Vad lägger vi egentligen in för betydelser i orden ödmjukhet och mallighet? Mallighet uppfattas nog sällan positivt. Att själv vara mallig eller att tycka att någon annan är mallig är egentligen ingen komplimang, utan handlar mer om ett skrytigt självförhärligande och som uppfattas som just mallighet, istället för stolthet.
Stolthet har däremot en positiv klang. Att vara stolt över sig själv eller någon annan är inte skryt, utan mer en kraft som lyser av sig själv till skillnad mot mallighet, som innebär att den mallige själv riktar ljuset mot sig.
Så ödmjukhet då, är det något bra eller dåligt? Att vara ödmjuk i den bemärkelsen att vi inte tar åt oss andras ära är gott, men att vara ödmjuk innebär dock inte att vi inte bör ta åt oss den äran som är vår, det vi kan vara stolta över. För ödmjukhet betyder inte att vi inte får glänsa, bara att det inte sker på någon annans bekostnad. Om en skådespelare vinner en Oscar, så bör vinnaren i sitt tacktal inkludera även de som gjort prestationen och utmärkelsen möjlig. Det finns många som jobbar nere på ”golvet” och som behövs för att en film ska bli verklighet. Dock är det skådespelaren som vinner äran, men en ödmjuk stolthet sprider glansen vidare.
Ja vi kan inte alla vinna en Oscar, men vi kan hitta en balans av stolthet utan mallighet, och en ödmjukhet utan att utplåna oss själva och vad vi gör i allt vi gör. Vardagen är full av saker vi kan vara ödmjuka inför och stolta över bara genom att vara.
En vän brukar skoja; ”jag är ödmjukast i hela norra Uppsala” 😊, men som Änglarna kommer in på förlorar ödmjukheten sin klang när den påpekas. Så skämt åsido här följer Änglarnas ord.
Ä-post (se Hannahs förmåga):
”Från noll till hundra, från ödmjukhet till mallighet finns det många steg. Det är egentligen först när ni tagit dessa steg, som ni kan veta var på skalan ni vill vara. Men vad innebär det då att vara ödmjuk? Är det att alltid stå åt sidan och låta andra lysa? Nja, att inte ta åt sig ära där ära börs, ger egentligen inte äran till någon annan att bära.
Ödmjukhet kan antingen belönas eller gå obemärkt förbi. Att vara ödmjuk är en konst inte alla bemästrar. Ty ödmjukhet bör komma inifrån, inte för att visa att ni är ödmjuk, då det tar bort hela poängen av ödmjukhet. Men om ni alltför ofta ställer er åtsidan kanske ingen märker er till slut.
Så vad är det då för ödmjukhet som är eftersträvansvärd? Kanske ett svar är, att när ni vet ni gjort något bra, så belyser ni det utan att ta ljuset från någon annan. Har andra hjälpt er att nå dit ni nu är och där ni lyckas ,var då noga med att tacka de som hjälpt er, de som gjort ert goda möjligt. Det är den rotade ödmjukheten, den som bygger på en visshet, som ni inte är ensam om att ha. Ni vet att ni inte är bättre än någon annan, även om ni kan vara bättre på något, än någon annan. Kan ni se skillnaden?
För att behålla ödmjukhet när succén går er väg, behöver ni vara medvetna om, att beröm och lyckanden inte alltid varar för evigt. Att ni inte låter er gå från att vara ödmjuk till att vara mallig i ett enda skutt. När ni behöver påpeka er ödmjukhet har ni redan förlorat den. Att veta vad ni kan och inte kan är inte alltid lätt, därav behövs en lagom självdistans och självrannsakan för att vara den bästa ni ni kan. Att se att ni har er själva och varandra att tacka för där ni är just nu. När ni har det fokuset, så kommer ni hitta en balans i ”lagom” ödmjukhet och ”lagom” mallighet. Dock är det som är den mallighet som är lagom mer rättmätigt benämnt som stolthet. Stolthet har en annan klang, ni kan vara stolta över er själva, utan att för den skull vara malliga.
Att vara mallig brukar innebära en överdriven tro på er själva och er brillans. Mallighet har sällan rätt proportioner. För när ni portionerar ut mallighet har ni landat på skalan mellan mallighet och ödmjukhet det vill säga i stoltheten. Malligheten har också en stor portion av skryt i sig. Medan stolthet är en berättelse av vad som ni gjort bra, så är mallighet något ni behöver berätta själva för att synas.
Så kan då mallighet vara positivt? Nja, mallighet är en form av egoistisk syn på er och på omvärlden. Ni behöver stå i centrum och gör ni inte det så ser ni till att putta undan de som står i mitten, för att kunna sträcka på er och bli mittpunkten.
Låt ödmjukheten bli en motpol till malligheten, så kommer ni landa mjukt, till och med ödmjukt på era fötter. För att ta stegen mot ett liv i balans.”