Annmari: Under hela mitt liv har jag burit på ett minne, ett minne, som jag inte kunnat koppla ihop med verkligheten. Själva minnesbilden har dock varit mycket tydlig.

Jag ser en kvinna i en sjukhussäng. Själv befinner jag mig uppe i taket. Jag har ingen kropp, jag bara är ändå. Från denna punkt betraktar jag hela skådespelet. Det börjar med att jag ser kvinnan. Sedan ser jag ett stort ljussken utanför fönstret och hör en väldig smäll. Fönsterglaset går i tusen bitar, jag hör spridda skrik och folk kommer inspringande i rummet…

Så här såg mitt minne ut. Det bara fanns där, klart och tydligt, men utan sammanhang. Jag tvivlade aldrig på att det var ett minne, men jag pratade inte med någon om det. Så här i efterhand vet jag inte riktigt varför jag inte gjorde det, kanske för att jag inte visste vad eller vem jag skulle fråga. Åren gick, utan att jag fick någon förklaring på vad jag mindes. Men det var inget jag gick och tänkte på hela tiden. Tankarna kom bara på korta besök ibland…

Så deltog jag 1984 – 85 i en skrivarcirkel. Vi deltagare var i olika åldrar, mellan tjugofem och sextio. En kväll när vi sågs för en rent social träff, började den äldste i gruppen att berätta lite om sina minnen från kriget. Han konstaterade, att vi andra var för unga, att han var den enda som levt under andra världskriget.

Då sa vår cirkelledare lite försiktigt. “Det här kanske låter lite konstigt… men jag har faktiskt ett minne från den tiden, trots att jag bara var en månad gammal då.” Han var född 1944. Han börjar berätta om hur han låg i sin vagga… och om hur han plötsligt såg ett starkt ljussken. Han berättar om en explosion, och om krossat fönster… Han berättar också att familjen bodde på Söder i Stockholm, och att det han sett och mindes var då ryssarna av misstag “tappat” en bomb i Eriksdalslunden. Bombningen kallades visst “ryska smällen”. Jag har långt senare av nyfikenhet läst mer om detta på nätet.

När vår författare berättade detta om ljusskenet, smällen och den krossade fönsterrutan, triggades något inom mig. Så jag flög upp och utbrast “det minns jag också!” Vår cirkelledare blev alldeles tyst. Han trodde jag drev med honom, eftersom han visste att jag inte föddes förrän flera år senare. Jag var dock så upptagen av mig själv då, att jag inte märkte hans reaktion. Nu ville jag bara hem och ringa min pappa och intervjua honom… För plötsligt kände jag, att jag nog äntligen hade en förklaring till mitt minne…

Att jag nu började se samband, berodde nog på att jag några månader tidigare läst en bok, “Liv före livet”, skriven av Helen Wambach. Helen W, som vi berättade lite om i det förra inlägget, det om mitt sena missfall. Hon är psykiater, psykoterapeut och universitetslärare i USA. Helen W hade i studiesyfte gjort en mängd grupphypnoser på studenter. Hon hade hypnotiserat studenterna, att gå tillbaka till barndomen, detta för en kartläggning av något jag nu glömt.

Vad som hände, och som hon var oförberedd på, var att väldigt många hamnade tillbaka ännu längre. De började berätta om tiden innan de föddes. De berättade också om, hur själen gick in och ur kroppen under havandeskapstiden. Där fanns flera berättelser, om hur vissa kom ihåg hur de varit här, och sedan vänt tillbaka till andevärlden innan graviditen var fullgången. Att modern då fått missfall. Flera deltagare berättade om hur de sedan “väntade” i himlavärlden, för att vid en annan “rätt” tidpunkt återvända till samma föräldrapar.

Resultaten från Helen Wambachs studie, gav mig många tankar, och delvis en ny syn på både missfall och abort, för då är det ju inte så att själen är borta för alltid. Det blev till hjälp för mig i bearbetningen efter mitt sena missfall och aborten, som jag gjorde efter att jag fått “Röda hund”. Måhända var dessa själar samma som sen kom till mig som mina döttrar… Men som skulle vänta ett tag till…

Så boken jag läst fanns i mitt medvetande… Min mamma hade berättat för mig, att hon och pappa fick vänta länge, innan jag äntligen behagade komma till dem. 🙂 Hon hade också berättat, att hon haft ett missfall ett antal år innan jag föddes… men jag visste inte när. …Kunde det vara så, att mitt minne härrörde sig från mammas missfall?? Var det så att jag varit på väg till jorden redan 1944?

Jag var så ivrig nu, jag måste få veta… Så jag ringde pappa, mamma var död sedan flera år… Och ja, hon hade legat på Södersjukhuset, och det var 22 februari 1944!! Och det var då bombningen hade skett nedanför sjukhuset, i Eriksdalslunden…

Så för mig blev det helt självklart. Jag var här, och jag vände om… och väntade sedan in min “rätta” tid att födas. Lustigt nog är inte minnesbilden lika klar och tydlig längre. Det var som om när jag väl fått min förklaring, så “behövdes” den inte längre. Min pappa blev väldigt tagen av min berättelse, jag hade aldrig berättat om mitt minne tidigare, och varken han eller mamma hade berättat några detaljer kring mammas missfall för mig.

Jag pratade så småningom med författaren i vår cirkel och berättade varför jag betett mig så konstigt… . Han blev förundrad. Vet dock inte riktigt vad han trodde…

En ytterligare reflexion… Det är väl egentligen inte mindre konstigt att minnas något från då man var en månad än, att göra det innan man fötts… inte så stor skillnad i alla fall. 🙂

På fredag pratar änglarna vidare om “Att födas i “rätt tid” och om missfall och abort.”