Idén att välja detta ämne just nu, är för att det känns så extra aktuellt. I skrivande stund är det en vecka sen Donald Trump svors in som president i USA. Varje dag matas vi med hans lögner, som sedan kanske Kellyanne Conway (Trumps rådgivare) förklarar som “alternativa fakta”. Och Trumps pressekreterare Sean Spicer som meddelar, att de “förbehåller sig rätten att inte hålla med om fakta”. Så det här med sanning och lögn tar oss i dessa dagar till nya höjder eller snarare lågvatten. Som när Trump till och med ljög om hur vädret var under installationstalet!!! Han hävdade att solen sken, trots att alla som var närvarande eller tittade på TV faktiskt kunde se hur det faktiskt regnade. Trump är inte den enda president som försökt försköna lögn, Richard Nixon sa om Watergate;” jag ljög inte, jag sa bara sånt som sedan visade sig vara osant.”
Det finns inte fler versioner av faktasanningen. Den är alltid objektiv. Däremot är den emotionella sanningen, upplevelsen alltid subjektiv, och varierar från individ till individ. Om vi nu tänker oss två personer, som talar om ett minne de delar från förr. Den ena säger att det regnade den dagen, den andra att solen sken. Fakta är att det antingen regnade eller var solsken. Däremot kan upplevelsen av ett gammalt minne vara olika mellan dessa personer. Kanske beroende av att den enes dag var förenat med mer glädje än den andras…
Det finns många citat på temat sanning – lögn… “Sanningen ska göra oss fria” står det i bibeln. “Se sanningen i vitögat”. “Det finns tre slags lögner; lögner, förbannade lögner och statistik” sa Mark Twain. Det finns “vita lögner” och “nödlögner”, och så finns det “stora feta lögner”.
Så lögner och deras orsaker kan vara olika. Någon ljuger av rädsla för att ha gjort fel. Förmodligen har erfarenheter från barndomen lett till det, kanske har man fått stryk om man gjort något fel, och så fortsätter man per automatik att småljuga.
En del gör som Trump, ljuger för att vinna och framstå som bäst. Mytomanen bygger upp sin egen fantasivärld, och kan inte sluta ljuga även när det handlar om något som ofrånkomligt kommer visa sig vara osant framöver. Detta kan vara svårt för oss andra att förstå, hur en smart person inte kan inse detta, men det är för att det är något annat som driver mytomanen att ljuga. Det finns också en större fara när lögner upprepas tillräckligt ofta, och det är att till slut flyttas gränsen och lögnen normaliseras och börjar tas för sanning.
Andra tror att de hela tiden måste säga “sanningen”, och berättar som svar på frågan “hur mår du?” i detalj om hela sitt hälsotillstånd. Vissa tror att man i “sanningens namn” måste slänga sanningen i ansiktet på andra, trots att man kanske sårar. Såsom med det mesta annat får vi här försöka använda vårt sunda förnuft.
Hur skulle världen se ut om det fungerade som med Pinocchio och hans näsa som växer när han ljuger? I vissa fall skulle det kanske vara bra, vi skulle kunna bedöma och “avslöja” en som ljuger… men kanske inte alltid så bra i ett socialt samspel… Vi ser någons näsa växa och förstår att personen ljuger, men vi kanske inte kan avgöra vad det är som är själva lögnen. Vi kanske blir så distraherade av vår analys, att vi slutar lyssna eller så avfärdar vi allt som lögn, men fortsatt vet vi inte varför personen ljög. Var det för att vara snäll och inte såra? Eller var det för egen vinning? Så antagligen vore detta med växande näsa, som alternativ lögndetektor, ingen bra idé i längden för det sociala samspelet?
Ä-post (se Hannahs förmåga).
“Sanning och lögn är varandras motsatser. Där emellan finns det många nyanser av grått. Att vara sanningsenlig är att vara ett med sanningen. Så att “fara med osanning”, vad är faran med det? Jo, att osanningen tas för sanning, och ger en verklighetsfrånvänd verklighet, som fler och fler kan tro på.
Hur ni handskas med sanningen beror på några olika faktorer. Har ni som uppsåt att skada någon med en lögn? Har ni för avsikt att skada med ett sanningens ord? Om sanningen utdelas i syfte att såra någon annan, så kan det vara värt att välja att inte deklarerar denna “sanning”. Om lögnen är till för att såra någon, att lura någon, så kan det få små eller stora konsekvenser beroende på små eller stora lögner.
Så är det någonsin rätt att ljuga? Det är här vi leds in i de grå zonerna. Om ni väljer att ge en vit lögn (eller grå då ), för att inte såra någon, kan denna lögn mer likna vid att inte säga hela sanningen. Om ni har en vän som just klippt sig, och ni tycker att det är synnerligen missklädsamt, så kan det vara en ut/grå lögn att säga “vad fin du är”, ty håret är redan klippt. Däremot om er vän innan hon/han gör sitt “misstag” att klippa sig undrar vad ni tycker kommer bli en “hiskelig” frisyr, så kan ni säga att ni inte tror att det är världens bästa frisyr. För då är ni en god vän, som vill att er vän gör något som ni ej tror blir bra.
Så det är inte alltid svart eller vitt att vara socialt kompetent, och välja när ni vet att sanningen sårar, att hålla tyst är inte detsamma som att ljuga. I fall som det med en frisyr är det ej en objektiv sanning, den är alltid subjektiv, och en subjektiv sanning är er sanning, men inte er “faktasanning”. Det är något som är värt att löna sig att lära sig att skilja på. Att yttra en vit lögn som “vad fin du är”, “vad fint du har gjort”, “vad duktig du är inte att ljuga om exakta fakta.
Om ni däremot säger “jag är si och så gammal” när ni är i en helt annan ålder, så blir det en lögn, en sanning som ni mörkar. Däremot om ni säger “jag känner mig si och så gammal”, så ljuger ni ej. Och ingen kan någonsin motbevisa er, ty ni har monopol på hur ni känner er. I dessa fall kan man tala om min och din sanning, och de kan överrensstämma eller inte. Men upplevelsen av samma händelse varierar alltid från individ till individ, och det är då inte endast en sanning.
Det finns inte fler versioner av sanningen. Det finns däremot alltid minst två sidor av en historia. Så för att skilja på sanningar och lögner, fakta och upplevese behöver ni lära er vad som är vad. Det är egentligen inte så svårt, även det minsta barn vet när det ljuger. “Nej, jag har inte tagit chokladkakorna”, när sanningen står skriven i deras ansikten, i form av spår av chokladen. Barnet vet att det har “gjort fel” och ljuger därför.
Om ni ej har något att dölja, varför ljuga? Vad innebär egentligen uttrycket “försköna sanningen”? Det kan vara att överdriva en upplevelse, er betydelse eller er prestation. Hur mycket kan man försköna sanningen innan det räknas som en lögn? Det är svårt att gradera detta. I slutändan bör sanningen och lögnen ställas i relation till inte bara varandra, utan också till verkligheten.
Er moral och inre kompass är när ni föds inställd på att sanning är sanning och lögn är lögn. Sedan växer ni upp, ni lär er spelets regler och livets väg, och ni hittar er väg. Men ni kan då välja att antingen följa er inre kompass eller börja tumma på kompassens riktning, tills ni övertygar er själv, att sanning är lögn och lögn är sanning, norr är söder och öster är väster. Kompassen bör dock modifieras att inte välja att säga en oombedd sanning i syfte att såra. Att säga er sanning för att ni vill vara ärliga och raka är inte vägen. Ty allt ni tänker och känner är inte meningen att ni ska klä i ord. Att dölja illvilja bakom, att “jag är sann och rak”, är inte vägen. Att ljuga för att slå er fram är inte vägen.
Försök sträva efter att vara sann mot er själv, varandra, och att ta hand om ert sunda förnuft. Sanningen kanske inte alltid segrar, men försök vara sann mot ert rätta jag, era nära och verka för det goda.”