Annmari: Nej, vi ska nog säga allt vi ser… Det var något jag fick erfara den sommaren jag skulle fylla fjorton och hade fått förtroendet, att under mitt beskydd ta med Elisabet, min småländska sexåriga kusin till Skansen. Elisabet var på stockholmsbesök några dagar, och en av dagarna tillbringade alltså hon och jag på Skansen. Vi hade mycket trevligt under vår rundvandring bland alla djuren. Jag bredde ut mina vingar över henne och bar med stolthet och glädje mitt ansvar … tills vi var på hemväg…
Vi satt på tunnelbanan, Elisabet bredvid mig och mitt emot oss två äldre kvinnor, som inte verkade känna varandra. Jag såg hur Elisabet satt och närmast stirrade på en av damerna, för att sedan på klingande småländska utbrista; “Annmari, har du sett vilken röd näsa tanten har?” Jag var i en “känslig” ålder, och ville bara sjunka genom golvet.
Damen med den röda näsan snörpte ilsket på munnen, men det som sen hände var förvånande och rent märkligt. För damen bredvid henne reagerade med att samtidigt som hon tog upp sin plånbok säga; “här får du en krona lilla vän, för att du var så rolig”. Behöver jag säga att stämningen blev lite obekväm? Det var bara min lilla kusin som tog det lugnt och tackade för sin “belöning”.
Så har vi det som andra ser hos oss, men som vi inte själva ser. Vi har alla våra blinda fläckar, och oavsett hur mycket vi rannsakat oss själva, så finns det oftast något kvar av beteenden vi själva är blinda för. Är detta då något vår “seende” omgivning ska/bör upplysa oss om? Ja, det kan ju ibland vara bra, men bara om det sägs på ett väl genomtänkt vis. Och om det är något som kan leda till något gott för personen. Som vi kan läsa i Ä-posten här under, att t.ex. i ett gräl slänga en sådan “sanning” i ansiktet till sin partner eller vän, lär inte öppna partners eller vännens ögon och få önskad effekt.
Hur ska vi då göra om vi ser hur några kanske har problem i sin relation, och vi tror vi ser anledningen? Här är det väldigt viktigt att vara mycket försiktig. Oftast är det inte vår sak att säga det vi ser, utan paret får själva hitta sin väg. För vi har inte hela bilden, och alla har sin väg att hitta och att gå.
Ä-post (se Hannahs förmåga)
“Att blunda för något av rädsla att ta tag i något problem, beslut etc., är att välja den “fega” vägen. Att blunda för orättvisor och inte våga stå upp för de svaga är att välja den “fega” vägen. Att blunda för de fel ni själva gör är att vara självisk. Men att se utan att blunda, men ibland välja att inte agera av empati, ömhet och kärlek är den rätta vägen.
Så här som i alla beslut måste ni känna efter, tänka efter och handla efter med eftertanke. Ingen annan än ni kan veta vad som är rätt för just er i varje enskild situation. Lika lite som ni kan säga vad som är rätt för någon annan i samma situation eller en annan situation.
Så att inte agera på det ni ser, är så länge ni är medvetna om era val och varför ni gör dem, inte att blunda. Det går inte att blunda seende, antingen så blundar ni eller så ser ni. Det som är skillnaden är att med öppna ögon våga, att inte agera på det ni ser.
Ibland är det inte lätt, att veta vad som känns rätt och fel. Det ni kan göra är att tala med någon ni litar på och be denne om råd, för att sedan besluta om råden klingar an eller ej. Men att inte säga allt ni ser är ibland rent hyfs. Att slänga ur sig “sanningar”, som inte är ombedda, är inte att vara snäll och seende.
För om ni vet, att det ni ser kan såra någon annan, att ni ser bortom “ögat”, ser eventuella tråkiga konsekvenser av att säga det ni ser, så väljer ni förhoppningsvis istället att inget säga. T.ex. Om ni säger till någon…”hu vad du har åldrats”. “Oj, oj det var inte mycket hår du hade på knoppen.” “Du har en låg intelligens.” “Din dotter eller son är ju inte så söt”, när någon visar upp ett foto på sitt barn.
Dessa saker ni kanske tycker er se med era ögon och er bedömning (som ej är allmängiltig) är inte av intresse för någon, att ni delar ut till höger och vänster. Även saker som ni ser som fel hos andra, och som de skulle kunna ändra på t.ex. säga “du har så ful klädstil” är inte heller gott uppförande eller älskvärt att slänga ur sig. Såvida ni ej är stylist och ni har en kund framför er, som vill ha råd. Men även här välj hellre att säga: “jag tror att detta skulle klä dig ännu bättre”.
Att välja både sina ord och vad som ni överhuvudtaget tar tag i, är egentligen något ni gör hela tiden. Men att flytta upp det till en medveten nivå gör, att ni kan se och ändå välja vad ni vill att andra också skall se. Att stå upp för de svaga är modigt, och att inte våga det är mänskligt. Det gör er ej till fega, men ej heller modiga. Det är viktigt att göra skillnad på person, personlighet och agerande.
Att vilja hjälpa men ej våga, är inte detsamma, som att blunda och vägra se. För då vågar ni ej göra något av det ni ser, men ni blundar ej. Så för att hitta en balans i detta, så behöver ni vara snälla, givmilda och förlåtande både gentemot er själva och mot andra.
Att fela är mänskligt, att önska att ni ej felat är mänskligt. Men att lära sig av det, som ej känts rätt, leder er rätt. Och så hittar ni snart en röst och när den bör användas, hur den bör användas eller när ni bör hålla tyst. Detta är ingen absolut vetenskap, inga svart-vita fel, utan vad ni lär er under livets gång, en dag i taget.”
Nästa vecka återkommer vi med nya frågeställningar.
Som vanligt är ni välkomna höra av er till oss med egna funderingar. Kontakt.