Vi har länge funderat kring hur vi människor ofta har närmare till antingen ordet “ja” eller ordet “nej”. Det lilla barnet är fullständigt ärligt, säger det “ja” så menar det “ja”, och säger det “nej”, så menar det “nej”.
Sedan kan det förstås vara så, att barnet inte riktigt förstår vad som är bäst.
Våra erfarenheter och rädslor i livet guidar oss sedan i hur vi handskas med orden “ja” och “nej”, och hur vi använder oss av ordet “kanske”.
Det finns en rad olika valmöjligheter.
Att säga ja till sig själv, även om det innebär att säga nej till någon annan. Att säga ja till någon annan, även om det ibland innebär att säga nej till sig själv.
Att säga “nej” till allt, att trotsa. Eller att säga “ja” till allt för att vara “positiv och tillmötesgående”.
Att säga “ja till livet”, vara bejakande. Att säga “nej till livet”, att dra sig undan.
Att säga “kanske” för att komma undan att säga “ja” eller “nej, att undvika ett ställningsställande. Men man kan också använda sig av ordet “kanske” för att få betänketid och sedan ge ett klart besked. Det kan vara ett bättre alternativ, än att säga “ja” och snabbt få “kalla fötter”.
Att säga “nej” av rädsla eller säga “ja” av rädsla, kanske för att någon ska bli arg. Att säga “ja” för att inte såra någon eller säga “nej” av samma orsak.
Man kan säga “ja” eller “nej”, för att man helt enkelt inte “orkar” med konsekvenserna av det som följer av ett “ja” eller “nej” i en viss situation.
Så hur lär vi oss då att säga nej när vi inte vågar? Hur lär vi oss säga ja när vi vill? De frågorna lämnade vi över till Änglarna.
Ä-post (se Hannahs förmåga)
“Att veta vad ni vill är första steget, och det är inte alltid lätt. För även då ni känner efter, så påverkas ni av rädslor, förväntningar, farhågor, förhoppningar, som grumlar omdömet, och ibland kanske ni tror att ni vill något, som ni egentligen inte vill. Så det första och största är att våga känna i er själva, när ni försökt koppla bort omvärldens och era egna orostankar. När ni hittat vad ni vill, är nästa steg att tänka efter om det här är ett tillfälle där jag bör lyssna till min egen vilja av “ja” eller “nej”. Eller är det ett tillfälle där jag bör säga “ja” eller “nej” för någon annans skull? För det som ni vill helst, kanske inte alltid är det bästa valet, och då blir nästa val, om det är värt att ändock följa er känsla eller inte? Så inte ens när ni vet er vilja är det svart – vitt, rätt – fel, ja – nej.
Vad händer då om ni känner; “jag vill ej göra detta” och ni ändå gör det? Svaret är att ibland känner ni att ni svikit er själva och inte mår bra av det. Ibland kan ni känna att det värmer, att ni prioriterar någon annans önskan före er. Det som är viktigast är, att ni inte kompromissar om era ideal och er integritet, för att “passa in” och inte stå utanför. För det kan leda till ett starkt självförakt, och att ni tappar bort er själva. Att däremot göra något för någon annan, som ni ej skulle gjort annars, är något gott, att t.ex. intressera er för era näras intressen, även då de ej är era. Att ställa upp för dem ni älskar när det ej kompromissar med era innersta ideal är gott, men när ni byter ut era ideal för att ni är rädda, blir det sällan gott.
Om ni vill säga “kanske” och menar “kanske”, så är “kanske” ett mycket fint mellanting till “ja” och “nej”. Men menar ni egentligen “nej”, när ni säger “kanske” är det oftast snällare att säga “nej” direkt. Dock finns även här undantag, om ni inte vill såra någon, och ni låtsas vilja deltaga i något och säger att ni “skall se om det går”, så kan det vara rätt. Men aldrig så länge ni “lurar” den andra att tro att ni skall ses eller göra något, och den andra “hänger” upp sin tid på det, och ni genom att säga “kanske”, när ni vill säga “nej”, hindrar denne från att hitta någon annan eller något annat. Då är “kanske” ett fegt vis att slingra er ur att säga ett blankt “nej”.
Så känn efter för vems skull du säger “kanske”? För att lindra dina egna skuldkänslor? För att ni menar det? Eller av ren slentrian?
“Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”, som i sången. “Kanske” kanske är rätt, och kanske inte. Ett “kanske” är aldrig rätt om ni redan vet svaret. “Kanske” är till för att ha tid att veta om ni vill säga “ja” eller “nej”. När någon friar och hör ordet “kanske” som svar från sin partner, bör det betyda att partnern på riktigt överväger att säga “ja”, annars är ett “nej” i sammanhanget mer barmhärtigt. Även om det i stunden känns lättare att ha hoppet kvar.
Att “säga ja till dig själv kan vara, att säga nej till någon annan” lyder ett talesätt. Det är i många fall sant, men i vissa fall kan det vara gott att säga “ja” även till någon annan.
Att våga ta för er och “säga ja till livet” är ett annat talesätt. Och det är i många fall är en god idé, men inte när det gör er självupptagna.
Att säga “nej” till andra är i många fall gott, men inte om det betyder att ni aldrig ställer upp för andra. Det bästa är en balans av “ja” och “nej”. Att låta ett “nej” vara ett “nej”, och ett” ja” vara ett ” ja”, och ett “kanske” vara ett “kanske”, tills det utvecklar sig till ett “ja” eller ett” nej”. Det är viktigt att ni respekterar detta gällande er själva och varandra. När ni säger “nej” till något är det inte roligt om personen frågar varför? Vad ska du göra…osv…? De accepterar inte ert “nej”, utan ni måste förklara er. Det kan kännas som de ej respekterar ert “nej”, och i dessa fall är det oftast så. Då har ni ett val att ursäkta er och förklara, men då riskerar ni fler och fler frågor tills ni kanske kapitulerar och säger “ja”. Ett annat val är att låta “nejet” tala för sig själv. Det är nog förklaring i sig. Ni är inte skyldiga att motivera ert svar eller lägga ut texten.”