I föregående inlägg, 2:a och 5:e februari, har vi berättat om Eriks och Kerstins kärlekssaga, om att de fick sju lyckliga år tillsammans innan pappa/morfar Eriks tid var slut. Vi berättade sedan om hur låtsasmamma/låtsamormor Kerstin, efter ytterligare sju år, lite i taget sa adjö till sitt liv. Vi fortsätter här med att backa i tiden och berätta lite om Eriks liv och vem han var. Och också om hans sista tid här på jorden.
Annmari: Han hade varit en frisk och stark person, han hade idrottat i stort sett hela livet. Framförallt tennis och golf. Barnbarnen trodde, att han kunde allt. Jag minns speciellt en gång när Hannah frågade mig vad en astronaut var för något. Hannah var fyra-femårsåldern tror jag. Jag tänkte att det inte var någon idé, att komma med någon avancerad förklaring, så jag sa något i stil med, att det är en person som åkt till månen. “Har morfar åkt till månen?” frågade då Hannah genast. Jag hann bara svara “nej, det har han inte”, när hon fortsatte: “nej, det hade han nog berättat i så fall.” 🙂
När TV:n var påslagen hemma en dag och det var finalmatch i Wimbledon, undrade Hannah om morfar var med och spelade…? 🙂
Men pappa/morfar fick nöja sig att spela tennis i Eriksdalshallen. En dag innan han skulle spela med sina kompisar var han hemma hos oss på besök. Hannah och hennes syster hade, som vi berättat om tidigare, sin morfar lindad runt lillfingrarna. Det var en uppsjö av lekar och upptåg, som han fick vara med om. Så innan han skulle iväg till tennisen gjorde flickorna dagen till ära manikyr på honom 🙂 . När naglarna så var färdigmålade och lyste i en stark cerise färg, blev han plötsligt lite bekymrad och frågade försiktigt… “Ni har väl något som vi kan ta bort lacket med?” Han hade börjat tänka på vad tenniskompisarna skulle kunna säga…
Såsom barnbarn skämdes aldrig flickorna för sin morfar. Barnbarn gör sällan det. Jag kunde dock ibland göra det, skämmas för min pappa alltså. Något som här kommer till mig är en gång, då min pappa skulle delta i en orienteringstävling för boende i vårt radhusområde. Deltagarna var från femton år och uppåt. Jag var själv för liten för att få vara med, tror jag var ungefär tretton år.
Pappa var riggad med nummerlapp och filmkamera och väntade på startsignalen. Jag tyckte det var pinsamt bara detta han skulle vara med. Orienterat hade han aldrig gjort, och det faktum att han var rustad med filmkamera visade, att han inte tog det hela så allvarligt. Nåväl han och de övriga gav sig iväg, och efter en dryg halvtimme började så deltagarna komma i mål … men inte pappa Erik inte. Det gick en timme, det gick två och fortfarande saknades den siste deltagaren. Det började kännas lite oroligt. Jag tror till och med att några gick iväg för att leta efter honom. Efter tre timmar så kom han lugnt strosande i mål! Han hade tappat bort sig bland kontrollerna, och istället då slagit sig ned invid en vacker sjö och filmat fågellivet där. På föreningens anslagstavla kunde man redan nästa dag läsa namnet på den som vunnit och tiden han kommit runt på, under ettan stod tvåan, och därunder trean. Under trean fanns ett långt uppehåll, och så stod det underst; “Och sist kom Erik Dohnfors på 3 timmar!”. Gissa om jag skämdes? 🙂
Mina föräldrar, Erik och Gulli, träffades redan i unga år. Jag lät dem dock vänta ett bra tag på min ankomst. Som vi berättade om i “Besök från himlen” var många år i vår familj präglade av mammas sjukdom. Men förstås fanns det mycket annat också, såsom glädje och humor.
Hittade ett foto som visar den humor som blommade i början av deras relation.
Så drabbades han plötsligt av en stark ryggvärk, som visade sig bero på att han fått Myelom, en cancer i benmärgen med en då dålig prognos. Det blev omskakande för oss alla runt honom. Han var som vi berättat lycklig med sin Kerstin, och hon fanns där vid hans sida också när han blev sjuk.
Vi ska inte fördjupa oss i detaljerna i själva sjukdomsförloppet, utan hålla oss till det som kan vara mer av allmänt intresse. Det blev en stor omställning både för min pappa och för oss andra runt honom, när han snart blev riktigt dålig. Han låg inne på sjukhus för den första cellgiftsbehandlingen, som han reagerade våldsamt på. . Bokstavligt! Han blev förvirrad och aggressiv. Han som alltid varit lugn och kristallklar i huvudet var ilsken och pratade jättekonstigt. Det var mycket svårt att se honom så. Det aggressiva gick snart över, men förvirringen dröjde sig kvar. Läkarna förstod inte vad som hänt.
Jag var förtvivlad och livrädd att han skulle dö. Jag och Kerstin besökte honom varje dag. En kväll när jag gått och lagt mig tänkte jag som vanligt på pappa, och jag bad till Gud att han skulle bli bra. Han fick bara inte dö!! Jag kände hur jag krampaktigt tänkte, att han inte fick dö! Jag var helt slut och spänd. Så kände jag samtidigt, att jag inte orkade “hålla honom levande”. Då ändrade jag min bön till att “ske det som skall ske”. Egentligen visste jag ju redan på den tiden, att det inte var jag som hade detta ansvar… Ett lugn infann sig hos mig när jag gjorde denna förändring inuti mig, och jag kunde då somna.
Nästa dag när jag vandrade sjukhuskorridoren fram, som vanligt lite orolig för hur pappas tillstånd skulle vara, så visste jag inte, att en stor överraskning väntade mig. För denna dag var min pappa helt klar i huvudet, all förvirring var som bortblåst efter tio långa dagar. Man kan ju bara spekulera kring vad detta berodde på, och det fanns säkert flera orsaker. Den ena var troligen, att pappa fått en chock när han fick sin cancerdiagnos och då gått in i förvirring.
Men sen tror jag också, att jag genom min skräck för att förlora honom, på något vis hållit honom fast i förvirring. Men att när jag bestämde mig, för att det skulle hända det som var menat hända, släppte honom fri. Vi stod varandra så nära, att jag påverkat honom på ett i detta fall negativt vis. Med åren har Hannah och jag lärt oss, att alla önskningar bör formuleras på ett sådant vis, att det bästa ska ske, inte vad det ska vara, och inte hur det ska ske. För vi vet inte alltid vad det bästa är och vi vet inte vägen dit. Se gärna inlägget från sjunde augusti 2015: “Har vi möjlighet att skapa vår egen verklighet?“
Pappa kom hem igen och mådde efter omständigheterna ganska bra under ungefär ett halvår. Han fick regelbundet ta speciella mediciner, både mot själva cancern och mot den starka värken. Så det var ett annat liv, ingen tennis eller golf längre och bara sparsamt gående. Men livet innehöll fortfarande så mycket glädje och humor. I början av sjukdomen var pappa så ledsen över att livet nu var så förändrat. Men ganska snart så hittade han glädje i det han fortfarande kunde göra. Jag kommer ihåg en dag när jag såg honom njuta av ett glas mjölk och en chokladbit. Det riktigt strålade om honom.
Efter ungefär ett halvt år blev han så riktigt dålig. Det blev inläggning på sjukhus, blodtransfusion och nya behandlingar. Man provade att ge honom starkare cellgifter, och han blev jättesjuk. Han kom till intensiven och vi fick av doktorn veta att man trodde han skulle dö. Men han blev lite bättre och kom upp på avdelningen igen. Här bestämde man sig för att man inte kunde ge honom fler behandlingar, utan skulle flytta honom till ett sjukhem, för att dö. Överläkaren sa att hon trodde han skulle dö inom 14 dagar. Dagen för förflyttningen var han mycket trött, hade hög feber och var lite förvirrad. Den enda medicinering han fick nu var smärtstillande, bara symtombehandling.
Cirka tre dagar efter att pappa blivit installerad på sjukhemmet vaknade han bokstavligt upp. Förvirringen var borta, likaså febern. Han satt uppe och spelade “Memory” på pianot i allrummet, och vi var så lyckliga och förundrade. Nästa dag satt han uppe och gjorde sin deklaration, som inte var helt enkel.
Och så berättade han att han hade haft en NDU (nära-döden-upplevelse). Det hade varit på sjukhuset när han inte var vid medvetande. Han berättade att han hade kommit till underbart ställe och gått genom sitt liv med den kärleksfulla ljusgestalten. Ungefär som de flesta som upplevt en NDU berättar. Sen berättade pappa att han kommit fram till en stor dörr, och där visste han att om han gick genom den dörren, så skulle han inte komma tillbaka till livet. Han hade med ljusvarelsen pratat om sina alternativ, och fick själv välja hur han skulle göra. Om man tittar på vad andra näradödenupplevare berättat, så verkar det inte vara så vanligt att man ställs inför det valet, och att man då gör som det pappa gjorde.
Han valde nämligen att komma tillbaka till jorden, och det trots att han då hade det så bra och egentligen skulle vilja stanna kvar dit han kommit. Det var lite roligt när jag i efterhand tänkte på vad pappa sagt till överläkaren på sjukhuset dagen innan han skulle åka till sjukhemmet. Läkaren tittade på pappa och sa: “Så fint att du kommit tillbaka till oss, du var ju borta ett bra tag.” Pappa såg lite finurlig ut innan han svarade henne; “jag träffade den högste chefen och vi kom överrens om det”. 🙂 . Överläkaren trodde nog, att han var förvirrad då. Hon sa nämligen något om, att det var hon som var chef/överläkaren… Även jag hade nog mina funderingar då… Men pappa förklarade alltså för mig senare att han haft en NDU, och att han valt att kalla ljusvarelsen för “chefen”.
Detta att pappa gjorde valet att komma tillbaka, tror jag inte var för varken min eller flickornas skull, trots att han älskade oss väldigt mycket. Utan så här i efterhand är jag ganska övertygad om, att det var för att Kerstin inte var redo att pappa skulle dö.
Pappa installerade sig på sjukhemmet, och med en fantastisk sjukgymnast började han träna. De fjorton dagarna, som läkaren på sjukhuset givit honom blev till veckor och månader. Vi närmaste besökte honom mest varje dag, och vi hade så roligt.
Hannah: Jag var ofta och besökte morfar. När han kom till sjukhemmet var jag tolv år. Han var intresserad av vad jag gjorde i skolan, och ibland förhörde han mig på läxorna. Morfar berättade mycket om sitt liv, om hur det var när han var liten. Hans föräldrar hade haft ett litet hotell och café, och det fanns ingen rofylld plats för honom att göra sina läxor. Han fick göra det i hotellköket mitt i allt stök. Mamma började spela in på band när morfar berättade, och det är så fint att ha kvar. Det var inte ett dugg otäckt att vara på sjukhemmet med honom, även om det först kändes konstigt att han tappat allt sitt hår. Jag gav honom en liten mjukishund att ha när han var ensam. Han blev lite generad, men glad. Det var mysigt att vara med honom, och jag är glad att jag åkte dit ofta.
Annmari: Tiden gick och pappa blev allt bättre. Han var flitig med sin träning och han hade börjat komma hem på permissioner. I förlängningen väntade utskrivning för att komma hem permanent. Såklart att både pappa och vi andra förstod att han inte skulle bli frisk, men det var fantastisk att det skulle bli en “andra chans”, lite mer tid. Det här med “andra chansen” kommer vi att återkomma till längre fram.
Så tänkte jag på vad överläkaren på sjukhuset sagt för flera månader sen, att pappa inte skulle leva mer än fjorton dagar till. Så jag bestämde mig för att ringa till henne och berätta. Jag förstod redan när jag talade om vem jag var och att jag ringde om min pappa, att hon trodde jag skulle säga att han var död. Hon blev mäkta förvånad när jag sa, att han börjat med trappträning och att man förberedde för hemgång. Hon blev förstås glad att höra det…
Och det blev så. Pappa kom hem igen. Kerstin hjälpte honom mycket, för det är klart att han inte var så alert i sina rörelser. Han var tvungen gå med rollator, men han var alldeles frisk i sinnet. Jag och flickorna träffade honom och Kerstin ofta. Vi kände verkligen att vi tog vara på denna extra tid.
Denna extratid varade inte för evigt. Efter ett halvår började pappa bli väldigt trött. Han sov mer och mer. Aptiten försvann alltmer. Han hade ont i kroppen trots starka tabletter mot smärtan. Han hade fått några blodtransfusioner även under sin hemmavistelse, men han var nu märkbart tröttare. Så jag började förstå att det nog tyvärr var så att vår älskade Erik, man, pappa och morfar snart skulle lämna oss. En dag var han väldigt dålig så Kerstin och jag ringde efter ambulans.
Och när vi kom till sjukhuset blev det omedelbar inläggning på hematologen, hans “gamla” avdelning. Att njurarna hade börjat lägga av var det första de såg. Jag pratade med en läkare, som sa till mig att jag inte skulle ge upp, att pappa “lurat” dem tidigare. Men jag såg ju… Han hade blödning i magen nu också. Och fem dagar senare slutade han sitt liv.
Sista dagen var han inte kontaktbar längre. Kerstin och jag var hos honom. Kerstin var på toaletten, när jag kände att han var på väg. Jag förstod att han nog var rädd att Kerstin skulle ha svårt klara av vara närvarande och ändå släppa taget, så jag sa till honom: “Vänta tills Kerstin kommer tillbaka. Hon klarar det”. Då kände jag en svag tryckning från hans hand. Så kom Kerstin in på salen, och hon tog hans andra hand. Strax efter spred sig ett leende i hans ansikte, och han sa min mammas namn. Jag frågade om mamma var här och han tryckte min hand. Sedan drog han sina sista andetag. Leendet fanns kvar även efter att han lämnat kroppen. Det var ett väldigt vackert ögonblick, trots att vi förstås var väldigt ledsna.
När Kerstin och jag gick ut i korridoren, mötte vi den kvinnliga överläkaren. Hon sa då till mig, att “genom din pappa, så har vi på avdelningen lärt oss något väldigt viktigt, och det är att det inte är vi läkare som helt säkert kan säga när ett liv ska ta slut”. Detta betydde så mycket för mig, och det har jag aldrig glömt.”
Nästa inlägg, fredag 12 februari, kommer vi berätta om hur Erik gör sig påmind även efter sin död