Vi har som de flesta andra just nu tänkt lite extra på hur det ser ut i världen. Hur vi människor har det så olika. Vi som bor här i trygga Sverige och alla som behöver fly för att de inte kan vara trygga i sina hemländer. Och vi tänkte; varför inte ge änglarna ordet? (se Hannahs förmåga). Så här nedan kommer deras ord om, hur vi människor skulle kunna se på varandra. Som om vi alla människor av alla olika folkslag, åldrar och kön levde i ett enda stort “medmänskligt äktenskap”, där alla är enade.  För då är ingen utanför. Sen är det såklart inte lätt att efterleva, men likt vi ofta annars vill sikta på våra drömmars mål, varför inte drömma stort för världen och värden? Lika värden och en värld där alla är lika värda, trots alla de underbara olikheter vi har.

Om vi blir bättre både på att ge och ta emot, så kan det bli en balans, som är det viktigaste i livet. Och om allt kunde sammanfattas i ett enda ord, så vore ordet att sträva efter “balans”. Ge, ta emot. Som i en cirkel.

“Redan som nyfödda är ni beroende av andras värme, kärlek och omvårdnad för att överleva. Ett barn kan inte leva utan mat och vatten men ej heller utan kärlek och själslig omvårdnad. Det har bevisats om och om igen i olika “experiment”.

Så hur är då behoven i resten av livet? Jo, faktiskt inte så annorlunda. Som vuxen och barn behöver ni kärlek, värme, vatten och mat. Om världen då gav alla människor detta, skulle då inte alla ni människor leva lyckligare och tryggare? För om ni förtjänar det, förtjänar då inte alla det? Hjälpa sin nästa…, som det heter. Ja, och inte bara sin nästa utan sin nuvarande och sig själv och alla som kommer på er väg och som behöver något ni vet att ni kan ge.

Det är dock aldrig rätt att ge bort allt ni har och äger, för då offrar ni er själva, och det är lika fel som att offra någon annan. För att bäst kunna hjälpa varandra krävs kärlek, och den är inte mätbar, och den kan inte ta slut. Så ös på av den.

Däremot är mat, pengar, vatten, och tak över huvudet saker ni ej har obegränsad tillgång av. Men för maximal utdelning, var inte rädda för att hjälpa när ni kan. Men var inte heller rädd att våga säga, att om jag lämnar över allt jag äger, så kan jag inte hjälpa min nästa. För då har min nuvarande fått all hjälp. Så vägen till att hitta balans i livet gäller även här. Hjälp genom att göra allt ni kan, det är enda vägen, inte mer och inte mindre.

I ett äktenskap lovar ni att älska varandra “i nöd och lust och försaka alla andra”. Försök att se hur ni och världens alla människor leva som i ett äktenskap tillsammans. Där människorna har lika värde och lovar varandra vara trogna i nöd och lust och försaka alla andra. Då kan ni aldrig utesluta någon, för att ni inte tycker att de har samma rätt. För i detta heliga äktenskap, medmänniskor emellan, är alla med, så alla andra blir då ingen.

Och ibland är nöden långt större än “lusten”. Livet är kantat av svårigheter och alldeles underbara möjligheter och stunder. Men nu är nöden stor för många människor i världen, och här och nu har ni alla en möjlighet att låta de “äktenskapliga” löftena hållas. Det är inte lätt, frestelser att överge löftena är ibland stora. För visst är det lättare att leva i en bubbla, där ni har allt som ni och era närmaste behöver.

Det är lika fel i det “medmänskliga äktenskapet” att vända ryggen till era medmänniskor i nöd, för att hellre leva i er bubbla av trygghet, som det är i ett vanligt äktenskap, att vända sig till någon annan än sin partner, för att uppleva spänning och äventyr. Handlingarna är motsatta, det vill säga att söka något utanför äktenskapet eller att inte öppna det “medmänskliga äktenskapet” för alla. Men det är ändock samma sak ni väljer, att inte kämpa för det ni lovat varandra. Löftena där ni är säkra på att den dag ni är i nöd, så tas ni om hand. Så vilken väg väljer ni, svaghetens och begärens väg, en dåres väg eller tillitens, hoppets och trohetens väg, en medmänniskas? Låt inte vägen välja. Välj nu och det som finns i nuet är alltid val, val, val. Och i livets val finns resan, som tar er dit ni ska.

Vem vet vem ni möter på vägen? En nödställd kan bli en räddare, en räddare kan behöva räddas. Så var ej rädd varken för att ge eller att ta emot. Glöm ej, att ta emot är lika viktigt som att ge. Att bara kunna vara i ena änden är inte vägen, för det är en cirkel, som ej kan brytas. Att hjälpa och ta emot hjälp, så länge den cirkeln går åt bägge håll är harmonin framme. För att bara kunna ge eller bara kunna ta emot är inte vägen. Balansen är viktig, för bägge saker görs av kärlek om det är en hjälp som ges från hjärtat, och om hjälpen tas emot av hjärtat. Att däremot ge för att inte stå i tacksamhetsskuld eller att inte ta emot för att inte hamna i tacksamhetsskuld försvårar det som bör vara enkelt flödande. Så när det är lika bekvämt att få som att ge behövs inte frågorna; “När skall jag ge? När skall jag ta emot?” Det bara sker.”