I varje nyhetssändning, i varje dagstidning ser vi människor på flykt. Bakom varje enskild person, man, kvinna eller barn ryms berättelser som alla vittnar om stort mod. Det är människor som på grund av krig lämnat allt de har, och nu tar sig fram på extremt farliga vis och riskerar sina liv, på väg mot en oviss och kanske också farofylld framtid. Det ligger nu på oss här runtom i Europa att hjälpas åt och välkomna dessa människor. Även detta görs genom både mod och kärlek. Det kommer vi tillbaka till i ett annat inlägg. Andlighet är egentligen detsamma som medmänsklighet.
Mod kan handla om små vardagliga saker, som att vara rädd för att tala i grupp och ändå göra det, eller att göra något annat, som i andras ögon kan tyckas litet. Det handlar om att man gör något som man är rädd för. Det som är mod för den ene behöver inte vara mod för en annan. Mod är alltid relaterat till om personen ifråga gör något den är rädd för. Och det kan också vara olika i olika skeden i livet. Det man har varit rädd för tidigare i livet har kanske krävt mod för att utföra, medan om man sedan kommit över den rädslan så är det inte längre modigt att utföra samma handling. Och mod kan vara storslagna gester och hjältedåd, som att rädda någon från en fara och då ta en egen risk. Att däremot vara vårdslös, hoppa från en balkong, är inte modigt. Det är bara dumt, även om man är höjdrädd.
Hannah här:
När jag var liten var jag definitivt inte höjdrädd, och jag klättrade mer än gärna på vad som fanns att klättra på. En gång i klass fyra satt jag och tre kompisar uppflugna på tunna grenar i toppen av en gran, på två våningars höjd. (Det berättade jag inte för mor förrän jag var vuxen :-)) Denna bedrift vill jag inte kalla mod, för vi var ju inte rädda. Jag tror nog mer det får räknas in i det vi kallar dumdristighet.
Sen “poof” blev jag höjdrädd. Då jag gick i klass sex hade jag äntligen växt mig tillräckligt lång, för att få åka den nya berg-och dal banan på Gröna Lund. Och trots att jag nu var höjdrädd, hade jag bestämt mig för att åka den en enda gång, bara för att känna att våga det. Och så gjorde jag det … och rädd var jag. Efteråt var jag stolt och nöjd, och än nöjdare med att aldrig behöva åka igen. Så mod behöver inte vara storslagna hjältedåd, utan det kan vara för att till exempel höja självkänslan. Nu för tiden blir jag höjdrädd bara av att stå på ett par skridskor, men det hör nog inte hit :-).
Annmari här: Jag däremot har varit höjdrädd hela livet. 🙂
När jag var elva år var jag tillsammans med mina föräldrar på semester i Tyskland. Vi bodde hos några tyska vänner. Jag minns tydligt med en mix av känslor, hur vi en dag var på utflykt med familjen till ett mindre nöjesfält. Den stora attraktionen där var en Rodelbahn, en mindre berg-och dalbana… Farbror Gustaf, en äldre man, hade väldigt goda avsikter… när det enda barnet i sällskapet (det vill säga jag) skulle roas. Det riktigt glittrade i ögonen på farbror Gustaf. Han var ivrig som ett barn, när han ville åka tillsammans med mig i denna bana. Det var bara det att barnet, det vill säga jag, inte ville låta sig roas på detta vis. Jag var nämligen jätterädd.
Jag kommer ihåg alla mina känslor i detta “drama”. Mina föräldrar såg farbror Gustafs önskan att åka tillsammans med mig, och de ville inte att han skulle besviken. Farbror Gustaf och hans familj hade ju varit så generösa mot oss… Jag var jätterädd, och samtidigt kände jag skuldkänslor inför farbror Gustaf, både mina egna och mina föräldrars och dessutom allas förväntningar på mig. Det var ett krig av känslor inom mig, och det slutade faktiskt med att jag sa “nej tack, jag vill inte åka”. Och farbror Gustaf “klarade” faktiskt av sin besvikelse mycket bättre än vad både jag och mina föräldrar hade trott. Så modet här kom att handla om, att säga nej och att våga stå upp för mig själv.
Här under följer utdrag ur Ä-post. (se om Hannahs förmåga)
“Mod är att stå för den man är. Att inte sträva efter att vara någon annan. Att lyssna på sig själv och leva enligt de drömmar och värderingar man bär på. Att stanna upp och leva, inte stressa mot ett mål. Modet att våga drömma och våga längta. Men i detta mod ligger att vara där man är, inte vänta att leva tills drömmarna slagit in, dvs. dröm stort och modig var, att gå efter en dröm, men på samma gång, leva nu och ej vänta tills drömmen blir sann.
Mod är, att sluta låtsas, att leva i den verkliga verkligheten, hur tuff och svår den än må vara. Mod är, att lita på sig själv och på sin omgivning. Mod är, att hitta vägen, som ingen annan gått, att våga lämna oförrätter i tid, att inte skapa liv genom att leva på andra.
Mod är, att bli den bästa du kan vara, den som du är. Inget hinder är för stort, för i mod ingår hopp. Och hoppet hjälper modet, att hoppa över eventuella hinder. Det är modigt att sträva framåt, men leva i nuet och inte stanna i oro och ältande av gamla oförrätter.
Att vara modig är att göra det du räds, att lita på det ordnar sig. Men med detta sagt, så är mod inte att vara våghalsig, vårdslös och oförsiktig, utan att gå den rätta vägen, hur svår den än må vara. Det du inte räds och gör, det behövs inte mod till. Modet tar över, då det finns något ni önska och vill ha, men ni räds. Att trotsa sina rädslor är modigt! Men att hoppa över ett stup är inte modigt, utan fullkomligt vårdslöst.
Mod och kärlek gå hand i hand. Kärleken är modig och modet är kärlek. Bli modig här och nu.”