Om vi nu tittar på blundandet. Ibland är det lättare att se, att andra blundar än att se att vi själva blundar. Men egentligen är det ju inte så konstigt, för när vi blundar ser vi inte just då.

Men att blunda på riktigt med ögonen stängda, och att “blunda” för verkligheten är förstås inte helt samma sak.

Så om vi är rädda för att sticka ut, så kanske vi håller inne med vad vi ser. En annan anledning att hålla inne kan vara att vi inte vill hamna i konflikt. Så länge vi blundar med öppna ögon är det ändå ett aktivt val, att inte ta tag i det vi ser. När vi däremot “vägrar” se så har vi mist kontrollen, och vi blir passiva, men på ett krampaktigt vis.

Att se på något med olika synpunkter blir då ett dubbelseende 🙂 . Det finns många ord där just syn, titta, blunda ingår. Och det är stora nyansskillnader i betydelsen. Se, blunda, titta, kisa, blinka, klarsynt, vidsynt, synvinkel. Blicka inåt, utåt, framåt och bakåt. Inse, insikt, utsikt, syna, se an, anse, för syns skull. Snegla, synvilla, titta in, se ned på, se upp till. Anseende, påseende, avseende, dubbelseende m.fl.

Om vi nu tittar på rädslan för spöken, så driver rädslan vissa av oss att titta under sängar och i garderober, för att det inte några spöken där. Medan andra är så rädda att få det bekräftat att det finns spöken, att de hellre blundar och krampaktigt önskar att det inte finns något spöke i rummet.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Att blunda för en sanning är oftast inte fruktbart i längden. För ju längre ni blundar, desto hårdare måste ni knipa ihop ögonen, för att inte se. För desto mer ni vet, att ni ej vågar se, desto större kraft tar det att fortsätta blunda. Och om ni väl börjar titta upp, så kanske ni blir så bländade av sanningen, att ni måste blunda igen.

Men det finns många steg mellan blunda och se. Kisa är ett, och det är en början till insikt, det vill säga sikt som är inåt, det vill säga självrannsakande, för att sedan nå utsikt och börja applicera insikten i verkligheten utanför er, utsikten mot världen. Utan insikt, så är utsikt omöjlig, och genom att blunda kan ni aldrig se utsikten.

Tänk er att ni är i en otroligt vacker miljö, ni kanske står på toppen av ett berg och era vänner blickar ut, ser vyn, tar in utsikten och njuter. Ni står och blundar. Era vänner säger: “kom och titta, se hur vackert det är”. Men ni fortsätter envist att blunda. Men att fortsätta blunda ger er ingen kontroll. Ni kunde lika gärna stått vid en soptipp (om inte lukten avslöjar). Ni behöver då förlita er blint på dem i er närhet.

Och om det nu är så att ni faktiskt blundar för att någon i ert liv är opålitlig; är det då så klokt att låta dennes ögon bli era?

Små, små barn älskar att leka “titt ut”, och de blir lika förvånade varje gång, som den vuxne tittar fram bakom sina händer. Sedan när barnet blir lite större, kanske “titt ut” leken känns barnslig, men länge tror barn att de är osynliga när de gömmer ansiktet i sina händer. Detta är något ni sedan växer ifrån. Ni kan förstå, att även om ni ej ser, så betyder det inte att andra inte ser er.

De som vill blunda bort verkligheten, antingen av rädsla för att se verkligheten eller av rädsla att behöva ta itu med den, regredierar till detta barnstadium, som säger: “blundar jag riktigt hårt, så händer inte detta”. Omgivningen förväntas då också blunda. Det blir ett barns magiska tänkande, som styr den vuxne, och det blir så ett barns logik. Problemet här är att omvärlden ser att den vuxne är vuxen och därav bör bete sig efter det.

Att våga se har sina fördelar det vill säga, ni leder ert liv. Nackdelarna är att när vi väl har sett, så går det inte att “inte se” igen.

Att stoppa huvudet i sanden är ett uttryck med samma innebörd. Kan så även kallas “strutsmentalitet”, då det sägs att strutsen sticker huvudet i sanden då den blir rädd. Men glöm ej att strutsen lever efter sina förutsättningar, och de kan ej leva efter era. Lika lite som ni bör härma strutsen.

Anledningen att blunda, stoppa huvudet i sanden kan vara många och långa, och det är värt att ta en extra titt på vilka dessa är i varje situation. Ibland kanske ni kan blunda lite och ändå ta ert ansvar sedan.

Så vad blundar ni för? Vad vill ni ej se? Vad vågar/vill ni ej se? Vad vågar/vill ni ej ta tag i? Är blunda en långsiktig lösning eller en kortsiktig tidsfrist?”

På fredag återkommer vi med frågan om hur vi ska göra i motsatsförhållandet, när vi ser något, som någon annan inte ser.