Till viss del består verkligheten av konstanta fakta, som t.ex. att jorden är rund och inte platt. Det är verklighet och  det är fakta, men om vi tittar närmare på ordet verklighet, så användes det också i sammanhang som ”ja det är din verklighet, den och du lever inte i verkligheten”… Vi uppfattar verkligheten olika, och till en viss del kan det så få vara. Men även här finns det nyanser av hur mycket vi kan förflytta ”vår” verklighet och ändock leva i den ”verkliga verkligheten”.

Att frisera historier när vi berättar anekdoter för att få mer spänning och underhållning i det vi berättar, är inte att inte leva i verkligheten. Det vi ville titta närmare på är när vi bit för bit förflyttar verkligheten till en overklig verklighet, som vi ändå tror på. Vi kan antingen förgylla den eller förvanska den till att bli mer negativ.

Om vi tar exemplet med det före detta paret Hjördis och Helge.  I verkligheten har Hjördis och Helge precis separerat. Hjördis har tröttnat på att Helge aldrig visar intresse för hennes liv utanför honom, så hon har sagt till honom ”jag vill att du flyttar ut och så får vi se åt vilket håll vår relation tar vägen”. Helge känner sig såklart övergiven och dumpad och tar sitt pick och pack och drar. Hjördis å sin sida beklagar sig sen för sina vänner att Helge har övergivit henne, att han har flyttat och inte velat kämpa för deras relation. Vilket då för Hjördis bekräftar, att hon hade rätt i att göra slut, men samtidigt tycker hon och tror att det är Helge som valt bort henne, för att han inte älskar henne tillräckligt.

Alltså har Hjördis förflyttat verkligheten några snäpp åt overklighetens håll, då det faktiskt var hon som bad Helge flytta ut. Detta är något som kan hända oss alla och ibland lägger vi märke till det, ibland gör våra nära det, men ofta så fortsätter vi tro vad vi tror och våra nära tror oss. Det vill säga Hjördis vänner kommer förmodligen tro hennes version så länge de inte pratar med Helge. Så vad har vi/ni i våra/era liv som kanske är lite mer overkligt än vad vi/ni tror? Det kan vara både intressant och också givande  att tänka på…

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Vad är verklighet egentligen? Den verkliga verkligheten är objektiv, men den kan dock tolkas subjektivt. Kan ni se det? Vissa saker ger dock inte utrymme för tolkning och variationer av verkligheten t.ex. att ni lever på planeten jorden. Även om någon skulle uppfatta det som om ni inte gjorde det, så hade det aldrig kunnat ändra den verkliga verkligheten.

 Men hur är det då med minnen? Händelseförlopp? Relationer? Etc. Jo allt ni ser, hör och upplever tolkas genom era sinnen, era minnen och er personliga uppfattning. Om två personer skall försöka beskriva samma händelse objektivt, så kommer det finnas små eller stora diskrepanser i beskrivningarna av händelseförloppet. Är då den ena beskrivningen av verklighetenen då mer verklig än den andra? Men om ni nu fokuserar på det som inte handlar om olika uppfattningar av situationer i stunden av olika människor, utan förändringar av uppfattningen om verkligheten av en person över tid. Då kan ni ofta se att ni eller andra i er omgivning ”gör om” verkligheten bit för bit tills ni/de tror att den ”nya” verkligheten är den som varit er verklighet från början.

Ingen är immun mot att försköna eller förvanska minnen och situationer, men somliga har en större fallenhet, för att ganska snabbt  och tvärt vända upp och ned på verkligheten, så att alla andra blir yra i huvudet och inte följer med. Gällande minnen av barndomen är det oerhört vanligt att människor ”flyter” mellan olika verkligheter. Det är extra lätt att ”ändra” barnets verklighet, då ni som barn analyserade verkligheter med ert barnasinne, och när ni sedan är vuxna, så har ni både barnets sinne och ert vuxna. Det är ibland svårt att få ihop dessa båda verkligheter. Vissa går dock steget längre och ritar om kartan så till den milda grad att ingen annan som var med under  uppväxten förstår bilden. Det kan handla om att försköna den till ”att jag hade en så lycklig och trygg barndom”, trots att den kanske bestod av både missbruk och våld. Eller också ett ”Svenssonliv” som kryddas med lite mer spännande innehåll. 

Kanske har ni svikits i kärlek. Här kan en ändrad verklighet te sig lite olika. Antingen blir ni så arga att ni inte kan se något gott med er tidigare kärlek, eller så blir hen den ouppnåeliga fantasin, som ni alltid tror er älska. Detta trots att ni kanske egentligen inte tyckte att er partner var perfekt.

Att medvetet frisera sanningen, för att ge den lite mer spänning är en annan sak än att ”förskjuta verkligheten” åt något håll och sen tro sig själv. Kan ni se det?

Om någon dött är det också vanligt att det med tiden händer att de mindre trevliga delarna av personen blir mindre och de goda blir större. Till en viss gräns är det gott, då det är sunt att inte gräva ned sig i gammalt groll, men samtidigt är det viktigt att inte låta någons elakheter bli ”ogjorda” när denne dör.

Så varför gör ni då om verkligheten? Det finns inte endast ett svar här, orsakerna är många. Men det som är gemensamt är, att det är  ett slags försvar, som ni känner ni behöver för att fortsätta på er väg.

Så vad har ni i era liv som ni kanske förskönat verkligheten i? Låt den frågan leda er, och var inte dömande gällande varken er själva eller varandra. Men försök leva i den verkligheten nu, med era minnen och era framtidsdrömmar, så hittar ni balansen i livets verklighet.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Vi utsätts ju för frestelser många gånger om dagen. De flesta kan vi stå emot, men så ibland leder någon eller några frestelser till ett beroende. Vad kan/bör vi göra när frestelsen knackar på vår dörr för att få uppmärksamhet? Frestelsen har en ljus gloria men själva missbruket är mörkt.

Att falla för en frestelse en gång skapar inget beroende, dock kan det ändå få  varaktiga konsekvenser.  Men när vi faller för fler och fler av liknande frestelser kommer vi så småningom utveckla  ett beroende. Låt oss ge några exempel på personer med olika beroenden.

Klara som precis blivit myndig känner sig fri och vuxen. Men vuxna  personer har ju pengar och det har inte Klara. Det löser Klara genom att börja ta lån på Klarna och allsköns andra ställen. Hon hamnar snabbt i en nedåtgående spiral, där lånen alltid ligger steget före henne. Och om inte Klara lyckas bryta mönstret innan det gått för långt, kan katastrofen vara ett faktum, där Klara inte längre utan hjälp klarar att ta sig ur skuldfällan.

Så har vi Kajsa som har en fascination av Casino och spel, och som så smått börjar satsa pengar. Snart är hon i en karusell som leder till att hon förlorar bra mycket mer än det hon vinner. Kajsa frestas då att ta snabba lån, för att finansiera ett fortsatt spelande i hopp om att den stora vinsten ska utfalla till hennes fördel, vilket ju knappast kommer att inträffa. Och skulle det komma en större vinst, så är ändå risken stor att Kajsa inte slutar spela, för beroendet lockar till ännu större vinster. För att kunna lämna ett spelberoende behövs ofta hjälp.

Annmari har berättat för mig om när hon var tioårsåldern  och var med mormor och morfar på Gröna Lund. Där fanns enarmade banditer och Annmari fick pröva lyckan. Hon drog i spaken och så hände det något oväntat, tre likadana symboler dök upp på skärmen, det blinkade och blinkade, och plötsligt  rasslade det ut en massa polletter!!!  Mamma hade fått Jackpot!!! 😊. Morfar har berättat om hur mammas ögon blinkade ikapp med apparatens lampor. Mammas spelande tog slut här, men att döma av hennes glittrande ögon kan man ändå ana vilka krafter som spelandet gömmer.

Bea älskar att shoppa på rea, men det Bea inte tänker på är ”många bäckar små”, det vill säga att hon köper mer än hon vill ha och behöver. För ”det är ju så billigt” och ”jag spar pengar på att köpa detta”. Beas favorithobby  är att ta vägen till Ullared och köpa så billiga saker som möjligt, men hon tittar aldrig på slutsumman.

Steve däremot kör med stil, inget är gott nog, förutom märkeskläder och den allra senaste elektroniken. Han vill visa upp en stilig fasad och han tycker ”äh, det är ju bara en liten sak”, men att den saken är lika dyr som femtio av något annat tänker han inte på.

Love, han faller inte för pengar och saker, utan här är det kvinnor som gäller.  Han inleder relation efter relation, som så fort den blir vardaglig blir ointressant och Love söker sig vidare. Han letar ständigt nya kickar i förälskelsen ljuva sken. Ju mer ”förbjuden” kärleken är, desto mer lockande…

Allie gillar alkohol. Från början handlade bara om ett glas i sällskap med goda vänner, men till slut så sitter hon där ensam hemma efter en lång arbetsdag och tar sig en slurk och sen en till och en till….

För att inte hamna i någon av dessa fällor behöver vi hitta vad som är vår farligaste mest lockande frestelse och vara uppmärksam på att inte falla för ofta. Och att då det behövs våga söka professionell hjälp. Ju tidigare man söker hjälp desto större möjlighet hitta ut ur beroendet. Samtidigt bör vi vara uppmärksamma på att ett beroende kan bytas ut mot ett annat, om inte grundproblematiken bearbetas. Det är också så att man kan ha en mer eller mindre utvecklad beroendepersonlighet.

Är vi uppmärksamma på  detta så faller vi inte lika djupt och då kan vi resa oss upp igen.

Ä-post: (se Hannahs förmåga):

”När frestelsen knackar på dörren, vem öppnar du för då? Vad som är frestelse för en person kan vara något helt annat för någon annan. Kanske du öppnar och där står en stilig man eller kvinna, som bara har ögon för dig. Eller så är det en vän i form av ett alkoholhaltigt slag, som vill bjuda in sig själv. Det kan också vara en smarrig tårta, som har ditt namn spritsat på toppen. Kanske får du en katalog i handen där du ser de mest lockande ur nya modet och som du bara ”måste” ha. Och sist men inte minst en spelautomat, som blinkar åt ditt håll.

För att något skall klassas som frestelse krävs det att det är något ni känner ni borde motstå, som inte är bra för er. Så vad är det för skepnad, som frestelsen visar sig i för dig?

Att falla för en frestelse en gång gör ofta varken till eller från, men när ni fallit för tillräckligt många av samma frestelse kan ni utveckla ett beroende. Uttrycket ”tillfället gör tjuven” kan vara, att ni i stunden får en ”chans” att göra något som är fel, något som ni antagligen inte gjort om tillfället ej bjudits. T. ex. om ni hittar en plånbok på marken fylld av pengar, så kan det vara frestande att ”ta hand om” pengarna, som en liten ”hittelön”, även om ni aldrig hade agerat ficktjuv om plånboken hade legat tryggt i ägarens ficka.

Så det finns, som i allt annat grader av frestelsers ”felsteg”. Låt säga att ni har alltför lätt för, att äta alltför mycket godsaker alltför ofta och vill sluta göra det. Ni följer en diet och ni lyckas hålla den till punkt och pricka, tills ni en dag tar en smarrig bakelse till lunch. Leder detta då till att ni slutar med er nyttiga väg, så har ni låtit frestelsen bli ett beroende. Medan om ni istället ser att det inte gör någon skillnad i det stora hela, så har ni lyckats lära er av er ”fallna” frestelse.

Det mesta är oförargligt i mindre mängder, ett glas vin gör er ej till alkoholister. Det är först när det blir många fler, och ni inte själv ser er förmåga att sluta efter ett glas eller två. En nykter alkoholist som tar en drink har frestelsen att fortsätta dricka eller se det som ett tillfällighet. Detta kan ha större konsekvenser än hos den som” smarrade” på en gräddtårta. Detta då beroendet av alkohol, är svårare att återhämta sig ifrån.

Men hur är det då för de som ”missbrukar” kärlek i frestelsens namn? Här kan ett enda ”snedsteg” äventyra hela relationer. Uttrycket ”en gång är ingen gång” kan här definitivt ej appliceras. För en otrohet är inget ni kan ge ert själva ”tillåtelse”, att anse som ett fel ni kan rätta till, ty här är det andra personer inblandade. Så för er att välja att falla för frestelsen i en förförisk skepnad, behöver ej ens vara beroende, för att få varaktiga konsekvenser i era liv.

Den som vinner i spel får ofta ett sug att fortsätta tills det inte finns några slantar kvar. Spelet är lockande för det ger spänning och en ovisshet som är förförisk, just för att när ni väl vinner, så känner ni er utvald och viktig. Ni vill sedan återskapa den första lyckade vinsten även om ni förlorar så mycket mer än ni vunnit. Det är inte för inte uttrycket ”speldjävulen” är myntat.

Ett shoppingberoende kan se ut i princip hur som helst. Ni kanske är desperata att ha det senaste modet, ni väljer dyra märkeskläder medan ni tänker ”åh det är ju bara en väska, visserligen en dyr sådan, men då håller den längre”. Eller så tänker ni ”åh vad billigt, det här kan jag köpa mer av”. Ni lurar så er själva att tro att prislappen på en vara är ett kap. Så missbrukar ni rean tills ni köpt mer än ni skulle gjort utan reans lockande pris eller så är det det exklusiva som tömmer er plånbok.

För att vara sanna mot er själva, så behöver ni identifiera er frestelse och sedan välja om ni vill falla för den eller stå emot. Ni har ett val, och det är först när ni accepterar att det är ert eget ansvar att välja väg, som ni kan välja eller välja bort frestelsens öppna famn. Så länge ni ej tar ansvar för ert val, så länge kommer frestelsen vara starkare än ni. Ty frestelsen vet hur den skall locka på er, och endast ni kan säga ja eller nej. Så vad säger ni nu?”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

I Gamla Testamentet berättas om hur ormen i trädgården Eden lurade Eva äta äpplen från Livets Träd ( det träd Gud förbjudit dem äta frukten av) och hur Eva sedan gav äpple till Adam och som han också åt av.

Så Eva och Adam utsattes för frestelser och det har så fortsatt… I dagens samhälle utsätts vi ständigt för allsköns frestelser. Reklamen letar sig fram till oss via TV, internet, i högtalarna i affärerna och i våra brevlådor. Det är  lockpriser och tjusiga presentationer av något vi absolut ”måste” ha. Vackra och ofta kända människor ger skönhetstips och berättar varför deras hy är så perfekt och rynkfri. Ofta handlar det om en kräm som inte passar för de flestas plånbok, men så tänker vi ändå…”jag borde väl försöka…jag vill ju faktiskt också bli så där vacker… ”Och så kanske det leder till att vi faller för lockelsen…

Till mobilen ringer förhoppningsfulla försäljare som genom att kalla oss vid förnamn och undra hur vi mår, får oss att känna att vi är speciella och utvalda. Reklamen når oss rakt in i hemmet, rakt in i örat.

Ska vi då inte ibland ”unna oss” något gott, något dyrt, något som är lite lyx? Jovisst ska vi det. Men det är egentligen inte samma sak som att falla för en frestelse. Vad är då egentligen en frestelse? Jo det är något som man lockas av och som egentligen vet inte är bra för en. Att man efter att ha fallit för en frestelse ofta ångrar sig. Enligt den kristna läran är frestelser djävulens påfund. Frestelserna vi faller för kan vara mer eller mindre betydelsefulla. Vi tycker temat är intressant så vi tänker fortsätta fördjupa oss i olika typer av frestelser. Bland annat tänker vi titta närmare på huruvida vissa personer har lättare än andra för att falla för diverse frestelser. Här nedan låter vi Änglarna ta ett mer allmänt perspektiv.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Ända sedan tidernas begynnelse har mänskligheten utsatts för frestelser. Enligt Gamla Testamentet började mänskligheten med Adam och Eva genom just frestelse. Men oavsett om ni tror eller inte tror på bibelns berättelser, så utsätts ni alla för frestelser dagligen, i stort och i smått. Ibland upptäcker ni inte ens, att ni har en frestelse framför er eller rent av bakom er, dvs, ni har redan fallit för den, utan att ens lägga märke till den. I dagens samhälle står frestelserna på rad genom reklam sociala medier och allt som ni där ser och hör. Ibland kommer ni således ge efter för frestelser, som ni inte ens märker av. Ibland ser ni dem, men kan ej motstå dem. Men i andra fall klarar ni inte ni att motstå frestelsens ljuva lockelse.

Är det alltid rätt att motstå frestelser.? Har vissa svårare än andra att motstå frestelser? En frestelse består av att göra något ni egentligen vet inte är bra för er. Så svaret på frågan om en frestelse bör motstås är ”ja”.  För det som är definitionen av frestelse är att den inte gör gott. Däremot att ”unna sig” saker som inte alltid är de bästa, men som ändock ger er något gott är en annan sak. Svaret på nästa fråga är; ”ja vissa människor tycks ha svårare att säga ”nej” till frestelsernas lockande rop: ”Kom och ta mig, du vet du vill.. ”De personerna är de som inte ser skillnad på en frestelses destruktiva eftermäle gentemot att ibland ”unna” er något som ger er guldkant på tillvaron. Kan ni se det?

Sedan kan konsekvenserna av en icke emotstådd frestelse vara olika, då det finns många grader av hur destruktiv frestelsen är.

Har ni frestats att göra snabba pengar på ett spel och satsat allt ni äger och har , så blir konsekvensen större än om ni köpt en trisslott. Eller om ni har lurat till er eller stulit pengar och sedan upptäckts. Kanske är er frestelse inte gällande pengar utan kärlek. Ni får en viss uppfattning om en person och ni faller pladask, trots att ni är i ett kärleksfullt förhållande.

En frestelse kan ta många skepnader, den kan verka i det fördolda och råda er så här; ”Gör det här och det där, ingen kommer märka det, du förtjänar det. Ge vika, du vet du vill, släpp alla spärrar, det är ingen idé att stå emot. Du vet jag vinner i slutändan.”

Om ni lär er vad frestelsen säger till just er, om  ni ser era mönster, vad som är mest frestande för just er, då kan ni lära er att inte följa frestelsen dit den vill ta er. Ni kan se att ni har egna val, inget ”bara händer”. Ni gör ständiga val och i dessa val ingår ofta ett mått av frestelse, som ni väljer att förhålla er till. Men så länge ni ej vill förändra ett mönster av att låta frestelsen vara er ledstjärna, så kommer ni inte motstå den.

Att följa sitt hjärta är inte att följa frestelsen, för hjärtat samarbetar med hjärnan och ger er insikter.  Ni ”känner” när ni gör något ”rätt” och när ni gör något ”fel”. De som säger de följer sitt hjärta, och därav inte kunde stoppa sig t.ex. i kärlek eller spel, följer inte hjärtat utan frestelsen. Frestelsen är destruktiv, hjärtat är livgivande.   För att nå en väg där ni hittar glädje och njutning i livet, utan att vara själviska och självdestruktiva, så behöver ni höra skillnad på hjärtats vägledande slag och frestelsens lockande rop. Så vilken väg väljer ni?”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Hur känns det när någon säger dessa ord till oss? Jo, vi blir genast på vår vakt, undrar vad som ska komma och är beredda på det värsta, och då lyssnar vi inte ”ofärgat”. Så det verkar inte vara det bästa sättet att inleda en konversation på, om man vill säga något som innehåller kritik.

Det här gäller det flesta av oss, men sen har vi funderat över hur vissa människor har tendensen att ta det mesta personligt, också det som inte är personligt. Vi ville titta lite närmare på det. Det första man tänker på är kanske, att det är den som har en narcissistisk läggning, som oftast har svårt att ta kritik och som också ser sin omgivning, både sina saker och sin familj, som en förlängning av sig själv. Alltså ser narcissisten sig vid kritik angripen och börjar då försvara sig och kanske även gå till motangrepp.

Men så tänkte vi på, att det är inte bara narcissisten som tar det personligt om någon säger något negativt om dennes saker, även den blygsamme och något osäkra personen kan reagera så. I det fallet handlar det då om att tolka kritiken av saken, som att det är man själv som inte duger, att man är fel. Även här går personen i starkt försvar, dock sällan aggressivt.

I Ä-posten längre ned kan vi läsa om hur det i båda dessa fall handlar om personer, som inte har en tydlig avgränsad uppfattning om sitt jag, om var det börjar och var det slutar.

Vissa saker är personliga och där är det helt naturligt att man reagerar och känner sig ledsen, när någon kommer med kritik. Men det är också genom att titta på våra reaktioner, som vi får en chans att lära känna oss själva mer, att se om vi överreagerar eller inte.

Här följer några exempel.

Blyga Viola skulle ut och äta med en vän, och Viola föreslår ett café som hon tycker är mysigt. Vännen har aldrig varit där, men tycker det låter bra så de går till detta café och har en trevlig stund. När de är på väg att bryta upp säger Violas vän att smörgåsen han åt var torr, varpå Viola ber tusen gånger om ursäkt och vill betala också för sin vän. Vännen protesterar och säger till Viola; ”men det är ju inte ditt fel, du har ju inte bakat brödet”. Men Viola som är lite försynt tar alltså på sig ”felet”, fast det enda hon gjort var att välja café.

Tom däremot som  är en tuff och cool kille, åtminstone om han får säga det själv, tar hemskt illa upp, när en bekant på besök från annan ort klagar över dåliga vädret. Tom säger att det här har vi det bästa vädret, för bara det bästa är gott nog åt honom. Det vill säga Tom har inte riktigt koll på vad, som ligger utanför hans kontroll. Han tror att jorden rör sig kring honom och så även vädret.

Mellan dessa ytterligheter finns det en hel skala av hur mycket någons tyckande påverkar oss alla. En pryl eller en plats med sentimentalvärde för oss eller av annat känslomässigt värde kan vi nog alla känna det lilla stinget i hjärtat om någon gör ned. Skillnaden är att veta att jag är jag, och detta är mitt men inte jag.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla har ni saker ni tar mer eller mindre personligt, vissa saker är personliga och bör så kännas, medan andra kan vara  skilda från er som individer, men som ni ändock finner en väg att knyta till er. För att inte ta saker ”personligt” krävs att ni har en medvetenhet om er själva, vad som är ni och vad som är ert. Att ni sedan har saker som  i förlängningen knyts till er är helt normalt.

Men de som ”personoligiserar” allt, de har inte ett medvetet jag, och de har inte heller ett medvetet ”detta är saker som är knutna till mig mer eller mindre löst”. Allt blir som en förlängning av dem, t.ex. om ni har ett hus som har sett bättre dagar och någon finner det värt att påpeka vissa brister. Så kan ni antingen veta att; ”ja, mitt hus må vara lite si och så, men jag gillar det med fel och brister” eller ta det som en personlig förolämpning, att det är, som att någon säger att ni har fel och brister. De som faller i kategorin att ta saker personligt har i regel inte en medveten gräns för sitt jag. De är självcentrerade i att de ser allt som en förlängning av sig själva, inte bara som knutet till dem, utan som en del av dem.

Om vi nu tar ett bildexempel, en spindel med ett spindelnät kring sig. En spindel som inte ”tar saker personligt” är spindeln som vet var den slutar och var nätet den vävt börjar, och i ytterligare förlängning slutar. En spindel  som ”tar saker personligt” ser däremot spindelnätet som en del av sig själv. Kan ni se skillnaden?

Så vad är det då som gör att vissa verkar ha svårare än andra att inte lägga in hela sig själva i allt och ta allt personligt? Det som förenar dessa är  att de inte har ett avgränsat jag, utan allt som finns runt  dem hör också till jaget. De ser inte klart på sig själva och sin omgivning. Detta kan dock bero på olika saker. Personer med en narcissistisk  läggning har följaktligen ett stort jag , och med det så tar de både förolämpningar och beröm personligt.  Och om någon förolämpar något som narcissisten  känner sig delaktig i, blir hen lika kränkt som om det hade varit personligt riktad kritik. Men även personer som är mer blygsamma kan ta saker personligt, då de ofta tror att de gör fel eller är fel.

Somliga saker är personliga, och det kommer alltid finnas personer som berömmer eller kritiserar er för vad ni gör och inte gör. Men för att veta vad ni bör ta personligt behöver ni separera era jag från er omgivning, det som är utanför er. När någon säger; ” ta inte detta personligt” då är det i regel högst personligt och oftast inte något smickrande. Men personen vill få det att inte verka så. Dock har det oftast effekten, att ni blir hypervaksam och undrar vad som ska komma nu. Och det som sägs efter en sådan mening kommer kännas personligt, och ni har redan satt er ”på  vakt”, och är beredd på att ta skydd eller slå tillbaka.

Kontentan är att om ni har en stark vetskap om er själva, så kommer ni veta när något är personligt menat och när det inte är det. Ni kommer också se när ni möter någon som har en högst personlig uppfattning av att ta allt personligt och kunna navigera i det grumliga vatten som dess ringar sprider sig på.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Vi har nog alla stött på människor som alltid flyttar samtalsämnet över till sig själva, och visst är det nog så att de flesta av oss ibland kan  vara ”skyldiga” till att göra likadant. När vi deltar i ett samtal så behöver vi lyssna på vad den andre personen säger och sen svara på det, och att den andre också gör så tillbaka. Ibland blir det dock mer som en envägskommunikation, där en säger något och den andre svarar på något annat, och associerar till något mer eller mindre långsökt.

Tänker här på ett samtal mellan Agda och Svea.

Agda: Svea, jag har precis fått ett barnbarn. Jag är så glad! Det är verkligen livets efterrätt!

Svea: Ja, precis. Jag har precis köpt en hund, han är så gullig. Du vet valpar som leker och gosar. Min lilla åt en gräddtårta igår.  Den är verkligen glädjen i mitt liv nu. Alla borde skaffa hund. Om du känner dig ensam, så kan du ju göra det Agda.

Att inte höra eller lyssna på vad andra säger ,utan bara fokusera på vad vi själva ska säga kan ibland bli väldigt tokigt , medan det andra gånger inte gör så mycket. Kommer att tänka på vad som ofta händer när vi är i en större samling människor vi inte träffat förr. Vi hälsar till höger och vänster, och vi är så koncentrerade på att säga vårt eget namn, att vi inte lyssnar på vad de andra presenterar sig som. Jag har läst att man någon gång gjort ett litet experiment kring detta. En person presenterade sig till alla som ”Ketchup”. Det var väldigt få som uppfattade detta något speciella namn😊

En intervju med Fredrik Reinfeldt under Almedalsveckan på den tiden det begav sig har fastnat i mitt sinne. För jag tyckte han svarade väldigt träffande. Efter sitt tal skulle han intervjuas av en journalist. Journalisten började med sina redan nedskrivna frågor och Fredrik svarade snällt. Men sen kom en fråga, som Fredrik faktiskt mycket tydligt redan ”svarat” på i sitt tal. Varpå Fredrik mycket artigt, (inte alls näsvist) sa ”ja det här är vad som ibland blir problemet när ni journalister bestämmer era frågor i förväg. För hade du lyssnat, så hade du hört att jag tog upp just denna frågeställning i mitt tal. Detta gav i alla fall mig både en tankeställare och en insikt.

Sedan har vi nog alla träffat på människor som hela tiden lyckas associera det mesta om det mesta till sig själv. Jag minns en student i min klass under min sjukgymnastutbildning som varje gång läraren föreläste om en diagnos ivrigt räckte upp handen och sa ungefär ”min mormor hade en vän som hade den…”. En gång blev det extra komiskt då vi talade om grupper: ”Min mamma hade en vän som hade en grupp…”. Ja ni förstår nog vad jag menar.

Men det är ändå viktigt att vi inte glömmer bort oss själva i kommunikationen med andra människor. För att föra ett samtal och en diskussion behöver vi utbyta erfarenheter och berättelser. Att bara lyssna utan att ge någon feedback i form av känslor och/eller ord när någon berättar något för den personen viktigt, lämnas den personen ensam och kanske med en känsla av att vara utlämnad och övergiven.  Så som alltid är balansen viktig.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla ni människor bemöter andra människor utifrån er själva. Detta är inte själviskt utan självklart. Men hur kan ni då hitta vägar att inte ”ta över” när ni lyssnar på någon annans livssituation? Ibland känns det som en fin gräns mellan att lyssna aktivt och att visa att ni förstår, genom att inte bara nicka och visa medkänsla utan ”länka” historien till era erfarenheter, och att helt flytta fokus till er.

Tänker ni på att ni inte vill ”ta över” är chansen god att ni inte gör det, ty de som reflekterar och rannsakar sig själva och sina reaktioner på andras berättelser är sällan de som inte låter fokus stanna på den som berättar.

För att nå en balans i att vara deltagande, engagerad och närvarande utan att” ta över”, så behöver ni vara lyhörda. Inte bara på den andre utan på er själva likaså. För när ni bemöter andra gör ni det utifrån era egna erfarenheter, er inlevelseförmåga och empati, och kan ni då se att ni gör det, så kan ni i och med det bli ”ett” med den ni lyssnar till.

Om ni däremot inte reflekterar över det faktum att ni utgår från era erfarenheter, så är risken stor  att ni hoppar in i den andres berättelse, avbryter och vänder fokus till er. Exempelvis om Nisse talar om att han funderar på att skilja sig, så avbryter ni honom och säger ”ja, ja det påminner mig om när jag och mitt ex separerade, vi hade så många problem, ja du vet hon ville ju alltid stå i centrum. Kan du tänka dig Nisse att hon bara tog över, ja det är helt galet. Jag sa till henne att hon var självisk och så bara gick hon. Ja, och nu står jag här och vet inte vad jag ska göra. Så Nisse kan vi ta en fika, och så kan jag få ur mig allt till någon som bara lyssnar….”

Där står nu Nisse och har plötsligt hamnat i att vara stöd åt sin vän istället för att få tala klart om sig och sin situation. Hur kan då Nisse reagera? Antingen hämtar han upp tråden och försöker ta nya tag och låta sin version föras fram, eller så blir Nisse så trött att han bara håller med. När ni känner att någon vänder samtalet till sig hela tiden, så kan det vara svårt att säga det till personen, och ibland är det ändock inget personen skulle se. Ty speglar ni den andre då ser den andre bara sig själv i spegeln och ser då inte er och förstår inte varför, för en spegel visar ju alltid den som speglar sig själv. Kan ni se det?

Vad är det då för mekanismer som gör att somliga inte kan låta bli att ”ta över”? Det finns  inget enkelt svar på detta, då anledningarna kan skilja sig åt mellan människorna  som vänder allt till att handla om dem. En är de som faktiskt är så självupptagna att de medvetet väljer att flytta fokus till sig, eftersom de tycker att det är så  det ska vara. Sen har vi de som tror att de är empatiska och inkännande när de svarar med att istället berätta när de  varit med om något liknande, t. ex om någon brutit benet varpå vännen för att vara förstående håller ett föredrag om när hen bröt sitt ben, lilltå eller dylikt.  Sen har vi de som är så impulsiva att de genast ”måste” säga vad de associerar till. När någon inte lyssnar helt utan bara tänker på vad den skall säga som svar, så kan det också uppstå liknande situationer.

Konsten att lyssna och vara delaktig utan att ”ta över” är att vara så närvarande ni kan och inte fokusera på ert svar eller era associationer förrän ni känner vad den ni har framför er har förmedlat. När ni så svarar på det blir det genom era associationer , men inte om er utan vad den andre berättat. Då kommer ni inte ”ta över” utan vara delaktiga och få en gemensam upplevelse och utbyte av erfarenheter. Inte överträffa varandra i dem utan dela dem.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

…det är det vi väljer att här reflektera över…

Har detta att självreflektera ändrats genom tiden? Om vi tänker oss att vi skulle leva i total fattigdom, kriser och krig tror vi de flesta inte skulle värdera självreflektion som den viktigaste egenskapen eller prioritera den. Däremot om vi har det lite lagom bra, så har vi kanske lyxen att kunna vara självreflekterande. Eller så har vi det så bra, att vi inte alls känner att vi behöver  självreflektera.

Så är då självreflektion en tillgång eller en brist vi föds med?  Har alla förmågan till självreflektion? Svaret är nog nej, men i de fall som handlar om människor som väljer att inte se hur deras liv, leverne och person interagerar med andra, så finns det nog ett ”egen-etablerat mönster” av att blunda för ansvar. Till exempel människor som ständigt hamnar i liknande konflikter, i situationer där den enda gemensamma nämnaren är de själva, men som ändå inte har en tanke på att titta på sin egen delaktighet i konflikterna. Det är att inte kunna eller vilja vara självreflekterande. Att vara självreflekterande innebär ju inte bara att se sin egen del, utan att se från olika sidor, för det är viktigt att inte lägga allt ansvar på sig själv. Vi kan inte interagera med andra, utan att själva vara med i ekvationen. Vi kan inte ta bort oss själva eller den andra.

Om vi nu  tar Sune som ett exempel. Han har vuxit upp med en mamma, en pappa och en syster. I Sunes egna ögon har han aldrig fått ta plats. Så börjar Sune skolan där han tar stor plats, pratar stup i ett osv. Det enda han märker är att fröken säger till honom att vara tyst. Sune tror då att han inte får ta plats och att han därför måste synas och höras ännu mer. Men i själva verket om han tänkt efter, så var det ju tvärtom så ,att om han tagit mindre plats, så hade han fått mer plats.

Tiden går och Sune börjar jobba och nu vill han gärna berätta för kolleger och chefer hur de ska göra, vilket leder till att de likaså här stoppar honom. Han ser då att de gör fel och motarbetar honom, men han förstår inte varför. Om Sune vill, så kan han här börja reflektera över samspelet mellan honom själv och andra. Men vill han inte det så kommer han fortsätta att endast se ur sin synvinkel, trots att det skapar osämja så ger det honom en bekvämt tillbakalutad hållning där han slipper utvärdera sig själv.

Om Sune däremot tänker, att han vill se varför han ständigt ”råkar” ut för människor som inte förstår honom, inte ser vad han gör, då kanske han börjar i terapi. Och här kanske han börjar se sig själv också, men risken är ändå att han hittar de andra människornas mönster och sedan ”skickligt” genom terapin minskar sin egen självinsikt. Kanske har vi alla en Sune inom oss, men får vi syn på honom så kan vi se Sune, men också alla andra och lära oss nya saker om oss själva, saker som kan vara riktigt spännande.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”All form av självreflektion behöver föranledas av en förmåga att se sig själv och omvärlden både inifrån och utifrån. Om någon endast ser världen med sina egna ögon, det vill säga utåt, så kommer denne person ej kunna tolka omvärldens varande och icke-varande annat än från sin synvinkel. Med detta kommer då också en tro att alla, alla andra skall se världen på exakt samma vis det vill säga med dennes ögon, ej hens egna. Det ingår i att inte kunna flytta fokus från er själva till någon annan. Allt ni ser tolkar ni utifrån er själva, er världsbild, utan en tanke på att den egentligen bara är er högst personliga vy. För hade ni kunnat förstå det, även om ni inte förstår eller håller med om någon annans världsbild, då hade ni inte fallit in i kategorin av människor som inte kan reflektera.  

Om ni däremot kan se att ni är likt alla andra människor del av något större, ett sammanhang där det är viktigt att kunna se saker ur olika synvinklar, reflektera över er själv och er roll i samspelet med människor runt er, så har ni redan varit självreflekterande. Ingen klarar att alltid vara självreflekterande och att sträva efter det vore att sträva efter något ouppnåeligt. Men att hitta en inre spegel likaväl som en yttre är i det flesta sammanhang både uppnåeligt och eftersträvansvärt.

Men hur är det då möjligt att vissa verkar ha det naturligt i sig, medan andra försöker men ej lyckas  och ytterligare  andra verkar vara i total avsaknad av förmåga till självreflektion? Det finns inga enkla svar, som kan dela in människor helt i kategorier, för det är ett komplext mönster, som handlar om både personlighet och inlärning. Ett barn hittar sitt jag och sedan hittar det ett vi, ett oss osv.

Men somliga människor tycks ha fastnat i jag, jag, jag. Det är de personerna som kommer växa upp utan att ”växa upp” , de fortsätter att vara det självcentrerade barnet.  Barnet som alltid har rätt och alltid är i centrum och som vill lära ut sin världsbild, ty det är ju den enda som finns. För att växa upp behöver ni vilja se en större värld och det är inte alla som vill det, för det är rätt bekvämt att aldrig behöva ha fel, göra fel.

Att ifrågasätta sig själv kan vara, att hela tiden vara öppen för att omvärdera sig själv och kan vara utmattande. Dock är det också väldigt givande, som står tvärtemot ”tagandet” , som det innebär att aldrig se saker ur flera synvinklar. För att lära er se olika perspektiv, se er själva med öppna ögon , behöver ni alltid ge er tiden att känna inåt, tänka inåt och agera utåt.

De som väljer att inte vara självreflekterande har ofta en svartvit syn på rätt och fel, men det svartvita här är att de aldrig tror de gör fel. Felet ligger alltid hos andra så de delar upp det svartvita mellan sig och alla andra.  Detta till skillnad från människor som har en så kallad ”svartvit världsbild”, som betyder något helt annat. Kan ni se det? Den uppfattningen gör att ni aldrig ens behöver reflektera över varför ni borde reflektera. För det är ju solklart att ni har rätt och andra fel.

Färgskalan mellan svart och vitt ser ni ej, ni blir färgblind, då ni väljer att inte se med öppna ögon. Ju större ni blir desto mindre blir er reflekteringsförmåga, ty ni ser mer och mer av omvärldens brister men ej era egna. Så tvärtemot vad man skulle kunna tro ökar bristen här på självreflektion i takt med nya erfarenheter, istället för att det som kan tyckas var naturligt skulle vara att självreflekterandet skulle öka. Kan ni se det?  

Alla människor föds inte med förmågan att kunna reflektera, men det är inte dem vi talar om här. Utan om de människor som har hittat en bekväm strategi i att inte vara självreflekterande. De som kanske skulle kunna, men ej riktigt gör det. De som väljer att blunda och se sig själva. Att se er själva och er del av vad som sker i era liv är inte alltid lätt. För då kanske ni ser att ni ibland gjort saker ni med facit i hand ångrar, och att ångra och tänka om är inte lika bekvämt som alternativet, att inte se er del i det. För hur ni än vänder och vrider på er själva, oavsett om ni vänder ut och in på er i en ”överdriven” rannsakning av er själva och era göranden och icke göranden, eller bara vänder och ser andras påverkan men ej er, så kan inget av detta ta bort att ni alla medverkar i både era och andras liv.

För allt sker i samspel, saker får konsekvenser, handlingar och icke-handlingar. Oavsett om ni reflekterar över  dem eller ej finns era göranden ändå och påverkar både er och andra. Tid för självreflektion är värt att försöka ta, men inte att stänga ute livet, för att ni endast tittar inåt. En balans är som alltid vägen, och det som ger balans här är att både vara självreflekterande och att reflektera över andras påverkan på er såsom ni på dem.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Vi har tidigare skrivit om hur vi påverkas av andra människors ord om oss. Nu fortsätter vi på samma tema.

Kritik kan vara både positiv och negativ. En kritiker som recenserar en bok eller en film kan både rosa och risa i sin bedömning. Att ge kritik i andra sammanhang till någon har oftast betydelsen av att anmärka, klandra, påpeka fel m.m., och är i detta sammanhang en motsats till att ge beröm och komplimanger.

Alla människor behöver beröm och kritik för att utvecklas. Vi människor behöver spegla oss i varandra. Vi behöver andras feedback för att hitta våra egna känslor.  Vi behöver få veta att våra handlingar syns och har betydelse. Det är en konst i sig både att ge och ta emot beröm och kritik.  Vissa har lättare för det ena eller det andra.

Att berömma någon för att vi tycker att någon är bra, gör bra saker etc.  är att ge en gåva. Om sen den vi berömmer tar emot berömmet, så känns det ofta väldigt gott i oss. Om någon däremot har svårt att ta emot berömmet kan det kännas som vi om vi gjort fel. Men allt beröm är inte så lätt att ta in, för om berömmet är slentrianmässigt levererat eller distanserat och fritt från känslor, så kan det klinga ganska tomt. Och då känns berömmet ofta inte äkta för mottagaren.

Kritik är än svårare att handskas med.  För när vi kritiserar någon och ger råd bör vi se till att inte göra det oombedda. För då blir det inte en konstruktiv dialog, utan ett påhopp, ett påpekande att ”du gör fel” underförstått att jag gör rätt. Men saker är ju sällan så enkla, att det bara finns ett rätt och ett fel. Så om vi kritiserar någon för något, så kanske någon annan berömmer densamma för samma sak. Att bli kritiserad är också svårt, att våga titta på vad vi får höra, för att överväga om vi ska ta åt oss något av den andres synpunkter. För vi har ju inte alltid rätt, precis som andra inte heller har det.

Recensioner och granskningar av alla de slag  har ofta ett stråk av negativ kritik över sig. Det är som om det är fel  att bara hylla något eller någon, att man annars inte gått in på djupet. Men så behöver det inte vara, det bästa är väl om vi kunde vara modigare och berömma både andra och oss själva lite oftare. För om vi förstärker det positiva beteendet eller arbetet så blir det ju ändock naturligt vad det är som vi tycker är negativt.  Men vi fokuserar då på berömmet, uteslutningsmetoden får då visa vad vi tyckte var mindre bra.

Vi behöver också försöka ge oss själva beröm och förstärka våra goda sidor. Många av oss har en stark kritiker inom oss. Det finns ju till och med ett uttryck ”eget beröm luktar illa”. Men dessa negativa kritiker bör vi försöka överrösta.  För att ge beröm åt både oss själva och varandra  är viktigt och att dela glädjen över det beröm vi får med våra nära gör oss gott.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”När  ni får beröm  tycker ni inte alltid ni förtjänar det, men när berömmet är äkta menat brukar det ändock kännas rätt. När ni får kritik ni inte tycker ni förtjänar brukar det kännas fel. När ni beröms för något ni själva är stolta över då vet ni att ni kände rätt, ni var duktiga, ni såg det och andra såg det. När ni får kritik för något ni inte tyckte ni gjorde bra, kan kritiken vara en spegling av vad ni själva känner.

Så varför är det så svårt att känna sig tillfreds i en värld där ni ständigt bedöms, beröms och kritiseras? Svaret är att kritik kan gör ont och beröm kan vara svårt att ta emot. Att bedömas är alltid en vågskål.

Hur har ni det med er relation till beröm och kritik? Att få och att ge. Alla människor behöver en spegling för att se sig själva, det som dock är viktigt är att inte stirra sig blind på vad speglingen speglar, ty ni behöver även känna inåt vad som är ni och vad ni gör.

Alla människor behöver beröm, för det är ett kvitto på att det ni gör är gott. Ni får då lättare att förbättra er, göra gott och känna er nöjda och stolta över er själva. Det är dock en konst att ta emot beröm, ty om ni inte känner er värda berömmet kan det vara svårt att ta in. Här behöver ni då fråga er; ”Är  det för att jag inte tycker jag är bra själv? Eller är det för att jag inte är övertygad om att den som berömmer mig verkligen menar det?”  För det är två olika saker.

Viljan att ge beröm är alltid god, och att våga säga ”tack” och ta in berömmet, det är värt allt beröm. Alla människor kan inte ge andra beröm, vissa har så svårt att yttra dessa ord att de aldrig berömmer någon, varken sig själva eller någon annan. Det är dock alltid värt att berömma de som försöker berömma.

Sedan finns det även de som alltid berömmer sig själva och aldrig andra.

Kritik kan vara nog så svårt  både att ge och ta emot. Ni kanske har lätt till att kritisera er själva och tro att ni alltid presterar sämre än andra. I värsta fall fyller ni er själva med så mycket kritik, att om någon annan också ger er kritik, så fylls ni av sådant självförakt, att ni inte ser något annat än att ni ”är” fel.

Kritik kan dock vara konstruktiv, men det handlar lika mycket om hur den ges, när den ges, vem som ger den som den som tar emot. Ni bör dock aldrig räkna upp andra människors fel och brister. Kritik som gör ont blir inte konstruktiv. För då fokuserar mottagaren på att lindra smärtan av det öppna sår som kritiken har skapat. Om kritiken däremot är inspirerande och ger personen möjlighet att förbättra något och därmed bli än bättre så finns det en styrka i den i både givaren och mottagarens händer.

En förenklad tumregel av konsten att ge och ta emot kritik och beröm kan vara, att man ej ska behöva be om att få beröm  och att kritik ej ska komma som en ”blixt från en klar himmel”. Beröm kan ske spontant, men kritik bör mottagaren vara beredd på innan. Det vill säga att ni vet att ni bedöms, och ni har en dialog om vad som finns att kritisera. Lär er att inte ta all kritik som fel, för kritik är inte absolut sanning lika lite som beröm bör få er att tro att ni är ofelbara. Kritik och beröm är inte rätt eller fel, det är en människas åsikt. Så var öppna för det men ge det ej hela makten över era liv, era val och era känslor inför er själva.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.   

Hannah här: Jag har ofta funderat på varför det är så, att ibland då någon med kritik i rösten säger till oss att vi gör något på ett visst sätt , så går det ända in i vår personlighet. Medan andra gånger bryr vi oss inte nämnvärt. Jag tror att det dels beror  på vem som säger detta,  personens betydelse för oss, för vissas ord väger tyngre. Men ibland kan det bero på hur vi mår i stunden, är vi på gott humör och känner oss okej, så kanske ett ord om att ”du gör fel” inte blir så stort, som om vi hade mått dåligt redan innan. Detsamma gäller förstås positiva budskap och signaler av våra medmänniskor. Ytterligare något som väger in här är vad vi tidigare varit med om, vilka erfarenheter vi bär på.

Ett exempel från mitt livsarkiv är att jag upptäckt att om någon säger något i stil med ”du gör alltid så här…”, och jag  tolkar det negativt, så beror det inte bara på vem som säger det eller när den säger det, utan också vad som händer när jag rannsakar mig själv huruvida jag gör så eller inte. Om jag vet med mig att det inte stämmer, då kan jag släppa det. Men då jag upptäcker, att ”jo så gör jag rätt ofta”, då tar  jag kritiken som en absolut sanning. Men det enda som egentligen är sant, är att jag ibland gör det som just den personen finner irriterande, men det betyder ju inte att det är irriterande i andras ögon. Så jag försöker lära mig att inte låta andra definiera vad jag gör rätt och fel, när det handlar om saker som inte egentligen är rätt eller fel förstås 😊.

Här ett exempel på hur tokigt det kan bli om någon verkligen bara lyssnar på  och blint följer andras direktiv utan att tänka själv;

En sommar för cirka fem år sen skulle jag ta bussen från Gullmarsplan till Sköndal. Bussen är ibland försenad redan från startplatsen, och så var det denna dag. Det var packat med folk på bussen. Chauffören var förmodligen vikarie och satt och stirrade på en liten tidtabell, som om hans liv hängde på den. Jag sa till honom ”du ska köra nu”. Han sa ”nej, det står att bussen ska gå om tio minuter.” Jag :  det är nästa buss, du är försenad, så du ska köra nu.” Han stirrade vidare i tabellen. Fler och fler passagerare började också säga till honom. Så han körde (vilket var rätt), men sen när han skulle svänga ut på vägen körde han fel och ut mot färdriktningen med ryckiga rörelser. Ett flertal passagerare ropar nu: ”stanna du kör fel”. Han bromsar utan att tänka, så vi alla får grabba tag i något eller någon för att inte falla. Han börjar nu backa vilket resulterar i att han håller på att köra in i bussen bakom. Passagerarna ropar ”stopp, sväng”, varpå han lydigt svänger utan att titta själv och kör rakt in i refugen. Sen väl ute på motorvägen var det ”gasa – bromsa” som gällde hela vägen, och när jag steg av bussen andades jag ut, glad att ha överlevt. Det blev en rätt komisk historia, men det som är intressant är hur fel det kan gå om vi människor inte tänker själva.

Vi behöver andras input, men att vi också värderar och överväger om det är något vi vill ska påverka oss eller inte. Inte suga åt oss allt som svampar, men inte heller låta allt rinna av oss som vatten på en gås.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla ni människor bär på erfarenheter och ärr som formar er och som gör er mer eller mindre mottagliga för andras tyckande, tänkande och varande. Redan som små, små bebisar märker ni skillnaden på om andra tycker ni uppfört er bra eller mindre bra. Ni känner av om de vuxna är glada, lugna eller om de är stressade och arga. Så mönster formas från en tidig ålder. När ni så växer upp blir detta tydligare, ni får höra när ni gör rätt eller fel, när ni får kärlek och när ni får skäll.

Ni är dock alla unika själar och har era egna personligheter. Detta kommer att forma er tillsammans med vad som händer i era liv. Vissa har en personlighet som gör att ni är genuint trygga i er själva även när ni inte får denna uppfattning av er spegel tillbaka från er omgivning. Medan andra har en mer otrygg grundkänsla i sig själva, och är då än mer känsliga för andras input.

Så hur kan ni då veta vad ni bör lyssna till och vad ni bör låta rinna av er? Det finns inget rätt svar på den frågan, för det finns inget rätt och fel i vem ni är som person. Ni kan göra rätt och fel, men ingen människa är fel som person. Visst kan det låta frestande att låta förolämpningar och tillrättavisningar rinna av er som på en gås, men ibland kan det vara bra att inte göra det. För ni har inte alltid rätt, och det är viktigt att lyssna på andra för att få en nyanserad bild av er och situationer kring er.

Sedan är det lika viktigt att utvärdera det ni får höra och inte ta andras förolämpningar för sanning. För andra har ej heller alltid rätt. Som barn kommer ni kanske lättare ta nedtryckande kommentarer om er och vad ni gör, som en sanning. Någon kanske säger att du gör fel, som exempelvis tvättar alla vita kläder tillsammans i en maskin och  alla rosa  tillsammans med de  röda etc .  ”Du ska bara skilja på vitt och färg. Det är ju det som står tydligt på tvättmedelskartongerna, färg eller vit tvätt.”

Ni som då tar andras ”råd”, ord för sanning, och kanske genast gör vad den andre sagt och ”oups, nu blev det visst det gula grönt, det lila rött osv”. Dvs ni hade nog sorterat rätt med er tvätt , men ni litade mer på andras ord, då ni vant er vid tanken att ni har fel. Kan ni se det?

Exemplet ovan kunde dock vara exakt omvänt. Någon berättar att det är smart att sortera tvätten enligt färgskalan för att inte skaffa en icke önskvärd ny ”garderob”, och ni struntar envist i detta goda råd och vips har ni lyckats färga om er älsklings kläder.

Men det är inte bara vad som sägs och vad ni erfarit som bestämmer hur ni reagerar på andras råd/ord/handlingar,  utan det beror också på vem som säger det och när det sägs. Detta på gott och ont, för ett välmenat ord kan hjälpa, och då än mer om det är någon ni älskar och respekterar som ger det. Om det då får er att lyssna så är det av godo. Men om det är något som inte är det bästa rådet ni får av någon ni respekterar och vill ha respekt av, så kan det bli av ondo.

Så hur gör ni då för att hitta en balans där ni inte svänger hit och dit beroende på vem som säger vad till er eller att ni fortsätter rakt även om vägen svänger? Det som hjälper bäst är när ni använder er karta och kompass för att navigera, inte lita blint på alla som yppar minsta åsikt om er, men ej heller blunda för nya ögon som ser nya vägar.  Tänk om alla skulle göra exakt vad alla andra sa till dem hela tiden… Världen skulle inte fungera. Tänk så om ingen gjorde vad någon annan sa någonsin… Skulle det gå? Svaret är nej. Så värna om era mönster, men välkomna nya idéer. Tro på er själva, men även på andra. Lyssna och lär, men välj en värld som rör sig runt solen och inte hit eller dit eller inte rör på  sig alls.

Så vad gör ni nästa gång någon säger ”gör så här”? Svaret är det beror på vad de säger och om det är värt att tänka på. Svara aldrig ja eller nej, bara för att någon säger det till er. Utan låt allt bero på vad och vem som säger det, men inte för att det är den som säger det utan vad det är. Då är ni balanserad och på rätt väg…” 

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

När vi möter nya människor gör vi genast oss medvetet eller omedvetet en bild av dem. En bild som oftast inte stämmer, då den egentligen baseras på vårt första intryck och som ibland säger mer om oss, än om den vi möter. Så när vi sen lär känna vår nya bekantskap kanske vi upptäcker än det ena och än det andra, som vi inte hade räknat med. Det kan vara både något positivt eller negativt.  

Vid eventuell besvikelse att den verkliga människan inte stämde överens med den förskönande bilden vi målat upp väljer många att avsluta relationen, vänskapen. Men det vi ville fokusera på här är de som väljer att inte se den verkliga personen, utan de som trots att partnern eller vännen uppvisar helt annorlunda sidor, gör allt för att behålla den ”perfekta” bilden av den andre. Detta kan utifrån sett ibland vara väldigt tydligt, som i exemplet nedan.

Beata som så länge hade haft ett gott öga till sin kollega Stefan. Varje dag hade de småpratat vid kaffeautomaten. Beata tycker att Stefan förstår henne precis. Han är alltid så varm och omhändertagande, inte som de andra männen hon dejtat. Så Beata målar upp en bild hur fint det vore att vara tillsammans med Stefan. Låt oss nu spola framåt där de är ett par. Beata lär känna Stefan, både hans positiva sidor och de som inte är så charmiga. Men Beata intalar sig själv att Stefan är exakt den hon trodde, för hon ”vet” ju att Stefan ”egentligen” är så omhändertagande. Det där att han aldrig brytt sig om hur hon mår, eller att han aldrig gör något för henne, det stämmer ju inte. Sådan är inte hennes Stefan. Det kan till och med vara så att hon till sina vänner med kärlek beskriver Stefans ”negativa sidor” , som om de var positiva. Det vill säga de här orden om hur han inte bryr sig, inte förstår henne de kommer från hennes mun , men hon tror hon ger honom komplimanger.

Är det här något ni känner igen?  Har ni själv varit i den situationen? Eller sett någon annan vara där? Det är nog vanligare än man tror. Speciellt om den egenmålade bilden av någon annan pågått en längre tid, kanske till och med år. Då är det svårare att byta sikte, och många väljer då att kisa eller blunda eftersom de investerat så mycket i förhållandet, även om de investerat i den de tror de är tillsammans med,  och inte den de är tillsammans med. Vid ett uppbrott kan det därför lindra eventuell sorg, att tänka att den vi sörjer inte är personen i sig utan den vi trodde vi hade. Den som egentligen var förlorad redan vid ”Hej!”.

Att vi bildar uppfattningar om allt och andra kan märkas även i  mindre viktiga saker. Som om vi läst en bok och sedan ser en filmatisering av boken. Då kan vi ibland känna att skådespelaren inte alls passar in i den bilden vi gjort av huvudpersonen. Antingen har vi en tydlig bild, som att han är lång och mörkhårig  med skägg, och då blir det en riktig  krock om person som tittar ner från bioduken istället är kort och blond. Andra gånger kanske vi inte har en tydlig bild av personen ifråga, men ändå när vi ser filmen känner ett ”nja” för skådisen.  Det här visar lite hur vi människor alltid målar upp bilder och fyller i luckor i sammanhanget och personens väsen.

Hur ska vi då göra för att se verkligheten och ändå vara nöjda? Hur kan vi göra för att se personen framför oss för den, den är och inte den vi tror den är, eller vill att den ska vara? Det är något att fundera på…

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att förstå någon annan innebär inte att förstå allt om denne, för det kan ni aldrig. Men om ni förstår er själva, så har ni börjat på rätt väg. För om ni inte känner er själva, så kan ni inte se vad som är ni och vad som är den andre. Kan ni se det?

Alla människor gör en bild av andra människor. Det går automatiskt, ni ”möter” någon ni kanske endast sett på bild eller pratat med i telefon, och allt ni hört är en röst. Så fyller ni i luckorna, och ”pusslar  ihop”  tills ni har skapat en ”fullständig” bild av personen ni just ”mött”. Det kan vara en sann bild, men troligtvis inte, utan en bild ni byggt upp p.g.a. era tidigare erfarenheter, er tolkning av den andres sätt, utseende eller  röst.

Människor behöver struktur och en känsla av sammanhang , så när ni inte vet vem ni möter fyller ni själva i det som fattas. Det kan vara medvetna tankar, som att hen är en positiv, glad, smart person eller en högst odräglig, högdragen besserwisser,  till något mer diffust, som mer är en känsla av, att tycka om eller inte tycka om.

Så tänk er att ni gör detta med främlingar ni möter. Hur är det då med människor ni har i er närhet? Det vill säga sådana ni känner, men ändå inte känner? Hur många luckor fyller ni i då? Fler eller färre? Ja, det är den stora frågan.

Om ni har en kollega eller väns vän, som ni pratar med lite här och där, ni bygger er då en bild av denna människa. Ni kanske blir förtjust, ni ser att den andra har alla goda egenskaper ni kan önska er i en partner, vän etc. Ni ger liv åt er egen fantasi om hur bra livet vore med denne person i det. Ni har byggt upp en vänskap, men ni har också byggt upp en bild som väsentligen är målad av er själv. Ni fyller i det ni vill se. Så låt säga att ni sedan kommer nära personen, ni bildar par eller knyter en ovärderlig vänskap. När ni så får se helheten och om den inte stämmer överens med er bild, så kan ni välja att måla över er förutfattade duk, eller bilda en ny omålad duk, ett oskrivet blad, eller så håller ni envist kvar er tavla mellan er och er partner/vän. Det vill säga ni ser inte, att ni inte målade verkligheten, ni såg vad ni ville se. Och när ni nu ser något annat blundar ni så hårt att ni inte kan se alls.

Hur är då vägen till att se och bli sedd utan att försöka välja vad ni ser? Vägen är att ha förhoppningar, ha nyfikenheten på er själv och andra och att vara öppen för att ni kommer överraskas positivt och negativt av era nära. De är människor liksom ni och som inte passar i en enda mall. Läs inte in svaren ni förutbestämt i andras ord, ge inte andra heller facit på ert liv. Krockar bilden ni målat upp av er nära med verkligheten, glöm då er bild och välj att se verkligheten. Det kan vara att se att den ni tyckte illa om inte var så dum och den ni trodde var er vän kanske var en annan.

Kan ni bestämma er för att inte bestämma er för vem ni har framför er, så kan ni hitta en väg att leva i en verklighet som är färggrann, och inte gräva en grop så djup att ni inte kan se förändringen i den nyanserade nya bilden av er vän. Betydelsen är för alltid föränderlig av vem ni är och vem ni har framför er.  Ni är föränderliga, så lås er ej heller  vid vad andra är eller inte är. Livet består av nyanser och varje nyans kan ge er en ny dimension bara ni öppnar ögonen och tar in. Inte blunda och bara se vad ni alltid sett och trott var sant.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Nu när julen nalkas är det många som väljer att inte köpa så många julklappar, medan andra väljer att slå på stort. Alla har inte råd att ösa presenter över nära och kära, andra kanske väljer bort klapparna av andra skäl. De som älskar att spendera tid och pengar kanske använder julen som en ursäkt att slösa lite extra.

Vi lekte med tanken att vi alla har en Fru Slösa och en Fröken Spara inom oss. För att hitta balans mellan dessa båda sidor kan vi behöva förstärka antingen slösasidan eller sparasidan. Det kan vara värt att pröva att känna efter hur vi ställer oss till dessa motpoler, och, att som ”Änglarna” alltid föreslår, tänka dem som ”två olika individer”.

Tid är pengar är ju ett bekant uttryck, och det är förvisso sant, men inte bara pengar. Tid är även att ge av sin tid utan att få betalt för tiden. Pengar kan vi få utan att behöva koppla den direkt till tid.

Begreppen Spara och Slösa  är omfattande. Att spara kan vara att spara pengarna, inte unna sig   att använda dem. Det kanske kommer tillfällen där de behövs mer… Det kan även vara att spara på saker som kan komma behövas senare.  Eller som jag Hannah ”sparade” på min semester när jag precis börjat jobba som sjukgymnast. Jag kände att det var roligt att jobba och ”sparade” på semesterdagar tills jag en dag fick höra, att jag enligt lag måste ta ut en veckas semester nu. Så, så mycket för den ”sparade” semestern. Den semesterveckan spenderade jag i en grå, kall, trist och regnig november, när jag hade absolut noll glädje av den. Och så sägs det att ”den som spar den har. ”Kan vara något att tänka på…

Att leva livet som om varje dag vore den sista är ett annat välanvänt uttryck. Det har en fin andemening, men vi kan ju inte släppa allt vind för våg och bränna alla pengar, alla broar, för det kommer nästan alltid en morgondag som då är nutid, och vi behöver då ha något roligt kvar. Balansen är alltid viktig både inom oss och runt oss. Slösa inte bort livet genom att bara spara, men spara så vi kan leva gott och länge så länge vi lever. Det är vårt råd.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Spara och Slösa.

”Ingen av er föds med bara en Fröken Spara eller en Fru Slösa inom er. Både Spara och Slösa finns inom er alla. Så hur får då ett spara- eller slösabeteende fäste? Om ni nu tänker er dessa båda delar av er som två helt olika personer. Fröken Spara som vill ha kvar allt, pengar, mat, semester etc. Som tänker ”bäst att spara, det kan komma tillfällen då detta verkligen behövs. Lilla Spara kan vara så sparsam att hon endast spar det hon har och får, men Fröken Spara kan också vilja köpa sig det hon skall spara, så även hon kan slösa för att spara.

Fru Slösa däremot har inga problem med att spendera varje öre, så fort pengar kommer in går pengar ut. När tillfälle ges unnar hon sig lyx och flärd. Fru Slösa kan dock också variera i sitt slösande. Somliga öser pengar, kärlek och tid på alla nära och kära, medan andra väljer att lägga hela sitt slösande beteende på sig själva allena. Att unna sig det lilla extra och sen det ytterligare lilla extra, tills det lilla extra inte så lite längre.

Kan ni då vara vän med både Fröken Spara och Fru Slösa? Svar ja, men för att det ska bli så behöver ni  presentera dem för varandra, så att de får lära känna varandra och så kunna vara vänner med er samtidigt. Det vill säga. att ni kan hitta en balans  i hur ni förfar med era pengar, er tid etc. Sätt er ned med Fröken Spara och Fru Slösa i parterapi.  Låt dem få berätta för varandra hur de tänker och hur de vill leva sina liv, så att de kan förstå varandra.

Om Spara och Slösa går ut på café, så kommer Spara välja det billigaste av det billiga, kanske kaffe med påtår, för då kan hon ju fylla på. Hon kanske tänker ”bäst passa på nu när jag kan”. Så hon dricker fler koppar än hon vill. Eller så är hon så rädd att slösa även på caféets kaffe att hon väljer att istället smutta på en kopp i flera timmar. Fru Slösa däremot köper in tårta på tårta och väljer sedan vad hon vill ha, kanske tar hon en tugga av varje och låter resten vara kvar. När Fröken Spara och Fru Slösa sen ska betala notan får Spara hicka, ska de dela på den? Eller ska en bjuda? Slösa är inte snål men i hennes givmildhet kanske hon inte alltid tänker att på att andra inte vill slösa såsom hon gör. Så hon kanske inte ens tänker på notan…”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.