Teckningen här ovan illustrerar “tecknet” Ylva berättade om i inlägget från 22 januari, Längre ned pratar vi lite mer med Ylva om hennes sorg och om hennes tips för andra i sorg eller i möte med sörjande, utifrån de erfarenheter hon har.

Änglarna förtydligade ju i förra budskapet, att det inte bara finns lika många sätt att sörja, som det finns människor, utan att vi dessutom var och en sörjer olika för olika personer och relationer vi förlorat. Funderar lite på mina egna sorger… Då min mamma (Hannahs mormor) dog, skedde detta plötsligt. Jag har berättat om hennes död i “Besök från himlen“. Jag ramlade rakt ner i chock och sorgen var omdelbar och påtaglig.

När min pappa (Hannahs morfar) dog tio år senare efter några års sjukdom blev jag fruktansvärt ledsen, och det gjorde fysiskt ont i kroppen.  Han stod mig och mina flickor mycket nära. Men ganska snart blev något annorlunda i denna sorg. Jag var vid tidpunkten för pappas död väldigt “klar över”, att pappa fortfarande “fanns med”. Jag och både Hannah och hennes syster fick många “tecken” på det, vilket vi kommer återkomma till vid ett annat tillfälle.

Pappa och jag hade pratat mycket om livet – döden, han hade haft nära-döden-upplevelse. Jag hade läst mängder av böcker på detta tema. Och det var som om han inte var död. Allt detta på något vis “lurade” mig bort från den viktiga “vanliga” sorgen och saknaden av, att han faktiskt inte längre var fysiskt närvarande. Det var nog först ett år efter hans bortgång, som jag plötsligt förstod hur jag tappat bort sorgen och hur ledsen jag faktiskt var att pappa var död, och då kunde sorgen komma ikapp mig.  Först då började mitt sorgearbete på allvar. Jag hade ju då inte hunnit lära känna “Hannahs änglar” 🙂 , annars hade de hjälpt mig att förstå att jag gått lite vilse… Det, som de är så noga med, att det är lika viktigt med det jordiska som det himmelska. Balans, balans, balans. Och när jag väl hade sörjt färdigt att han var död, så kunde jag känna att den kontakt jag nu hade med honom, den kunde jag aldrig förlora och den har vi kvar.

Barn har ju ofta en naturlig inställning till liv och död. Häromdagen pratade jag med mina mig närstående 7-åriga tvillingar. De pratade om att farmor var död, men att de inte gråtit så mycket över det, men att de saknade henne mycket och var ledsna. De berättade också att de “visste” att hon fortfarande finns med och att hon är frisk nu. Detta är ju precis vad änglarna säger, att det är viktigt att sakna människan i kött och blod, den vi inte kan krama eller “leka” med mer. Men det är en självklarhet för dem att hon är med dem i vardagen. Barn har oftast inte hunnit förlora kanalen till andra sidan.

Ja, Ylva vi skulle vilja ställa några fler frågor till dig nu…

Om du skulle försöka kort sammanfatta vad som varit det mest betydelsefulla stöd du fått från familj och vänner under denna tid… Vad skulle det då vara?

“Förutom mina barn, min särbo, några få familjemedlemmar, har en handfull nära vänner följt mig på min sorgeresa, min bearbetning. Jag har aldrig inför dem behövt försvara min sorg, de har aldrig ifrågasatt den, de har förstått att möta mig där jag just nu befinner mig. Dessa människor är de absolut viktigaste i mitt liv. Tveklöst. Och jag är mycket rädd om dem. De har också förstått, att sorgen inte avhandlas under en viss tid. 3 år, 6 år, 10 år 20 år. Spelar ingen roll. Man sörjer så länge man sörjer. Men i och med att jag har kunnat vara mig själv med dem, så har de också fått se mig skratta, vara glad och skämta. ”

Vad har du saknat? Hur skulle du önskat att din omgivning hade bemött dig? Har du några råd att ge till oss andra då vi möter en person i svår sorg?

“Jag hade under de första ca 4 åren önskat, att fler i min närmaste omgivning hade förstått värdet av, att de bara fanns till och bara lyssnade. Jag hade behövt älta det trauma jag upplevt många, många gånger, för flera. Sätta ord på det fasansfulla jag upplevt. Det enklaste kan vara det svåraste. Konsten att ha tålamod att lyssna.

Jag hade önskat att fler inte varit så rädda för att “störa mig, riva upp såret, göra mig ledsen”. Jag var redan så ledsen. Jag blir ju inte mer ledsen bara för att jag talar om sorgen, olyckan och Åke.

Rådet är, var inte rädd för reaktionen hos den person som har sorg. Lyssna utan att döma. Och ibland kan en stor, varm kram också vara förlösande och släppa fram tårarna.”

När man är i kris och mår dåligt är man ofta extra känslig för hur man blir bemött. Du har också berättat lite om att du kunde skälla ut någon som sagt “fel” saker. Berätta gärna lite mer om det.

“Att ilskan var så närvarande i sorgen kunde jag inte föreställa mig. Det första året var stödet från familj, släkt och vänner stort. Och första året är så kaotiskt att man inte kan ta tag i relationer vid den tidpunkten.

Besvikelsen över vissa människor har hos mig även skapat en ilska. Hur kan de inte förstå? Reaktionen är lika stark som den förlust man gjort. Det vore väl än märkligare om jag INTE reagerade starkt!!

Att sörja tar enorm energi. Man är trött, orkar inte delta i olika saker, man värjer sig för ytligheter och gnäll över ingenting.

Jag har någonstans hört ett talesätt som lät ungefär såhär; “Efter kriget kan ett sprucket glas få tårarna att rinna.”

Precis så har jag upplevt de närmaste åren efter Åkes död. Att det kunde räcka med små motgångar för att sorgen och ilskan skulle explodera. Det kunde vara att någon sagt någonting med fel betoning, att man har gjort sig illa fysiskt på något sätt, att något hemma går sönder eller att tvättmedlet är slut när man tagit en tvättid. Man har helt enkelt inga känslomässiga marginaler. Det har jag mer av idag. Jag har framförallt mer ork att stötta mina barn i deras sorg. Kan helt lägga min egen sorg åt sidan då.”

Om du själv möter en person, som befinner sig i sorg, bemöter du då den personen annorlunda nu än du gjorde innan din svåra sorg?

“Jag har idag förstått att alla inte hanterar, sörjer som jag gör. Alla har sin väg. Alla gråter inte lika mycket inför andra, men är lika ledsna för det.  Något år efter Åkes död förlorade en bekant sin hund. Hon var så ledsen och förtvivlad. Någonstans inom mig blev jag upprörd. “Om hon bara visste vad jag gick igenom.” Ändå var jag ju inte så känslokall att jag inte gav henne en kram. Jag kan rent intellektuellt förstå, att bandet till ett djur kan vara väldigt starkt, men jag kan aldrig se att man kan jämställa sorg efter ett husdjur och en nära familjemedlem. Som sagt, efter ca 2 månader hade hon köpt en ny hund…

Idag vet jag att man måste möta en människa i sorg precis där den befinner sig. Att de kanske upplever sin största förlust i livet just då.”

Om du skulle kort sammanfatta hur livet är nu, det yttre livet och inom dig. Vad kommer till dig då?

“Jag har svårt för förändringar. Mitt liv tog en sådan brutal vändning, att jag fortfarande vill ha det yttre oförändrat, en fortsatt trygghet i min vardag. Förändringar i livet kommer vare sig vi vill eller inte. Ca ett år efter Åkes död flyttade hans bror utomlands för att plugga. Han kom hem ibland, men sammanlagt var han borta 5-6 år. Och det kändes som om jag förlorade honom också. Och min dotter har precis flyttat. Därför är det skönt att jag inte haft andra förändringar, bytt jobb eller flyttat.

Jag har dessutom märkt att jag inte är rädd för att säga ifrån, att jag inte bryr mig om vad andra tycker i större utsträckning. Inom mitt yrke har vi ibland att göra med berusade, otrevliga personer och med personer som snattar. Inför dem är jag totalt orädd. Har inga problem med att konfrontera dem. Det gjorde jag inte förut.

Gällande mitt inre så känner jag mig själv mycket bättre. Vet mina styrkor och mina begränsningar.

Har med hjälp av kontakten med Annmari och Hannah fått någon slags tro. Änglatro? När jag känner mig vilsen brukar jag tänka på olika budskap jag fått från änglarna. “Du är ledd”. “Du befinner dig i livet precis där du skall vara och allt kommer i rätt tid”

Jag tror starkt att vi inte vet och ser allting. Att vårt undermedvetna talar till oss mer än vi anar. Jag kommer att fortsätta resan i mitt inre och jag vet att Åke är med mig hela tiden.

Fler “tecken”…

Innan vi fortsätter här vill jag återkomma till det, som både Ylva och vi tidigare nämnt. Att när Greger ringde mig och förmedlade kontakten med Ylva och sa hennes efternamn, så “klickade” det till i mitt minne. Jag kom ihåg Åkes dödsannons och såg den i mitt inre. Detta var lite anmärkningsvärt då det vi inte har någon dagstidning, och det därför inte är så ofta jag läser dödsannonserna. Och det är ju inte heller så, att jag då aktivt memorerar annonserna. Men Åkes annons kom jag alltså ihåg…

Detta berättade vi för Ylva när vi sågs och vi tyckte alla tre det, att det var speciellt… Sedan kanske ett år senare hade Ylva med sig ett minnesalbum om Åke. Och när hon visade oss det fanns annonsen där… Då sa jag lite dröjande…”I min minnesbild var annonsen lite smalare…” “Var det kanske den där?” sa Ylva och visade en annan annons från en annan tidning. Och ja, precis så såg den ut i min minnesbild. Och då blev detta ännu mer speciellt!

Vill du ge några fler exempel på “tecken” du fått från Åke, Ylva?

“En eftermiddag i december samma år som Åke dog, tog jag fram elektriska ljusstakar. Barnen hade fått varsin när de var yngre. Nu ställde jag Åkes ljusstake i ett av fönstren. Den lyste mycket svagt och en lampa var helt trasig. Jag bytte den. Men nu lyste ljusstaken inte alls. Jag grubblade inte mer på det utan tänkte att, ja, det var väl inte så konstigt att den slutat fungera. Den dog samtidigt med Åke. Men så en annan kväll står jag vid samma fönster och tittar ut. Plötsligt tänds hela ljusstaken! Jag började småskratta och min särbo undrade vad som var så roligt… Det roliga var att Åke meddelat sig igen.”

“Min mamma kom och besökte mig lite då och då. Hon var då mer förberedd på, att skulle vi umgås så måste det vara på mina villkor. Många tårar föll och vi åkte till Åkes grav varje gång med blommor. En gång blåste det kraftigt och vi hade köpt snittblommor som låg inlindade i papper. Runt gravstenarna finns det låga rader med buskar. När vi skulle ge oss av kunde vi inte hitta det tunnaste papperet man packar in blommor i. Vi går mot bilen och när vi kommer längs gången ser vi att pappret blåser jämte gången. Det liksom rullar iväg mot utgången, liksom visar oss vägen ut från graven. Min mamma och jag tittade på varandra och log. Vi kände båda att Åke hade visat oss vägen ut. Ville kanske visa att han finns överallt och inte är knuten till graven.”

 

 

“År 2013 frågade Annmari och Hannah om jag ville delta i en seminariegrupp på sex personer. Vi skulle samtala kring livets stora och små frågor. Visst ville jag det! Vi träffas ca 6 gånger per år, i en lokal som ligger på Surbrunnsgatan. Lokalen ligger vägg i vägg med husets gavel. Gaveln är en stor putsad yta, utan fönster och med en garagenedfart. En eftermiddag när jag är på väg till mötet får något mig att tvärnita vid husgaveln. På denna gavel har någon sprayat Åke med stora, röda bokstäver! Jag blev helt förbluffad. Hur stor är chansen idag att någon klottrar ned namnet Åke? Jag sprang in och hämtade Annmari och Hannah och tog dem med ut till väggen. Mungiporna åkte upp på oss alla tre!”

Tack kära Ylva för att du har velat dela med dig av dina innersta känslor i din svåra sorg, allt från olyckan och vägen fram till hur livet ser ut idag! Vi återkommer till dig underhand…

Vi kommer fortsätta ytterligare en tid att behandla tema livet – döden, och vi vill nu bjuda in dig, som läsare att höra av dig till oss, att berätta om egna erfarenheter av någon form av sorg, eller erfarenheter av olika “tecken” eller” oförklarligheter”. Eller om du har några undringar eller tankar på detta tema, som du vill dela med dig av.

Du kan nå oss antingen genom att mejla via “Kontakt“. Kanske finns det intresse att träffas i grupp, ett möte eller flera? Varmt välkommen!