Alla har vi nog mer eller mindre erfarenhet av olika slag av ensamhet. Ensamheten kan vara både självvald och icke självvald. Och när vi står utanför en gemenskap tror vi ofta, att allt skulle vara så mycket bättre om vi bara fick delta, vilket inte alltid är fallet även om vi skulle fått delta.

En del väljer att vara ensamma i svåra stunder och situationer, andra vill dela det svåra med andra.

Vi människor strävar efter en tillhörighet, och det är nödvändigt att hitta en sådan. Dock är det inte nödvändigt, och självklart inte ens möjligt att alltid höra till i alla upptänkliga sammanhang. I vårt nästa inlägg kommer vi att fördjupa oss i just tillhörighet.

Så ensamheten kan finnas både i tvåsamheten och i stora sammanhang.

Många säger att det är bättre att vara ensam än, att känna ensamhet i tvåsamhet. Men vad många glömmer är, att även i en oerhört nära relation kan man känna sig ensam, trots att man älskar och blir älskad tillbaka. En ensamhet som då ofta springer ur, att det är liten del av sig själv man inte vill eller kan visa för den nära… och den ensamheten är annorlunda än att “vara med någon som inte förstår en, bara för att inte vara fysiskt ensam”.

På ett sätt är vi alltid ensamma… innerst inne i oss. Samtidigt är vi aldrig ensamma… i ett större perspektiv. Vi föds ensamma och vi dör ensamma, trots att vi i bägge fallen är på väg till en ny tillhörighet.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Ensamhet kan vara frihet eller fängelse. Om ensamheten står för frihet att kunna göra vad ni vill, utan att behöva fråga någon annan, att inte vara beroende av andra, så kan det tyckas skönt och kravlöst. Dock finns det alltid andra att ta hänsyn till, för även om ni ej i era vardagliga beslut har några nära och kära, som ni vill värna om, och som inkluderas och påverkas av era val, så finns världens andra människor, som era val i längden kan påverka. Så det går aldrig, att vara helt ensam i den bemärkelsen att inte behöva tänka på andra.

Ibland kan ni längta efter att få sitta ensamma och bara vara, njuta av en god bok, en kopp kaffe, naturen eller något annat där ni väljer att gå in i en välförtjänt vila i er egen bubbla. Då används ensamheten till det bästa, en stund av njutning i eget sällskap, där ni har ro och kan lämna allt och alla i stunden, och bara vara här och nu.

Sedan finns det ensamhet, som kan kännas som ett ok att bära, att känna sig isolerad och kanske utfryst. Som om ni inte tillhörde den mänskliga världen, att ni kan känna er bortglömda, bortvalda, och som om ni inte har någon som älskar er. Det är den svåraste ensamheten, den som ger sorg och som tynger er,

Den sortens ensamhet botas med tillhörighet, och tillhörigheten kan komma både utifrån och inifrån er själva. För känner ni att ni tillhör något större än er själva, och det behöver inte vara något gudomligt, så vet ni att ni kan vara ensamma men aldrig allena. Det kan vara att bara känna, att ni är en människa likaväl som grannen er.  Att ni har en gemenskap, ni består av kött och blod och har samma värde som alla andra. Ni kanske tillhör en bokklubb eller en idrottsklubb eller något så enkelt som, att ni åker på samma buss etc.

 Sedan finns det även ensamhet i tvåsamheten, att ni lever i ett äktenskap, ett förhållande, där ni lever tätt inpå någon, men ändock känner er ensammare och ensammare. Det är en ensamhet, som ökar ju längre bort ni drar er känslomässigt från er närstående. För även om det ej är denne som drar sig undan, så påverkas ensamhetskänslan av, att ni drar er in i er själv eller undan från någon annan. För avståndet till den andre känns och “blir” då ändock längre och längre.  Kan ni se det? Denna ensamhet botas endast med ett eget aktivt val, att “titta ut” och öppna upp, och släppa in och släppa ut. Att vara i kommunikation även om den andra inte svarar på önskat vis.

Ensamheten kan också vara stor och svår i större sällskap, där ni känner utanför. Ni känner att ni ej är del av den inre kretsen, den ni umgås med, men ändå känns det som om ni är annorlunda och ej lika viktiga. Att ni vill delta, men inte riktigt får. Men betraktar ni gemenskapen utifrån, så blir ni aldrig del av gemenskapen. Så vänta inte på en inbjudan, bjud in er själva. På detta vis kan ni välja när ni vill delta, och när ni vill vara ensamma.

Att inte känna sig delaktig behöver dock inte vara en negativ upplevelse. Ibland kanske ni ser ett gäng människor, som ni betraktar och tänker; “Huh, tur att jag inte är bland dem…!” Så olika former av ensamhet kan vara goda eller svåra, allt beroende på inställning och situation. Så allt som leder till gemenskap är att våga vara med, våga vara ensam och att välja efter tillfälle.”