Annmari: Innan Hannah och hennes storasyster hade kommit till världen och till mig, hade jag varit gravid två gånger. Den första gången fick jag “Röda hund” i vecka sex, och då detta innebär en stor risk för missbildning hos fostret, gjorde jag abort.

Men så var jag åter gravid och väldigt lycklig och förväntansfull inför att bli mamma. Halva graviditeten hade gått, då jag på julafton mitt i julfirandet fick en blödning och därför genast åkte till sjukhuset. Det visade sig att barnet hade dött, och jag blev förstås både rädd och ledsen. De erfarenheter jag fick av vården i samband med detta sena missfall var inte de bästa, tvärtom var de på många vis förskräckliga. Men detta hände för fyrtio år sen, och jag är helt övertygad om, att det aldrig skulle gå till på detta vis idag.

Tio år senare skrev jag ner min upplevelse, och den kan du läsa här under. När jag skrev detta, så hade jag blivit mamma till mina älskade döttrar. Efter berättelsen skriver Hannah och jag om våra tankar om missfall och abort i ett andligt perspektiv.

 

En ung Annmari

“Ja, så har vi fått svaret på provet då”, sa Jenny, sköterskan som dök upp i dörren. Hon tog några steg emot mig, men stannade innan hon var framme vid sängen. “Tyvärr var det negativt. Det var oväntat, men är nog ändå sant.”

“Negativt va? DU MENAR ATT MITT BARN ÄR DÖTT ALLTSÅ? … Ja nog fan är det negativt alltid!”

“Jag förstår om du är upprörd. Men du är ju så ung, så du hinner säkert med att få barn ska du se. Jag ska hämta något lugnande, så känns det nog bättre igen.”
Vilket slag under bältet. Frågorna åkte karusell i huvudet. Jag ville veta allt……

“Du får prata med doktorn sen. Ledsen, men nu måste jag gå. Vi är ju så få på helgerna du vet.”

Tårarna sprängde bakom ögonlocken, men jag släppte dem inte fria förrän efter det att sköterskan stängt dörren. Världen snurrade. Det kan inte vara sant. Men illamåendet och den konstiga smaken i munnen, som så irriterande funnits där hela graviditeten, var faktiskt borta. Det märkte jag först nu. Allt var med ens så tomt och utan framtid. Hur kunde jag vara säker på att detta inte var en dröm?

I magen låg ett barn, som aldrig skulle bli ett barn, som bara var ett embryo. Ett embryo, som i tjugo veckor hade simmat omkring i min livmoder och som vuxit och utvecklats där. Jag visste precis hur det såg ut nu. Det var bara ett par dagar sen, som jag suttit med Lennart Nilssons bok (med fotografier över fostrets utveckling) i knät. (Det fanns inga ultraljudsbilder på den tiden.)  Nu låg alltså mitt barn alldeles livlöst i livmodern och kunde inte ens komma ut.

Och idag var det julafton. Någonstans långt borta i en avlägsen sjukhuskorridor klingade julsånger. Jag kom att tänka på alla barn, som just nu satt och väntade på tomten. Och jag tänkte på alla egna drömmar jag haft om nästa jul… Varför skulle det hända just idag? Det var ingen lång stund jag fick vara ifred med mina tankar. Dörren slogs upp och en annan ur “vita armén” uppenbarade sig beväpnad med spruta och en massa rör.

“Nu måste vi ta en del blodprover igen. Vi vill ju få reda på vad som hänt.” Lydigt blottlade jag mitt vänstra armveck, och sköterskan gjorde sitt jobb.

“Så där ja, då var det klart. Om en halvtimme kan du gå och sätta dig utanför doktorns rum. Du passar själv tiden va?”

Jag nickade och tog fram hårborsten och den hopfällbara spegeln, som låg i necessären på bordet. Jag granskade ansiktet i spegeln, gav det en grimas och la tillbaka borsten utan att ha använt den. Jag skiter väl i hur jag ser ut, tänkte jag, slog ihop spegeln och reste mig för att gå till toaletten.

Väl inne på undersökningsrummet blir jag mottagen av läkare med assisterande sköterska.

“Du har väl tagit av dig trosorna”, frågar sköterskan rädd att jag ska ta upp för mycket av doktorns dyrbara tid.

“Ja så hoppar vi upp här då”, säger doktorn hurtigt och ler, när han pekar på gyn stolen.

Jag klättrar upp, lägger benen på stöden och hasar snällt nedåt på doktorns uppmaning.

“Det kom inget blod alls när jag var på toaletten”, säger jag försynt medan han känner på mitt spända underliv. “Kan det inte vara något fel ändå? På provet menar jag.” Laboratoriemissar hade jag ju hört talas om.

“Nej min vän”, säger den allvetande lite överseende och klappar mig på magen. “Då var det klart. Du kan ta på dig trosorna igen. Nästa gång går det säker bra. Du är så ung, så det går fler tåg.”

Det var då ett himla tjatande om min ålder. Jag tänker inte bli med barn nån mer gång.

Jag vill härifrån. “Tänker ni sprätta upp mig?” frågar jag och bestämmer jag mig för att rymma.

“Ånej, nu är det bara att vänta.”

“Vadå vänta?”

“Ja tills det kommer ut?”

“Hur länge då?”

“Tja”, säger doktorn, “man har ju hittat foster i magen på 90-åriga kvinnor. Men så länge ska du inte behöva vänta.”

Han skrattar lite nervöst och sköterskan stämmer in. Utan ett ord lämnar jag undersökningsrummet. En stund senare ligger jag på min säng och undrar varför jag inte bara kan få dö.

Juldagen passerar nästan obemärkt. Jag får några besök. På annandagen rullas en annan patient in på salen.

“Ja, då blir det sällskap då för 4:1.” Nya patienten placeras på 4:4. Hon heter Elise och har äggledarinflammation och mycket ont. Första dagen sover hon mest, sen blir hon bättre och vi närmar oss varandra. Vi pratar och pratar. Om allt. Elise är några år äldre. Hon verkar erfaren, och jag tycker om att lyssna till henne vad hon har att berätta.

Dagarna går utan att något händer. Jag börjar nästan undra om jag ska bli kvar till 90-års dan i alla fall.

Det blir nyårsafton och Elise och jag funderar på, att be någon besökare ta med en flaska vin. Men jag är lite spänd i magen och vi låter bli. Kvällen kommer och jag ligger och läser. Det börjar molvärka. Jag blir orolig och ringer på klockan. Nattsköterskan tittar in och ber mig ta det lugnt.

Klockan har blivit halv tolv, och nu gör det riktigt ont. Jag ringer igen och Helena, en undersköterska går för att hämta sköterskan.

Det kommer rejäla sammandragningar, och jag stönar ljudligt. Elise tar tid på sitt armbandsur. Det är ungefär tio minuter mellan värkarna nu. Hon går upp och sätter sig hos mig på sängen. Hennes värme strålar mot mig, och jag är inte längre ensam. Helena sticker in huvudet genom dörren och säger att sköterskan är upptagen. Sen går hon igen.

“Andas långa djupa tag.”  Elise har fött barn och ger mig snabblektioner i andningsteknik. Nu är det mindre än fem minuter mellan värkarna. “Var tusan håller kärringen hus?” Elise rusar ut i korridoren. Efter en stund är hon tillbaka igen.

“Hon ska titta på tolvslaget på TV först! Det är ta mig katten inte klokt! Men jag ska försöka hjälpa dig… Såja, blås ut!”

Värken klingar ut samtidigt som kyrkklockorna slår sina tolv slag. Elise torkar varsamt av min panna med en servett.

“Gott nytt år”, säger jag och kramar Elises hand. Vi ser ut genom det stora sjukhusfönstret och jag känner mig så liten. Det är stilla och vackert med snön, som långsamt syns segla ner från den av raketer upplysta himlen. För ett ögonblick syns allt så uppenbart… Hela livet och döden i varje liten snöflinga… Med närheten till Elise är jag i denna stund ett med hela universum.

“Gott nytt år”, säger nattsköterskan som dykt upp i dörren. Jag är genast tillbaka i mig själv. “Och vad här hänt här då? Det var ingen brådska. Det var det jag visste. Försök nu att sova lite. Vad gör du uppe förresten 4:4? Du är ju ordinerad sängläge, det vet du.”

“Nån måste väl för tusan hjälpa till”, fräser Elise. Men sköterskan har redan gått.

Det är lugnt igen, Elise går tillbaka till sin säng och efter en stund sover vi båda totalt utmattade.

Vid femtiden på morgonen på årets allra första dag startar värkarbetet på allvar. Och nu kommer både sköterskan och Helena in. Det är nästan inga uppehåll alls mellan sammandragningarna nu.

“Jag måste på toa”, pressar jag fram.

“Det är bara fostret som trycker på. Nu är det snart över. Jag ska hämta en hink”, säger sköterskan.

“En hink?”

“ja, vad tänkte du? Du kan väl inte krysta ut det i sängen heller?” Sköterskans ord var hårda, och jag hade inget att säga.

Bedövad av smärta och stegrad rädsla varsnar jag henne komma in med hinken, en rostfri tingest med lock. Hon ställer hinken på golvet, drar för draperiet runt min säng och går ut ur rummet igen.

“Inte så här”, tänker jag och kniper allt vad jag förmår. Helena tar av locket och ber mig sätta mig på hinken. Jag lyder uppgivet. Det känns som om jag hänger över kanten av ett stup. Jag klamrar mig krampaktigt fast vid klippan i försök att rädda mig och mitt barn, och jag vet att vi båda kommer störta ner i avgrunden, då jag nu släpper taget… Jag förstår att kampen är över, och motvilligt ger jag efter. Passagen genom mitt sköte öppnas, och jag skriker ljudlöst när den lilla kroppen glider ur mig. Jag förnimmer en svag duns, när den landar mot hinkens botten och jag drar ihop mina skrevande ben.

“Res dig lite”, ber Helena och tittar ner i hinken.  “Åhh!”, hon tar sig för munnen och försöker dölja en kväljning. “titta inte!” Och jag väljer att blunda.

Helena hjälper mig upp i sängen igen, lägger locket på hinken, och jag blir sen vittne till hur hon bär ut mitt barn. Mitt barn som jag burit i mitt innersta i tjugo veckor och som jag älskat varje stund. Mitt döda barn som nu ligger i en rostfri hink. Året var 1975.

Idag tror jag att det varit självklart, att jag fått hjälp att prata igenom mina känslor och tankar med någon kurator eller terapeut. Jag hade säkert också blivit mer delaktig och informerad om vad som väntade. Och förmodligen hade någon funnits med mig genom alla skeenden. Det hade besparat mig mycken rädsla, och jag hade sluppit känna mig så ensam. På eftermiddagen samma dag, som jag fött ut mitt döda foster eller barn, som jag kallade det, gjorde man en skrapning.  Och nästa dag var jag utskriven. Därmed ansågs detta vara över. Jag fick veta att det var en liten pojke. Obduktionen visade också, att jag i början av graviditeten haft en infektion, som heter Toxaplasmosis.  Det är en infektion, som liksom röda hund är extremt farlig för fostret. Det leder ofta till svåra skador och de barn, som inte dör under graviditeten, dör ofta under det första två åren.

Mina upplevelser på sjukhuset var tuffa. Ofta när vi är i kris möter vi någon speciell människa, som får en stor betydelse för oss att klara det svåra vi befinner oss i. Det är som om universum vill ge oss denna hjälp, och när allt var som svårast blev Elise denna person för mig. Det hon gjorde för mig var mycket kärleksfullt och bar mig genom hela den svåra nyårsnatten. Och även fast vi inte setts på fyrtio år lever minnet av henne och hennes kärlek kvar.

Sorgen var stor och frågorna var många. Speciellt de existentiella frågorna trängde sig på. Var börjar vi? Var slutar vi? Kom jag någonstans ifrån? Är jag på väg någonstans? Vad är meningen med våra liv? Finns det någon mening? Varför fick jag röda hund under första graviditeten och Toxaplasmosis under andra? En läkare berättade för mig att sannolikheten att råka ut för båda dessa infektioner var nästan noll… ungefär som att vinna högsta vinsten på Lotto två gånger i rad. Och det var ju inget som hänt varken mig eller någon jag kände…

Mitt andliga sökande började nog på allvar här. Jag hade ju som jag berättat tidigare haft en andlig kontakt i hela mitt liv, och det fanns ingen tvekan hos mig om att döden inte var slutet.

På nittitalet kom jag i kontakt med en bok, som hette “Liv före livet” av Helen Wambach, en fil dr i psykologi, psykoterapeut och universitetslärare verksam i USA. Hon hade försatt 750 personer i djup hypnos och under hypnosen ställt frågor om tiden före födelsen, under och närmast efter. Denna studie kom att göra stort intryck på mig och fick flera pusselbitar för mig att falla på plats. Vi kommer återkomma mer till hennes resultat i senare inlägg. I alla fall fick jag “bekräftat” det jag själv kommit fram till rörande mina fyra graviditeter. Ett kapitel i boken handlade om missfall och aborter, och om hur många berättade att de gått in och ur fostret under graviditeten, och hur de av olika anledningar lämnade fostret för gott, för att ofta återkomma till samma mamma kanske flera år senare.  Jag är “övertygad” om att mina döttrar är samma själar som var på väg till mig tidigare, men vände om.

Hannah och jag har en tro att vi alla föds i exakt rätt tid. Så om vi kom hit och sedan vände, det vill säga som missfall eller via abort, så var det “fel” tid för oss att födas in i… Även om vi inte ska fokusera alltför mycket på ålder, så är det ju ändå så att många av våra människomöten, speciellt i början av livet beror på vilket år vi föddes, till exempel vilken skolklass vi kommer i och de möten som kommer ur detta.

I nästa vecka tänker vi låta änglarna gå djupare in på ämnet, abort, missfall, födas i “rätt tid”…

Vi kommer också återkomma mer till Helen Wambachs studie och dela fler egna erfarenheter. Jag kommer berätta om hur jag själv har ett minne från ett antal år innan jag föddes…

Titta gärna in på Terapeutiska Skattkistans Facebook.