Hör vi vad vi vill höra eller hör vi vad vi inte vill höra?

Att lyssna, höra och tolka vad som sägs behöver inte vara samma sak. Hur vet vi egentligen att vi hör vad någon annan säger, eller för den delen om andra hör oss? Vi filtrerar det vi hör genom våra öron, men också genom våra rädslor och vårt önsketänkande.

Så hör vi då vad vi vill höra eller vad vi inte vill höra? Egentligen hör vi väl alltid vad vi ”vill” höra, annars skulle vi inte hört det, även om det är något negativt vi ”vill” höra för att det passar in på våra förväntningar.

Om vi nu tar ett exempel med två patienter, som får exakt samma diagnos av exakt samma doktor. Per, som när han får höra att han har högt blodtryck och behöver varva ner, hör att han ska varva ner men inte varför. Han är bara så nöjd att kunna gå hem till sin familj och säga att; ”nu måste jag ta det lugnt så ni får ta hand om allt hushållsarbete, medan jag varvar ner på soffan. Doktorn sa ju så.”

Och så har vi Clara som får samma diagnos, men hon hör att hennes man Claes inte får bråka med henne mer, för det är inte bra för blodtrycket.

Så har vi två andra patienter som båda får reda på att de är kärnfriska. Gunilla som då säger ” men jag mår ju så illa. Snälla ge mig en diagnos och låt mig få lida lite till och få vältra mig i min ”sjuka”. Och så Wilhelm som hör att han är frisk och kry och tackar och tar emot.

Alla hör vi det vi räds eller det vi önskar, vilket dock kan variera från tid till tid. Men de flesta av oss lyssnar till slut och har en någorlunda samlad bild av verkligheten. Dock inte alla…

Så hur ligger det till; hör vi vad vi vill höra eller vad vi inte vill höra?

Ä-post (se Hannahs förmåga) 

”För att hitta det första svaret på den frågan behöver ni känna efter om ni vill tolka det ni hör positivt eller negativt. Att lyssna med positiva öron har en fördel, att ni vill se eventuella svårigheter genom att se det från den ljusa sidan. Dock kan det bli negativt om ni tolkar även farliga saker genom rosenfärgade glasögon. Har ni däremot för vana att lyssna mellan raderna, läsa ut negativa svar från den ni lyssnar på, så kan ni också missa det som verkligen sägs.

Så hur kommer det sig då att ni inte alltid hör vad som sägs? På denna fråga finns det nästan lika många svar som det finns människor. Om ni är rädda för att tolka något positivt, och därav bereder er på katastrof, så kan ni tro att ni skyddar er själva. Något ni egentligen inte gör, för då lever ni i en ständig katastrof. Ni kanske inte märker skillnaden på en verklig katastrof och en inbillad ni räds. Det i sig kan leda till mer skada än nytta.

För att hitta balans, att vara rädd när det finns något att frukta och inte vara det när allt är lugnt, behöver ni en nyansering så ni inte ”slösar” katastroftanken på ”småsaker”, och när ni står i svårigheter, så har ni redan använt motkraft till inbillade faror. Det vill säga ni har använt all er ammunition på rädslan, och när faran nalkas har ni inget kvar att stegra från max. Kan ni se det?

Om ni dessutom ser faror i allt, så lever ni bara halva ert liv då hälften är en inbillad verklighet. Att däremot alltid höra det positiva och sålla ut det negativa kan också ge konsekvenser, som inte heller är ultimata. Om ni minimerar faror, så att ni inte skyddar er, så kan ni lättare råka illa ut.

Men nu till frågan vad ni vill höra och vad ni inte vill höra. Inte ens den är svart – vit. För ni kanske ”vill” höra negativa svar för att ni är mest bekväm i det och då tror att ni inte ska bli besvikna. Så är det då att ni inte ”vill” höra positiva svar eller är det ett försvar? Somliga lever för att vältra sig i svårigheter och det kan då vara en självömkan, vilket inte tyder på ett försvar mot det svåra, utan en längtan efter uppmärksamhet, en egenvinst, sjukdomsvinst i att må dåligt. Medan andra verkligen tror att ni skyddar er själva mot besvikelse, genom att ta ut all oro i förväg, och det tyder på en känslomässig försvarsmekanism. Kan ni se skillnaden?

Om ni då bara vill höra vad ni uppfattar som goda nyheter betyder det då, att det också är ett försvar? Svaret här är ja, det är en annan väg att skydda er känslomässigt, att blunda för det negativa, att blockera oro och inte ta in verkligheten.

Så hur har ni det med era försvar? Vad ”trivs” ni bäst med, goda, glada, positiva svar och meningar från era medmänniskor eller är det i det negativa ni finner ro i?

Alla människor har sina egna tankebanor och känslor som ingen annan helt kan förstå. Ni kan komma nära men inte helt. Ty ni har era egna tankemönster, som guidar er i livet, hur ni reagerar på det ni upplever, och det som är viktigt i detta är att ni försöker lära er hur ni fungerar. Har ni lätt att misstolka andra till negativt för eller emot er, eller har ni tendensen att vara så positivt inställda till er själva att ni inte ens kan ta in, om någon ger er minsta negativ kommentar eller kritik etc.

Ingen av er har samma mönster i alla situationer och i alla relationer. Så att lära känna er själva i relation till er själva är steg ett, steg två är att hitta er relation i förhållandet till andra, lära av era misstag men inte genom att vare sig minimera eller maximera dem.

Hämta input från andra, ”kolla av” om ni förstått dem rätt eller om ni feltolkat deras ord på det vis ni antingen räds och då ändå blir lugna av, för då det ni räds är riktigt, så vet ni att ni inte får en obehaglig överraskning. Eller på ett vis som är långt mer bejakande än det var menat.

För att hitta ”rätt” behöver ni självkännedom och tolka det ni upplever med varandra och därav höra vad den andra säger, inte vad ni vill/inte vill höra.”

Välkommen tillbaka nästa vecka

Kontakt. Facebook.

Generositet är en motpol till snålhet, som vi skrivit om tidigare, och precis som vid snålhet så handlar generositet inte bara om, att vara generös med sina pengar utan också med sin kärlek och sin tid.
Generositet är en egenskap som nog de flesta uppskattar och därför dras många till genuint generösa personer.

Men vad är det då som är äkta generositet? Det räcker inte med att bara strö pengar omkring sig , inte heller att ge och ge och bli underdånig. Nej att vara generös bottnar i något annat. Generositet kan ses som en källa som det går att ösa kärlek från, och som rymmer pengar som aldrig tar slut och en tid som är oändlig. Visst kan pengar i sig ta slut och visst kan tiden vara ute och kärleken falna, men generositeten förblir ändå intakt.

Att ge för att få är inte att vara generös, och ej heller att ge för att ”verka” givmild. Att vara generös är att ge av det vi har, att dela med oss. Alla är vi inte rika, men vi kan dela annat, som av vår kärlek och vår tid. Vissa är dock rika och har därför möjlighet dela med sig av sin rikedom.

Det är inte hur mycket vi ger eller hur mycket vi har som gör oss generösa eller inte, utan känslan bakom. Tanken bakom, det vill säga ingen baktanke. Känslan och tanken är vad som gör handlingen generös, inte handlingen i sig. Men som alltid är det balansen som är viktig, om vi ger bort allt vi har på en och samma gång, så blir vi utarmade och kan inte fortsätta ge. Då måste vi fylla våra egna depåer först och ge till oss själva av kärlek, tid och pengar. och också vara generösa mot oss själva. Så för att vara i flöde behöver vi komma ihåg både oss själva och varandra.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att vara generös är inte en handling utan en egenskap. Alla kan ni vid ett visst tillfälle vara ”givmilda” och storslagna i era gester, men det är känslan bakom som avgör om det är generösa ni är eller att ni endast valt att vara det i detta här och nu. Kraften bakom generositet är kärlek, för att vara generös handlar inte bara om att vara det med pengar eller materiella saker och ting, utan framförallt med att vara generös med kärlek och tid. Att ni har en närvaro som släpper in andra och att ni bryr er om dem. Att vara delaktig i andras välmående välfärd, att ge av er själva, utan att vare sig förvänta er eller kräva något i gengäld.

Betyder det då att den generöse är självutplånande och underkastar sig andra? Svaret är nej, ty generösa personer är inte generösa för att få något tillbaka, om det är det som är drivkraften så är det inte att vara generös per definition. Så om ni ger och ger, för att ni kanske tror att ni annars inte får vara med, eller att annars ingen skulle tycka om er, så är det sprunget ur osäkerhetens källa. Visserligen betyder detta inte att ni inte kan vara generösa också, men det är två olika källor. Kan ni se det?

Att vara till lags och bara ge vad ni tror andra vill ha är ej heller generositet. Men likaså här kan ni även vara generösa, och att ge till någon vad ni vet den önskar är både fint och generöst. Det är när gåvan ges med någon ”tanke” om att få något tillbaka som det hamnar utanför genuina generositeten.

Det är inte så att generositet är en enda egenskap fritt från andra. Alla människor har en mångfald av egenskaper, och alla dessa tangerar varandra, vissa yttrar sig lika trots att källorna är olika, vissa kommer från samma källa men visar sig olika.

Att vara generös är att vara ett med er själva och omvärlden, det ni gör och ger det gör ni från hjärtat. Det är inte uttänkt, något ni planerar, som ”nu ska jag vara generös” , utan det bara är. Att ge med krav är inte generöst och att ge för att vinna något är inte generöst. Att ge för att döva ert eget dåliga samvete är inte generöst.

Generositet är inte en handling här och en där, utan den sprider sig som ringar på vattnet, den genomsyrar ert väsen , den spiller över i ert varande, ert bemötande av andra människor. Det är sammanvävt med alla era andra egenskaper för i dem alla ligger en bit av generositet.

När den generöse möter den snåle kan det dock göra, att även den mest generöse får en känsla av att inte vilja ge av sig själv i form av känslor, tid och pengar. Det blir svaret den snikne lockar fram. Det kan vara en ovan och obehaglig känsla som väcks i den generöse, när den i sin tur får ”känna” sig snål. För detta går mot dennes natur. Men det är viktigt att inte bli rädd för den känslan och låta den tro att ni är snål. För att ge till någon som bara vill ta och ta är i längden inte fruktbart och då är det inte brist på generositet, som gör att ni vill sluta hjälpa denne individ. Det är det som är skillnaden på generositet och undergivenhet, att blidka någon.

För att hitta er väg behöver ni således lära känna er själva och er omgivning, inte vara rädd för känslorna, som väcks av att ge och ta emot. För balansen är viktig här. Generositet bör gå åt båda håll för att vara i sin rätta form. Ty även den generöse behöver kunna mottaga generositet från andra. Det är först då ni har alla bitar i pusslet och kan leva generöst med er själva och varandra. Lär ni er det så kommer ni uppleva så mycket godhet i livet, att ni finner det lättare och lättare att ge och ta emot i livets eviga kretslopp.”

Vi tar nu en liten paus från bloggen och är åter vecka 33. Varmt välkomna tillbaka då!
Kontakt. Facebook.

Kan man vara lycklig även när man inte är lyckad utåt sett?

Om vi är olyckliga, så kanske vi tror att om/när vi blir ”lyckade” inom vårt område,  då kommer vi bli lyckliga. Men så kommer dagen då vi blir ”lyckade”, och om då lyckan ändå uteblir så kan vi bli än mer olyckliga, och vi kan då tro att vi aldrig kommer kunna bli lyckliga.

Svaret kanske är så enkelt som att vi ofta  söker lyckan på fel plats. Lyckan behöver komma både inifrån och utifrån. Om vi för mycket tänker att lyckan måste komma inifrån, så kan det bli till ett krav och att vi därför känner oss misslyckade om vi inte kan  lyckas bli lyckliga.  Och om vi för mycket fokuserar på att få det yttre lyckandet, så kanske vi inte hittar balansen med det inre.

Såsom i allt annat behöver vi ha anknytning både till oss själva och till omvärlden. Den positiva feedback vi får utifrån måste hitta något inom oss att förbindas , för att vi ska kunna hitta lyckokänslan.

Vi kan ju inte alltid vara lyckliga och vi kan inte alltid vara lyckade, men vi kan sträva efter att kunna känna oss lyckliga med det vi har. Lyckan är individuell, så det är viktigt att vi hittar vår egen lycka och inte försöka kopiera någon annans.  Som det sägs  ”Var och en sin egen lyckas smed”.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Kan vi vara lyckliga utan att vara lyckade? Svaret är ja. Kan vi vara lyckade utan att vara lyckliga? Svaret är ja. För vad som gör er lyckliga varierar från person till person. Även lyckanden som kan tyckas vara objektivt är till viss del subjektivt.  Ty vad ni anser som lyckat kanske är att ni har en  högre ribba till än, vad någon annan har. Det vill säga en elev som alltid får högsta betyg kan känna sig misslyckad vid minsta fel, medan en elev som sällan får toppbetyg kan känna sig lyckad vid ett med nöd och näppe godkänt. Så  lyckanden handlar till viss del om vad ni själva lägger in i ordet. Har ni höga krav på er själva och er omgivning, så behöver ni briljera för att ni skall anse er lyckade.

Det är lätt att blanda ihop lycklig och lyckad. För utåt sett så kan en människa te sig så lyckligt lottad. Den kanske har pengar, kärlek, utseende, karriär, familj, men ändock kan denne person vara olycklig. Eller för den delen inte känna sig lyckad. För även här är det en skillnad. Att vara olycklig är inte detsamma som att inte känna sig lyckad. För ni kan vara medveten om att ni i omvärldens ögon är lyckade, men ni känner er ändå olycklig är den främsta vägen till lyckan och framgång att förena dem. Ingen kan vara lycklig jämt och ingen kan lyckas jämt. Det som dock ger en jämnare väg mot harmonin är när ni tillåter er att vara lycklig och olycklig och att lyckas och misslyckas utan att känna er sämre för det.

Alla delar är delar av livet, och när ni inte bara kämpar för att bli lyckade, så kan ni nå dit hän och på köpet bli lyckligare. ”Lyckan kommer lyckan går, lycklig den som lyckan får” eller

Så det gäller att hitta vad det  är som gör att ni känner er lyckade och tillfredsställda. Samt vad det är som gör er lycklig. När ni hittat dessa rättare sagt ”Lyckan finns för alla och den räcker till alla”. Så vänta ej på lyckan tills ni är lyckade, utan var lycklig på vägen så finner ni den mer beständiga lyckan.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Goodo-dockorna i media!

Hannah delar ut Goodo-dockor på Malou Efter Tio, Perspektiv, lagom till deras avslutning. Malou von Sievers, Marie Göranzon, Martina Montelius, Åsa Beckman och Linda Skugge får varsin avslutningspresent och Hannah berättar om sina dockor.

Klicka på bilden nedan för att se klippet och spola fram till 25 minuter, där Hannah kommer in som en överraskning.

Goodo är Voodo – fast snällt, Hannah och Goodo-dockorna i Mitt i Söderort

Hela underbara personalskaran på Sköndals apotek har nu blivit “Goodo-dockor” och står på parad i skyltfönstret och välkomnar alla kunder. Bakom disken hittas förlagorna till dockorna behjälpliga…

Kontakt. Facebook

Att ta plats kan innebära rent fysiskt att man breder ut sig  genom att placera ut sina saker och ting , eller att ta plats som att vara den som syns och hörs mest. Som i allt annat är det en balans i hur mycket plats vi bör och kan ta i olika sammanhang. Den lek som på svenska kallas ”Hela havet stormar” kallas på engelska ”Musical chairs”, vilket kan vara passande då att ta sin plats bör gå som en dans, ett samspel med andra människor i ens närhet. I leken blir någon utan plats, men i verkligheten behöver ingen missa sin plats.

Vissa personer tycks dock ha svårare än andra att ”pejla” in stämningar i ett sällskap och inte märka att hen ”tar över” och för monologer istället för dialoger. För att ta plats kan hen smyga in subtilt som  ”ursäkta att jag tar så mycket plats men…” , vilket gör att omgivningen nästan ”måste” säga ”nej det är ingen fara, fortsätt du…”.

Andra tar sin plats på ett mer bullrigt vis, och kör över alla som försöker hoppa in i monologen. Ibland kan det dock finnas någon i sällskapet som inte själv vill ta till orda, och då kan samspelet istället vara att hjälpa till att ta över en större del av samtalet. Så allt är i relation  till situation och personer i vår närhet. Ibland är det självklart att någon ska få mer plats. Det är inte millimeterrättvisa som ger balans, utan samspel och innehåll i den plats som används.

När vi som barn paxade platser åt våra bästisar, så tog vi ju plats även om det då egentligen handlade om  att vi ville ta  ”mindre” plats, för att inte riskera att sitta bredvid någon vi inte kände oss trygga med. Att ta plats är viktigt, men så är också att ge utrymme så att alla får plats.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Från den dag ni föds har ni en plats på jorden. Hur ni än beter er, breder ut er eller försöker göra er osynliga, så fyller ni upp samma plats. Dock kan upplevelsen av hur mycket plats ni tar/får variera. Om ni som barn känt att ni inte fått ta plats, era föräldrar, andra vuxna och syskon kanske har hyschat er, och på så vis visat er att ni inte har något intressant att förmedla, så kan ni få en känsla av att ni inte får ta plats. Ni kanske ”smyger” er fram i livet på trippande tår, för att inte vara i vägen, eller så slår det tvärtom och ni vill hävda er att ”nu är det minsann min tur att synas och höras, vilket kan leda till att ni nu tar en extra stor plats. Att ni inte har lärt er att modifiera ert utrymme efter situation, det vill säga ni går från noll till hundra direkt och tar ingen plats eller tar all plats. Hela skalan däremellan, där det är önskvärt att ni höll er plats på, finns ej för er. Kan ni se det?

Detta med att ta stor plats och tycka sig berättigad att göra det, behöver inte, men kan sammanfalla med ett stort ego. För att hitta balansen behöver ni ”veta” er plats, men också vara beredd att ”byta” plats när ni behöver göra det, när det är någon annans tur att sitta på er plats. Ett samspel där ni kan dansa mellan platserna, utan att trampa varandra på tårna eller krocka. Inte leka ” Hela havet stormar” och putta undan andra, för att inte blir den enda utan plats.

Barn som vuxit upp med föräldrar som låtit dem ta oerhört mycket plats kan lätt landa i att se det som självklart att de alltid ska stå i centrum. När så omvärlden utanför den närmaste familjen inte har samma uppfattning kan det leda till problem. Antingen gör ni er ”obekväma” i olika sammanhang eller så känner ni er ”tillplattade”, då ni för första gången får stå lite åt sidan. 

Hur kommer det sig att många av er inte vet var ni själva finns på skalan, från att ta  nästan ingen plats till att ta nästan all plats? Jo, det handlar om självkännedom, som inte baseras bakåt utan i nuet. Det vill säga om ni inte ”fått” ta plats som barn, så kan ni när  ni växer upp känna att ”nu är det dags att ta plats”. Och om ni inte omvärderar er självkännedom dvs. att ni nu får/tar plats kommer ni följaktligen ta mer och mer plats, då ni ”fastnat” i ert gamla tankesätt att ”jag tar ej plats”.  Detta till skillnad från att ni tar den plats som ni så förtjänar, men då också samtidigt ändrar er självuppfattning till att överensstämma med er nya verklighet. Förstår ni skillnaden?

Det räcker inte med att få en insikt och sedan leva efter den, för om ni förändrar ert beteende efter insikten, så gäller det att omvärdera var på skalan noll till hundra ni nu är. När någon tar upp väldigt mycket plats  genom att vara verbal och högljudd eller breda ut sig med sitt pick och pack, så kan detta trigga omgivningen att vilja minska ned den andres utbredande sätt, varpå denne får en ”bekräftelse” på att ”ej få ta plats”. Men egentligen handlar det om att platsen personen tar är så mycket större än vad denne själv ser. Så upplevelsen av att inte få ta plats är både verklig och inte verklig.

För att hitta en balans i platstagandet gäller det alltså att följa med i livets utveckling, er egen och i  ert samspel med andra. För att ni skall vara i flöde behöver ni således vara medvetna om den plats ni tar, den plats ni får, den plats ni vill ha och den plats ni faktiskt har. Att inte fastna i en gammal plats utan i nuets, för utan det kan ni lätt antingen ta en större plats än ni tror eller en mindre. Så fort ni flyttar er på platsskalan måste ni omvärdera  bilden av er själva och var ni står, för annars beter ni er som om ni står kvar på er förra plats.”

Vi tar nu en veckas paus och önskar er alla riktigt Glad Påsk! Välkomna tillbaka söndag 28 april!

Kontakt. Facebook.

Ordet balans har många innebörder, men det vi vill titta närmare på här är den balans som Änglarna så ofta pratar om. De brukar säga att om vi skulle summera det viktigaste i livet i ett enda ord, så är det just  balans.

Det finns den kanske mest självklara betydelsen av ordet balans, att hålla balansen som i att inte ramla. Men där utöver finns också ”inre balans”, ”yttre balans”, ”vara balanserad”,” balans mellan människor” etc..

Så vad är balans för oss och för er?

Vi tänker oss inte balans som något stillastående, varken fysiskt, psykiskt eller själsligt.

För att hålla balansen fysiskt t.ex. så upprätthåller vi vår balans genom mindre eller större rörelser. Psykiskt och själsligt behöver vi likaså rörelse och utveckling för att hålla balansen.

Så är kanske balansen det som länkar oss samman och som för oss från en plats till en annan… ?

Så när vi hittar ”vår” väg,  så kan vi balansera lika bra på den smalaste lina ,som på en hel fotbollsplan. Detta utan att stagnera och stå blickstilla som en staty, utan att välja att våga röra oss balanserat fram och tillbaka i våra liv. Att se balans som något följsamt  och inte statiskt. Där vi har tillgång till hela oss själva och kunna lära oss att genom att vara allt vi är, så är vi alltid i balans. Till skillnad mot om vi inte har tillgång till hela oss själva.

Balansen som inte är tråkig och förutsägbar utan tar oss mot nya mål om vi bara följer med…

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Vi talar ofta om balans, men med balans menar vi inte konstant jämvikt eller konstant jämnmod. Balans uppnås när ni har tillgång  till ett helt spektrum t.ex. när någon hela tiden är ”balanserad” i humöret, så betyder detta inte att denna person är i harmonisk balans, utan snarare att denna person inte har tillgång till alla sina känslor. Kan ni se det?

Så det gäller att känna skillnad på jämnmod och verklig känslomässig balans. För vad vi menar med balans är att ni kan flytta er balanserat mellan era känslor, inte hoppa från den ene till den andra, men ej heller klamra er fast vid en enda känsla, utan kunna förflytta er fritt mellan känslorna. Att sedan välja att balansera vissa känsloyttringar är nödvändigt, för om ni följer varje känsloimpuls hit och dit, så får ni ej heller balans.

Balans betyder inte att alltid vara lugn, utan att kunna brusa upp  och sedan lugna ned sig, att våga säga ja och våga säga nej. Att pröva er fram, hitta nya lösningar och vara öppna för förändring.

För att inte tappa taget behöver ni kunna gå från en känsla till en annan utan att tappa balansen. Men om ni står still för att bibehålla balansen kommer ni känna hur svårt det är. Visst är det lättare att hålla balansen i förflyttning. Tänk er en lindansare som står still på sin lina. Hur länge kan den då hålla balansen? Mot om lindansaren rör sig över linan, hur länge är då balansen kvar?

För att uppnå balans i relation till era nära kan ni bli ”mer eller mindre av något” för att uppväga den andres beteende.  Exempelvis en sträng förälder kan inverka så att den andra föräldern blir mer ”slapp” än denne egentligen vill vara. Detta för att väga upp balansen för barnens skull. Detta kan vara bra, om det inte ytterligare förstärker skillnaderna föräldrarna emellan, och den  ene föräldern blir allt strängare och den andra släpper alltmer på allsköns regler. För balansen är viktig i varje människas liv, men den är också viktig i relation till varandra.

Det ni gör påverkar er omgivning och vice versa. Det är omöjligt att inte påverkas av varandra och det är ej heller eftersträvansvärt. Dock är er egen inre balans viktig då ni inte alltid har endast en typ av nära runt er. Ni behöver vara er själva i sällskap med såväl  ”sträng som slapp”. Kan ni se det? För blir er väg att alltid väga upp en annans beteende, känslor etc, kan ni få svårt att vara er själva, när ni sedan träffar någon som är precis som ni.

Balans uppnås lättast i rörelse. Likaså är hela livet i rörelse, ni står inte still, tiden står inte still och ni som följer med tiden ni håller balansen.

Men om ni inte rör er från A till Ö och tillbaka, så har ni inte den balans vi talar om. Det vill säga ni hamnar i att försöka bibehålla jämvikten genom att inte förflytta er, men då livet sker i rörelse kommer ni få allt svårare att balansera i stillastående eller för den delen om ni skuttar hit och dit. Balansen är inte tråkig, ty den innehåller allt, alla känsloyttringar, glädje som sorg. Balans är rörlig inte en konstant. Så betydlig varaktig balans är rörelse och en upptäcktsfärd på livets väg.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Vi relaterar allt som oftast människor, egenskaper etc. till styrka och/eller svaghet. Som att säga ”vad starkt gjort av dig..” eller vad svag hen är som låter sig hunsas så”. Eller att säga till barnen ”å, vad stor och stark du blivit nu”.

Styrka är oftast menad och uppfattad  som en komplimang medan svaghet  det motsatta. Svaghet används endast som komplimang i den form som uppfattas som en styrka , dvs. att kunna visa sig sårbar. Men är det verkligen svaghet vi då syftar på?

Det ultimata vore väl om vi kunde hitta en balans inom oss i att vara den vi är, ”stark” ibland och ”svag” ibland utan att värdera det. De personer som är dominanta kan kallas ”starka” och de kan istället för att nå en inre balans,  hitta balansen genom att söka sig till mer fogliga personer, ”svaga”. Då uppstår ”balansen” i dynamiken dem emellan, men om någon då byter position tippar det över, och balansen är genast bruten.

Om vi hittar en väg där vi om vartannat kan be om hjälp och hjälpa, så kan vi balansera det vi ofta benämner som styrkor och som svagheter. Men inte bara inom oss utan också mellan oss och andra, att ibland vara den ”svaga” och ibland den ”starka”. Då får vi också mindre anledning att ranka styrka och svaghet.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Styrka och svaghet kan mätas i styrkekraft, som att vara fysiskt stark eller fysiskt svag. Men det kan även mätas i en psykisk styrka eller psykisk svaghet. Kan ni vara både starka och svaga samtidigt? Svaret är att ni kan vara starka och svaga i olika situationer, olika delar av er kan vara ”starka” eller ”svaga” vid olika tillfällen.

Att bedöma själslig styrka är väldigt godtyckligt, det finns inga exakta mått, inga exakta regler för att bedöma sådant, och det är inget eftersträvansvärt i sig. Ty epiteten stark eller svag är egentligen ovidkommande för det verkliga livet som sker ändå. Kan ni se det?

Så hur kan ni då förhålla er till er själva och varandra vad gäller styrka och svaghet? Det är inget som det går att svara entydigt på, men i så många situationer förväntas ni ändock göra det. Exempelvis vid arbetsintervjuer frågas det ofta ”Vad är dina styrkor/goda egenskaper och vad är dina svagheter/mindre goda egenskaper?”. Här blir svaret ofta det ni tror är mest taktiskt för att få jobbet, men frågan är om det är sant.

Om ni talar om fysisk styrka är den lättare att mäta ; t.ex ”för en månad sedan orkade jag bara lyfta en hantel som vägde ett kilo när jag tränade, och nu klarar jag två kilo”.  Men även här vad gäller den fysiska styrkan, så är det inte säkert att ni är starkare i alla styrkemoment, utan ni blir starka på just det ni tränade. Dock finns här tydliga siffror att förhålla er till.

Det ni syftar till när ni talar om den ”inre styrkan” är något helt annat, och den går inte att mäta. Den kan aldrig mätas objektivt utan bara subjektivt. Så vad lägger ni då  in i ordet styrka och i ordet svaghet? Jämför ni med varandra sinsemellan, så kommer ni nog upptäcka att era referensramar skiljer sig åt.

Det är lika viktigt att inte ge er själva eller varandra etiketter som ”svag” eller ”stark”, ty det kan komma att påverka valen ni gör i livet. Om ni tror er vara starka, så kanske ni blir övermodiga och tror ni är oövervinnliga och kanske tar beslut som blir destruktiva. Om ni tror att ni är svaga, så kanske ni aldrig vågar pröva er fram eftersom ni ej tror ni klarar det. I bägge dessa fall styrs era liv av den uppfattning ni har av er själv.

Inget i livet är beständigt, så ej heller så kallad ”styrka och svaghet”.  Allt måste revideras under livets gång. Ni är inte samma person som för ett år sedan eller som för tio år sedan. Ni  har gått igenom så mycket, situationer där ni ibland känt er som starkast i världen och ibland känt er svaga. Så vad ska ni då kalla er nu, f.d. stark eller f.d. svag och nu? Ingen människa är bara stark eller svag.

Ni ser ofta ned på svaghet, men vad var och en bedömer som svaghet är olika. Många tror att de är svaga om de visar sig sårbara. Men det är inte alls samma sak. Att vara sårbar är att vara öppen, men det som är svaghet är att inte våga vara den ni är, att låta andra styra era liv och att vara självdestruktiv. Att visa känslor är ej svaghet utan en styrka, men att med hjälp av känslor styras av någon annan är mer en svaghet. Kan ni se det?

Ingen föds stark eller svag, ni formas av era upplevelser, era möten i livet och det viktigaste ni kan göra är att hitta vem ni är, att tillåta er både ”styrka” och ”svaghet” och att inte döma varken er själva eller varandra. Men var uppmärksamma på era känslor och se vad ni kan göra för att må bra och hjälpa andra att må bra. Envis är stark, men en vis är starkare. Ni behöver få uppleva att ni kan luta er mot varandra när ni känner er svaga och låta den ge er styrka. Inte lämna bort styrkan till någon annan, men låna styrkan tills ni nått er egen. Försök vara, och inte låta era val vara förvalda, för att ni tror er vara stark eller svag. Lev i nuet och ge er möjligheten att bryta mönster, att byta mönster och att inse att ni är varken starka eller svaga, ni är.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

När vi talar till oss själva om oss själva, så får det en stor inverkan på vårt mående och på vårt självförtroende. Vi hör ju vår egen röst i huvudet dygnet runt. Andra personer kan vi välja att inte umgås med, om vi känner att de säger sådant som får oss att må dåligt, men vi kan aldrig ”komma undan” oss själva. Dessutom är det ju så, att det är vi själva som har utslagsröst här. Så hur viktigt blir det då inte vad vi säger till oss? Om vi konstant kritiserar oss själva, så kommer det att ge oss en falsk bild av hur dåliga vi är. Detsamma gäller förstås om vi hyllar oss själva i tid och otid. Då kommer vi bli uppblåsta. Konsten är att försöka vara likadan mot oss själva som mot andra.

En person som Vera som alltid tycker hon gör fel, är fel, skulle knappast gå runt till sina vänner och kollegor och påpeka deras fel hela tiden. Och en person som Kurt, som har en synnerligen hög aktning om sig själv, berömmer sällan andra på samma vis som sig själv.

Så ingen av dessa ytterligheter behandlar andra, som de behandlar sig själva. Men om vi istället kan vara trygga nog i oss själva att se skillnad på när vi gör något bra och när vi gör något mindre bra och detsamma gällande bedömning av andra, då kan vi hitta en väg att vara i harmoni med oss själva och varandra.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Er ”inre kritiker” sägs ofta vara den värsta av alla kritiker. Detsamma kan sägas för beröm. Ty ert ordspråk till trots ”eget beröm luktar illa”, så är det ju så att det är er egen röst ni hör hela tiden. Följaktligen blir det den som har möjlighet, att lyfta upp er eller trycka ned er. Dock har er inre röst formats av vad andra har tyckt om er, hur de behandlat er, och alla era upplevelser tillsammans med er personlighet ger sedan  ton åt vad ni säger till er om er själva. Om ni som barn fått höra att allt ni gör är fel, att ni är fel, ni kan ingenting, ni kommer aldrig bli ”något” etc. ni kanske till och med blivit hånade för vad ni gör, då kommer ni fortsätta att säga dessa saker till er själva, och ni kommer då känna er än mer fel, för det är ju det ni hör dag som natt. Det som ni ofta inte reflekterar över då är att det är ni som kritiserar er själva nu, inte omgivningen.

Är det så att ni hånats som barn kan det vara oerhört skrämmande att lita på beröm ni får, ty ni har erfarit att beröm ej är beröm, utan dolda förolämpningar. Så på så vis kan ni än mindre ”ta in” beröm, för om ni gör det riskerar ni att personen, som berömt er säger: ”Ha, nu blev du lurad. Trodde du verkligen jag menade det, du som är så dålig. Jag drev ju bara med dig, det trodde jag du skulle fatta.” Så då får ni känna er dumma för att ni för ett kort ögonblick trodde, att ni kunde göra något som var bra.

Efter att ha upplevt sådana smärtsamma händelser gång på gång är det oftast ”tryggare” att inte tro på beröm, och istället lägga på all självkritik ni kan komma på för att inte bli lika nedslagna av andras nedtryckande ord. Men det som sker här blir, att ni aldrig har en chans att känna er bra, eftersom er inre kritiker är på helspänn hela tiden och pratar till er om hur dåliga ni är. Då är det väldigt svårt att tro något annat. För inne i er känns det som om alla tycker ni är dåliga, även om det egentligen bara är att ni upprepar det så många gånger hela dagarna, att det känns som alla säger det till er. Kan ni se det?

Sedan har vi de som landar i andra änden av spektrumet att, de som på något vis alltid tror de kan saker, både sådant de bemästrar och sådant de inte bemästrar. Som barn kanske era föräldrar har velat bygga upp ert självförtroende och i all välmening berömt er hela tiden. Så att ni inte lärt känna skillnad på när ni varit jätteduktiga på något och mindre bra på något annat. Ni kan då växa upp och tro att ni aldrig har fel och aldrig gör fel. Så ert inre mantra talar om för er hur duktiga ni är. Ni har då ingen inre kritiker och eventuella yttre kritiker lyssnar ni ej till. Ni kan så vandra genom livet utan att se skillnad på lyckanden och misslyckanden. Kan ni se det?

Ett annat scenario än om ni fått så mycket beröm att ni inte vet skillnaden på bra och dåligt, är att ni plötsligt i vuxenlivet inser att ni inte är bäst på allt, och det kan bli ett tufft uppvaknande.

Men hur är det då möjligt att bryta dessa mönster, som börjat bildas tidigt i livet? Som alltid är balansen vägen, ingen är bäst på allt, ingen är sämst på allt och alldeles oavsett så har alla människor lika värde. Så för att bryta er inre självkritiker behöver ni öva på att se skillnad på om ni gör något bra och något mindre  bra. Att våga berömma er själva, våga ta emot beröm och även inse att när ni får kritik, inre som yttre, så är det inte en absolut sanning. Ibland är kritiken befogad ibland inte. Det är inte lätt, här behöver ni bolla med människor ni litar på, sådana ni vet säger till er att ”nja, det där var inte ett mästerverk, men det där var superbra”. Så ni kan lära er att inte kritisera allt ni gör, men inte heller blunda för att ni ibland gör mindre lyckade saker. För de som inte ser sig själva som annat än perfekta är självinsikten också sned, men oftast så innebär det här, att ni inte är självreflekterande, och då det behövs för att lära om, finns det ibland inte utrymme för förändring.

Men hur ni än gör tänk på vad ni säger till er själv inom er eller högt. Hur ofta säger ni ”åh vad dum jag är” när ni gör något litet fel? Skulle ni säga så till någon annan? Troligen inte. Det ni säger till er själva är otroligt kraftfullt, det kan få ett eget liv och snart så säger ni saker inom er, som inte når ert medvetande utan talar till ert undermedvetna. Och då det går under radarn blir det svårare att uppfatta, vilket kan leda till att ni inte riktigt vet vad ni behöver ändra i ert tankesätt för att må bra. Ni behöver andra människor för att spegla er själva och er uppfattning av er själva, men ni behöver också vara er egen spegel och välja vad ni säger till er själv.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Vad lägger vi egentligen in för betydelser i orden ödmjukhet och mallighet? Mallighet uppfattas nog sällan positivt. Att själv vara mallig eller att tycka att någon annan är mallig  är egentligen ingen komplimang, utan handlar mer om ett skrytigt självförhärligande och som uppfattas som just mallighet, istället för stolthet.

Stolthet har däremot en positiv klang. Att vara stolt över sig själv eller någon annan är inte skryt, utan mer en kraft som lyser av sig själv till skillnad mot mallighet, som innebär att den mallige själv riktar ljuset mot sig.

Så ödmjukhet då, är det något bra eller dåligt? Att vara ödmjuk i den bemärkelsen att vi inte tar åt oss andras ära är gott, men att vara ödmjuk innebär dock inte att vi inte bör ta åt oss den äran som är vår, det vi kan vara stolta över. För ödmjukhet betyder inte att vi inte får glänsa, bara att det inte sker på någon annans bekostnad. Om en skådespelare vinner en Oscar, så bör vinnaren i sitt tacktal inkludera även de som gjort prestationen och utmärkelsen möjlig. Det finns många som jobbar nere på ”golvet” och som behövs för att en film ska bli verklighet. Dock är det skådespelaren som vinner äran, men en ödmjuk stolthet sprider glansen vidare.

Ja vi kan inte alla vinna en Oscar, men vi kan hitta en balans av stolthet utan mallighet, och en ödmjukhet utan att utplåna oss själva och vad vi gör i allt vi gör. Vardagen är full av saker vi kan vara ödmjuka inför och stolta över bara genom att vara.

En vän brukar skoja; ”jag är ödmjukast i hela norra Uppsala” 😊, men som Änglarna kommer in på förlorar ödmjukheten sin klang när den påpekas. Så skämt åsido här följer Änglarnas ord.

Ä-post (se Hannahs förmåga): 

”Från noll till hundra, från ödmjukhet till mallighet finns det många steg. Det är egentligen först när ni tagit dessa steg, som ni kan veta var på skalan ni vill vara. Men vad innebär det då att vara ödmjuk? Är det att alltid stå åt sidan och låta andra lysa? Nja, att inte ta åt sig ära där ära börs, ger egentligen inte äran till någon annan att bära.

Ödmjukhet kan antingen belönas eller gå obemärkt förbi. Att vara ödmjuk är en konst inte alla bemästrar. Ty ödmjukhet bör komma inifrån, inte för att visa att ni är ödmjuk, då det tar bort hela poängen av ödmjukhet. Men om ni alltför ofta ställer er åtsidan kanske ingen märker er till slut.

Så vad är det då för ödmjukhet som är eftersträvansvärd? Kanske ett svar är, att när ni vet ni gjort något bra, så belyser ni det utan att ta ljuset från någon annan. Har andra hjälpt er att nå dit ni nu är och där ni lyckas ,var då noga med att tacka de som hjälpt er, de som gjort ert goda möjligt. Det är den rotade ödmjukheten, den som bygger på en visshet, som ni inte är ensam om att ha. Ni vet att ni inte är bättre än någon annan, även om ni kan vara bättre på något, än någon annan. Kan ni se skillnaden?

För att behålla ödmjukhet när succén går er väg, behöver ni vara medvetna om, att beröm och lyckanden inte alltid varar för evigt. Att ni inte låter er gå från att vara ödmjuk till att vara mallig i ett enda skutt. När ni behöver påpeka er ödmjukhet har ni redan förlorat den.  Att veta vad ni kan och inte kan är inte alltid lätt, därav behövs en lagom självdistans och självrannsakan för att vara den bästa ni  ni kan. Att se att ni har er själva och varandra att tacka för där ni är just nu. När ni har det fokuset, så kommer ni hitta en balans i ”lagom” ödmjukhet och ”lagom” mallighet. Dock är det som är den mallighet som är lagom mer rättmätigt benämnt som stolthet. Stolthet har en annan klang, ni kan vara stolta över er själva, utan att för den skull vara malliga.

Att vara mallig brukar innebära en överdriven tro på er själva och er brillans. Mallighet har sällan rätt proportioner. För när ni portionerar ut mallighet har ni landat på skalan mellan mallighet och ödmjukhet det vill säga i stoltheten. Malligheten har också en stor portion av skryt i sig. Medan stolthet är en berättelse av vad som ni gjort bra, så är mallighet något ni behöver berätta själva för att synas.

Så kan då mallighet vara positivt? Nja, mallighet är en form av egoistisk syn på er och på omvärlden. Ni behöver stå i centrum och gör ni inte det så ser ni till att putta undan de som står i mitten, för att kunna sträcka på er och bli mittpunkten.

Låt ödmjukheten bli en motpol till malligheten, så kommer ni landa mjukt, till och med ödmjukt på era fötter. För att ta stegen mot ett liv i balans.”

Kontakt. Facebook.