“Acceptansens centrum är gott och utifrån detta centrum, denna kärna, växer det nya idéer och nya tider, som ni har möjlighet att acceptera. Och runt denna nya kärna utvidgas acceptansen, och möjligheten runt den. Och så växer acceptansen och även framåtandan, likt frukten runt en kärna, likt allt utanför epicentrum likt ringar på vattnet.”
Vi har varit inne på acceptans i några av våra tidigare inlägg. Bland annat när vi skrev om “Ältande”, och om hur man för att ta sig ur “Ältandets rondell” bör försöka komma till en acceptans. Och i ett inlägg från den 15 mars i år kan vi läsa i Ä-posten, att “så länge vi försöker justera backspegeln för att vi inte är nöjda med vad vi ser, så länge blickar vi bakåt och ej på vägen vi kör”.
Nu tar vi ännu ett annat perspektiv av acceptans. Vi tittar bl.a. på skillnaden mellan acceptans och likgiltighet och känslorna därikring. Som vi kan läsa i Ä-posten härunder kan den visa sig på olika vis. Och nog kan den det. En väninna berättade om hur pojkvännen i början av deras relation “högtidligt” deklarerade: “jag är som jag är, så om något ska ändras är det du som måste ändra dig”. Ett löfte han höll, och som hon kanske borde tagit på större allvar. 🙂 Det finns en annan ytterlighet i andra änden. En man fick frågan om hur han mådde, och svarade osäkert så här: “vad vill du att jag ska svara?” Ett svar som känns oerhört sorgligt, att inte ens våga säga något slentrianmässigt likt “det är bra”, såsom många av oss gör oavsett hur vi känner oss.
Hur är det då med acceptansen i våra nära relationer? Hur mycket vill vi ändra på varandra?
Acceptansen innebär inte ett stagnerande, utan att vi alltid ska sträva efter utveckling. Och att utvecklingen är något vi själva är med och skapar, inte något som bara ramlar ner i knäet hos oss. Vi kan alltså inte bara sitta still och vänta på utvecklingen.
Ä-post (se Hannahs förmåga).
“Acceptans har en vacker klang, en positiv och lugn, men hoppfull känsla. Men vad är acceptans egentligen? Handlar det om att bara låta allt vara som det är, och inte försöka ändra något, att bara rycka på axlarna och “följa med”. Eller är det, att trots en acceptans i nuet välja, att sträva framåt och “uppåt”, men ändock vara här och nu i lugn?
Acceptans har många nyanser och ansikten?
Att acceptera er själva så ni är, kan vara att ni har respekt för er själva, att ni tycker att den ni är, är okej. Ni accepterar er själva och lever efter det. Det kan vara en positiv känsla av att tycka om er själva, så ni är. Det kan likaså vara att ni accepterat att ni är “dåliga”, och att det är er lott i livet. Som om ni ej har något att säga till om, att ni ej kan ändra er och därav accepterar er som “mindre värda”.
Det kan också vara ett uppblåst ego, där ni säger: “jag är som jag är, och det får ni ta”. De som säger så är sällan de mest ödmjuka, samarbetsviliga människorna. Utan de som är osunt nöjda med sig själva, så att de anser att hela världen skall anpassa sig efter dem och deras förträfflighet och icke ändringsbara personlighet.
Om vi ser på att acceptera er själva på ett mer likgiltigt vis, så kan det “halka in” i, och vara nära en acceptans i att vara “dålig” eller “vanlig”, och” så är det”, och utan strävan att “förbättra” eller “ändra” på er. Det blir som en hopplöshetskänsla, som går som ett bakåtsträvande, inte ett liv med upp- och nedkurvor, utan en “ja, ja, ja- uppgivenhet”, som bara är plan och platt.
Så att acceptera i likgiltighetens tecken, är inte rofyllt och hoppfullt. Det är uppgivet och platt.
Så vad händer i förloppet att acceptera andra människor? Deras likheter och olikheter, fördelar och nackdelar?
Jo, om ni ständigt vill ändra på andra människor, så har ni ej respekterat deras val och självständighet. Ni har ej accepterat att de ej är ni, och att de aldrig kommer bli ni ,och välja exakt vad ni vill att de ska välja. Om de gör det, för att göra er till lags är det förstås en möjlighet, men då kommer vi in på ett helt annat område (att vara till lags).
Men att acceptera andra, behöver ej vara synonymt med att ni håller med dem till punkt och pricka. Ni kanske inte håller med dem alls. Men ni kan acceptera dem, deras åsikter och val, utan att ändra på era egna val och värderingar. Att däremot ge upp era egna val och bara resignera och låta andra bestämma, kan leda er in på likgiltighetens plana väg. Där ni ej ens försöker leva efter era egna deviser, “för det är ju ingen idé, livet blir ju ändå så det är, andra bestämmer och lilla jag kan ej påverka”. Här kan likgiltighet leda in er på ett beteende, som är offermentalitetstänkande.
Men den rena acceptansen bör ej ske av likgiltighet eller av offermentalitet, utan av att ni är vidsynta och respektfulla mot er själva och er omgivning. Att acceptera bör inte vara synonymt med att stagnera, att inte sträva framåt och uppåt. För en värld utan framåtanda leder ej till världsfred och möjligheter. Det blir en konstlad paus i utvecklingen, och det är egentligen ej möjligt, att sätta utvecklingen på paus. Och försöker man det, så är det inte så att allt stannar i en god och bra “stillbild”. Världen förändras, ni förändras, ni åldras etc. Försöker ni gå emot det, så blir det inte frid och fröjd, utan en krampaktig livsstil, som försöker bromsar något som ej går att bromsa.
Så här och nu, att acceptera livet, er själva, varandra, men ändock sträva efter en bättre väg, det är en vägen att leva i acceptansens kärna. Och att inse att denna kärna har oändliga möjligheter att växa och gro ,och att värdigt och vördnadsfullt arbeta för att det växer åt ett gott håll.
Att acceptera, men ändock sträva efter än mer i en lagom balans, är vägen till harmoni och en värld, där ni kan vara olika men ändock samarbeta och koexistera. Acceptansens centrum är gott och utifrån detta centrum, denna kärna, växer det nya idéer och nya tider, som ni har möjlighet att acceptera. Och runt denna nya kärna utvidgas acceptansen, och möjligheten runt den. Och så växer acceptansen och även framåtandan, likt frukten runt en kärna, likt allt utanför epicentrum likt ringar på vattnet.”