak till stora övergivenhetskänslor hos barnet, övergivenhetskänslor, som följer genom livet. Att bli övergiven som litet barn påverkar er på ett annat vis än att bli bortvald som tonåring eller som vuxen. För om er förälder väljer att lämna er när ni är små blir det ett hål, som ej kan fyllas, men ni kan då se att föräldern ej kände er tillräckligt för att det skulle vara personligt. Om ni däremot överges när ni blivit äldre, kan ni än mer känna att ni inte duger, ty ni är då ni, och era föräldrar känner er, men väljer ändå att inte ha er nära…
Att kärlek tar slut gör ont, och att förlora någon ni ej vill förlora gör ont. Att välja bort någon kan också göra ont. Så hur läker ni dessa sår? Jo, genom att hitta människor som ni vill ha i ert liv, att hitta ett eget värde orelaterat till andra, bara till er själva, er unika själ. Att våga öppna era hjärtan och liv igen för nya möjligheter, nya människor, att stärka er tillit bit för bit. Ty separationer sker hela tiden, det är livets gång. Ibland återförenas ni, ibland inte, men livet har en väg och om ni bara vågar gå vidare på den, så kommer ni finna nya saker, nya människor, nytt hopp och en väg ni aldrig kunnat tro var rätt.”
Här slutar vi vår serie om “separationer” för denna gång. Nästa vecka är vi tillbaka med ett nytt ämne. Välkommen tillbaka!