Det pratas mycket om hur viktigt det är att älska sig själv. En del säger till och med att man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan. Där håller varken vi eller änglarna med, man kan faktiskt älska andra ändå. Men man kan däremot, som vi kan läsa i Ä-posten längre ned, ha svårt att ta emot kärlek då man inte tror man är värd det. Man kan också missa att se den kärlek man faktiskt får. Vi föds med en naturlig kärlek till oss själva. När en baby ser sig i spegeln skiner den upp och det är kärlek vid första ögonkastet. 🙂
Alla förtjänar att älskas, även om inte allt vi gör är älskvärt. Så att ha samma standard för vår egen kärlek, som för den kärlek vi ger andra bör vara en rimlig tanke. Men det finns en viktig skillnad i att älska sig själv och att älska andra. Man kan aldrig någonsin fly från sig själv. Vart man än går, var man än bor, ”vem” man än är så är man sig själv. Vi behöver därav för att kunna leva lyckliga hitta en form av egenkärlek. De flesta av oss har säkert ögonblick, längre eller kortare då vi känner kärlek till oss själva, men vi behöver hitta en kontinuitet av äkta kärlek.
Nästa vecka tänkte vi ta upp hur det är när ”egenkärleken” går överstyr, s.k. ”narcissism”. Men här tänker vi på de av oss som kanske har lite svårare att acceptera våra egna brister än andras. Så hur kan vi göra för att hitta en balans i att älska oss själva, men att ändå vilja bli bättre som människa. En del är att acceptera sig själv och hitta vem man är, med goda och mindre älskansvärda sidor. Att vi accepterar oss själva men ändå strävar efter att göra det goda mer framträdande. Observera att detta inte är för att vi ska bli mer accepterade eller älskade, utan för att det är eftersträvansvärt att göra gott, att vara god.
Vi ska inte sträva efter att utplåna oss, utan ge oss samma spelregler som vi ger grannen, vännen, arbetskamraten, främlingen på gatan och våra nära. Inte bara älska oss när vi är duktiga utan hela tiden. Men att kunna se skillnad på att vi likaså som vi kan älska någon annan utan att älska allt den gör, göra detsamma för oss.
Fördelen här är att om vi inte älskar något vi gör, så kan vi göra något åt det. Så egentligen borde den enklaste relationen vara den till oss själva. Men tyvärr är det oftast inte så. Men det är väl värt att fundera vidare på det…
Ä-post: (se Hannahs förmåga).
”Kring ämnet eller snarare känslan att älska sig själv finns det så mycket att säga. Att älska sig själv, vad betyder det för just dig? Hur definierar du älska? Är att älska dig själv en likadan känsla, som att älska andra? Dessa frågor är enkla att ställa, men svaren är desto svårare. Och det är bara var och en av er som kan svara på era frågor.
Kärlek är ett mångfacetterat ord med mångfacetterade känslor. För att älska sina barn känns annorlunda än att älska sina föräldrar. Att älska sin partner känns annorlunda än att älska sig själv. Att älska sina vänner är annorlunda än att älska sin familj. Det är därför omöjligt att försöka rangordna olika former av kärlek; ”jag älskar den mest och sedan den och sedan den o.s.v.” Ungefär som när ni var små och ”frågade chans” på varandra, och hade små listor med vem ni var mest kär i och sedan nästa och nästa. Det är barnets och tonåringens tänkande.
Kärleken gå ej att dela lika till alla, för varje relation är unik. Så om kärleken ni bär på skall räcka till alla och till er själva, ge då lika mycket som ni önskar få tillbaka. Kärleken är en av de få ”saker”, som ökar ju mer som ni ger. Men om ni inte spar kärlek även till er själva, så missar ni livets goda. Ty att älska sig själv betyder inte att ni tycker ni är perfekta, är högdragna och själviska, utan att ni vet att varje själ och varje människa är unik och ni likaså.
Ni som inte tror att ni förtjänar er kärlek behöver öppna era hjärtan för er själva och så låta kärleken flöda. Ni vet att ni älskar andra trots deras ”fel och brister”, så varför inte pröva det med er själva också? Kanske till och med för era ”fel och brister”. För varför skulle ni inte få fela och ändock vara älskade? Vem bestämmer det? Är det verkligen rättvisa ”regler”?
Att ställa sig själv utanför kärleken och egenkärleken leder till en oro, att vara sämre än alla andra och till en tro att ni måste vara perfekta för att älskas av andra. Men om ni tänker efter, så är sann, äkta, djup kärlek inte att man blundar för det ”dåliga”, utan det är när man ser en människas själ och hjärta och älskar dem såsom de är.
Så att älska er själva må inte vara nödvändigt för att älska andra. Men utan att ni älskar er själva, så är det svårt att våga tro och hoppas att ni kan älskas av andra. Så för att läka det låt er själva föra över känslan på någon ni älskar ovillkorligt, och försök sedan känna så för er själva. Det är inte alltid lätt, men alltid rätt.
Narcissism är inte äkta, sann, djup, själslig kärlek. Den är en falsk uppblåshet som kan spräcka spegeln. ”Spegel, spegel på väggen där”. Den är skör för den bygger på en illusion, men kärleken vi talar om är den där ni accepterar era medmänniskor och låter er accepteras av er själva och era medmänniskor. Men med sagt är det viktigt att sträva efter, att inte fastna i acceptansen ”jag är som jag är”. För det uttrycket myntades av just själviska men osäkra, smått irriterande personer, som bara helt enkelt använder det som en ursäktande fras och med en känsla av berättigande.
Det är inte livets mening. För i alla tider så är det strävan efter att leva i godhet och kärlek, som har fått världen och människorna att blomstra. Men de som tror de ej behöver ändra på sig, utan vill ändra på andra runt sig och ändra världen, det är sådant som leder till krig och utanförskap.
Så kärleken i dess goda, rätta mening räcker till alla inklusive er själva. Och det är ej att vara egoistisk, utan att vara rättvis. Så dela inte upp kärleken ”broderligt och systerligt”, rangordna den inte och mät inte heller mängd och substans. Då är ni ett med kärleken till er och till varandra.”
Välkomna tillbaka nästa vecka då vi tar upp vad som händer när egenkärleken går överstyr och blir till narcissism.