De flesta av oss har nog någon gång känt en önskan att bara kunna vara och att det duger. Att vi duger även när vi inte presterar eller är ”lyckade”. Känslan att få vara speciell trots att vi inte gör något speciellt, utan bara är den vi är. Samtidigt har nog de flesta av oss också en önskan att få vara speciell för att vi gör något speciellt och att lyckas och vara duktig.
Båda dessa saker är viktiga, men det som är viktigast är att försöka hitta en balans i det. Ibland är det bara prestationer som räknas, men det vi då bör kunna vila i är att även om vi ”misslyckas”, så är vi värda lika mycket i våra egna ögon och i våra näras. Vi må inte ha fått det där jobbet, vi kanske fick ett dåligt resultat på en skrivning, den vi är kär i kanske inte är kär i oss, men vi är okej ändå, det finns andra jobb, fler skrivningar och det finns dem som kan älska oss.
Vi är inte vad vi presterar. Vi är alltid rätt, men vi kan göra fel. Vilket alltså är en viktig del i att kunna landa i ett ”bara varande”. Det är att våga pröva och lyckas och misslyckas, men att fortfarande vara samma vi oavsett. Detta är inte lätt, för det är inte bara inom oss som vi har svårt att hitta denna balans och harmoni. Samhället kommer utifrån med många krav och måsten som vi behöver hantera. Som det ser ut i samhället så kan det ibland kännas som kraven blir större och större. Prestationskraven kryper allt längre ned i åldrarna. Till exempel känner barn som deltar i olika sporter tidigt krav på sig att vara duktiga, att de annars kanske inte ens får vara med i laget.
Detta gör att det är svårare att hitta känslan av att duga som vi är. Vi menar inte att man inte ska sträva till att nå framgång och att lyckas, men vi önskar att hitta balansen i att klara både lyckanden och misslyckanden. Ty bägge har med sig sina egna svårigheter. Lyckas vi vill vi gärna fortsätta att lyckas, fallet från en högre höjd är längre än lägre. Fallet från ett misslyckande må vara mindre, men det är vad vi gör av det som avgör hur vi reser oss igen. Vissa tar ett nederlag hårdare än andra, vissa har naturligt förmågan att börja på nytt.
Till och med detta att ”bara vara” kan bli till ett prestationskrav, både inifrån oss själva men också från samhället runt oss. Vi erbjuds kurser för att utöva att ”bara vara” och i och med det finns en risk att även här känna att vi ska prestera. Och så kan vi även lyckas eller misslyckas med att ”bara vara”.
Så hur gör vi för att våga vara, och riskera att lyckanden eller misslyckanden definierar oss? Här nedan säger Änglarna några ord om detta.
Ä-post(se Hannahs förmåga).
”Om livets cirkel började med prestationskrav skulle världen se annorlunda ut. För det första skulle inte många barn överleva det. För spädbarnen behöver få kärlek och värme och omhändertagande för att överleva. De skall inte och kan inte prestera något annat än just bara vara, och det är jobb nog. De älskas för att de är de.
Sedan med ökad ålder ökar kraven från föräldrar, skola, jobb och från sig själva. Där någonstans tappas varandet bort. Och om ni bara är, så är det inte gott nog.
Världen är en lekplats där handlingarna har vida konsekvenser. Striderna är större än i sandlådan. Vinster och förluster påverkar fler människor. Men om ni vill, så finns möjligheten att hitta en balans i tillvaron, där vara och prestera väger lika tungt.
För om ingen presterade eller kämpade framåt, skulle också världen se annorlunda ut. Folk skulle sitta still och önska att allt föll ned i deras knän Då skulle också mänskligheten tunnas ut. Men där emellan är spektrumet vitt. Om barnkänslan, den trygga goda var i centrum, och då ni förgyllde tillvaron för era föräldrar och andra, åter får gro, så kan ni hitta balansen, att ni kan älskas för den ni är, ej för vad ni gör.
Men att göra gott är en bonus för er och era medmänniskor, men att veta att ni har någon eller några som älskar er oavsett. Att om ni kommer hem och berättar att ni haft en dålig dag då ser, att de där hemma inte tycker att ni är dålig. Den tryggheten är alla värda. Ty så är det, och ett fel raderar inte bort allt gott. Allt det goda finns kvar, även då det känns som om allt går fel. Kan ni se det?
D.v.s. verkligheten går ej att ändra. ”Fel” handlingar får konsekvenser, men det betyder inte att allt ni gjort ”rätt” är utsuddat. Allt ni gör och gjort finns kvar i känslominnet och i fakta. Så varför bara fokusera på det ni upplever som att ni gör fel? Jo för att skydda er från att göra samma misstag igen.
”Fool me once – shame on you”
“Fool me twice – shame on me.”
Om det vore så enkelt i praktiken, vore ni alla nöjda, men så är det ej. En börda av att alltid vara beredd och inte tillåta sig att slappna av emellan gör att ni bränner ljuset i bägge ändar.
Försök våga stanna upp, lev det liv ni vill med vara och ära, och med äran att vara den ni är och göra vad ni gör, och inte leta fel på er, men ej heller rättfärdiga dåliga beslut genom att skylla ifrån er.
Balans mellan självinsikt, självkärlek, insikt om andra och kärlek till andra, och göra och vara, nås, då ni ser er som människor som andra, unika, var och en, men inte mer eller mindre värda.
Våga hitta balansen mellan vila och prestation innan ni genom livet ”tvingas” stanna upp. För vilar man aldrig orkar man inte ett maraton. Det är omöjligt orka om man springer som om det bestod av hundrameterslopp. För då fördelas inte er kraft och ni stupar.
Men väl avvägda så kan ni leva i ett varande där ni vill göra gott, men inte behöver det för att bli älskade.”
Välkomna tillbaka nästa vecka.